Hoppa till innehåll

Dag: 21 januari, 2020

Missade tåget gjorde jag, trallala

Vi bor så oerhört bra på krypavstånd från lokalbussen. Det är så lyxigt att husets värde borde öka med fem miljoner eller nåt. Jag kan stå i dörren och höra bussen komma hundra meter bort och då slääääntra ut. Dessutom går bussarna dagtid var tionde minut, så ni fattar: det är bra.

Igår släntrade jag ut ungefär 35 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå. Då skulle jag ha minst 20 minuters marginal på stationen.

Men ack. Bussen var lite sen. Inte så farligt sen, men jag började ändå snegla på cykeln, fast

  • var är hjälmen?
  • var är reflexvästen?
  • har jag fungerande lampor?
  • måste man ha mössa under hjälmen?
  • funkar det där bygellåset som krånglade förra gången?

Sedan började jag fundera på att ta bilen, men se det är ett stolleprov som prövar tålamodet eftersom parkeringsplatserna vid stationen är

  • fulla
  • dyra
  • irriterande långt bort från perrongen.

Dessutom kan det bli bråk med troglodyter.

Så jag väntade. Kollade bussappen. Väntade. Konstaterade att hjärtat slog nervösa fladderslag. Såg bussen komma, klev raskt på och försökte med en snabb blick på armbandsklockan signalera att jag var lite stressad.  (Utan att vara dryg eller dum mot busschauffören som faktiskt inte kan köra som en biltjuv på två hjul i kurvorna.)

Sedan fastnade vi bakom ett litet vägarbete. Hjärtat slog och fladdrade. Skulle jag kanske ringa efter en taxi?

Sedan stannade busschauffören väluppfostrat vid varje övergångsställe. Alla som skulle gå över hade rollator.

Sedan klev fem personer på som alla skulle betala med kort. Två av dem slog in fel kod.

– Hallå, skynda er! Slipper man inte knappa in koden när man köper för bara 26 kronor?

Skrek jag inte. 

Sedan skulle en tjej med tvillingvagn fylld med matkassar gå av, men bromsen ville inte släppa. Raskt gick jag fram till henne och drog loss den med mina basketstarka fingrar. Hon ville tacka mig så innerligt, men jag  ville inte alls tackas.

– Seså, kliv nu av och se till att bussen kommer iväg!

Sa jag inte.

Slutligen kom jag fram till stationen … för sent. Tåget syntes inte ens i fjärran.

Symbolisk perrongbild. (Så här ser det verkligen inte ut i verkligheten.)

Semlan som jag skulle äta i Stockholm brann inne. Känslan påminde om att missa Gotlandsfärjan eller en tandläkartid eller ett föräldramöte. I tur och ordning: total uppgivenhet, handen för pannan, sms:ade ursäkter och allmän tröttma.

Så då åkte jag hem och drack te och åt kardemummaskorpor så att smulorna yrde.

 

Share
25 kommentarer