När det var varmt ute häromveckan – eller om det kanske var en halv evighet sedan – fylldes jag av renoveringsenergi. Fönster togs ner och kittades och slipades och målades, en balkongdörr från 1995 ser nu ut som om den sattes in vid förra sekelskiftet (vilket var mitt mål) och en ytterdörr fick ett ansiktslyft med mer spackel än Kizz.
Men så blev det ju kallt och regnrusk. Vi tände eld i kakelugnen. Och vips, rann all energi ur mig och jag blev som en oktobertrötting. Ont i axlarna, vatten i knäna, knaster i hälsenorna och arga blickar åt SMHI:s håll.
Så då började jag för första gången sedan ungefär 13 mars att inspektera vad som finns på Netflix och de andra tjänsterna samt vår statliga SVTPlay. Det mördas i Dublin och på den engelska landsbygden regnar det död och bedrövelse. Alla kramas överallt, alla tar varann hårt i händerna och helt främmande människor kindpussas.
Näe. Sånt sciencefictionskräp kan man ju inte titta på i dessa dagar.
Så nu planerar jag att begå helgerån och måla en Carl Malmstenhylla vit samt att pynta vårt förfärliga 1970-talsduschrum med en sån här golvmålning.
Fast helst skulle jag vilja lägga upp fötterna, äta praliner och läsa en riktigt jädra välskriven svensk bok eller kolla på en film med massa smartprat – som i ”The West Wing”.
Och tågluffa. Jag vill luffa till Prag och äta praliner där istället! Orientexpressen tar jag mig an sedan, och därefter ska jag banne simma över Medelhavet insmord i ekologiskt valfett.
Eller så målar jag den där synvillan, bara.
Och vad drömmer ni om, där ni sitter framför öppna spisen/lägerelden/induktionsspisen?
Uppdatering: en bonusfilm.
34 kommentarer