Det hände sig en dag i november 1979 att jag av outgrundlig anledning gick på basketmatch med min pappa.
Detta var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). Men från 1978 spelade jag ju själv basket, och gick därför på matcherna med mina lagkompisar. Inte med pappa!
Nåväl. Där satt jag bredvid pappa. Lulelaget Plannja lirade mot Södertälje och coacherna Kent Brodin och Kjell ”Korven” Englund var frustrerade eftersom matchen inte spelades enligt deras plan. Eller om de var hungriga och hade skoskav – jag minns inte vad som hände. Efter ett (enligt pappa) idiotiskt domslut vrålskrek han – på ett för honom väldigt ovanligt sätt – ner mot planen:
– Buuuuhuu! Ut med domarn!
Det där brukar man ju komma undan med. Men domarn måste ha haft lyssning på läktarn, fast fått en felhörning. Han blåste omedelbart i sin vissla, vände sig om på en femöring och pekade på den i knähöga näbbstövlar klädde assist-coachen Korven. Och visade tecknet för en teknisk foul.
En teknisk foul vill man verkligen inte få – varken som coach eller som spelare. Den har ”skam” påhängt sig, för den innebär att man har gjort något högst olämpligt. En spelare kan få en teknisk foul av att t.ex. svära och kasta bollen i väggen, en coach av att tjafsa med domaren eller faktiskt bara göra en ilsken gest, slå sig för pannan och himla med ögonen.
Coach Kent Brodin blev förtvivlad och sa va va va va och domaren svarade bla bla bla – och gav även honom en teknisk foul. Korven fortsatte att ifrågasätta sin foul, fast med armarna utslagna och ansiktet högrött. Då reste sig pappa upp och ropade från läktarn:
– HALLÅ! DET VAR JAG! HALLÅÅÅÅ! DU HÖRDE MIG!
Då behövde han inte vrålskrika eftersom det vid det här laget var relativt tyst i Sporthallen. Och nu ska ni komma ihåg att bredvid pappa sitter ju jag – hans 15-åriga dotter som älskar basket men förmodligen aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna gå på en basketmatch.
Kent Brodin pekade på pappa, pappa pekade på sig själv, domaren skakade på huvudet och pekade på Korven – som blev ursinnig och riktade en spark mot en stol. Stolen vek sig som ett korthus av bara luftdraget.
Alla inom basketen vet att när man har fått en teknisk foul gäller det att hålla sig i skinnet, för om man får en till, åker man ut till omklädningsrummet. Nu blåste domaren förstås en gång till och gav Korven ännu en teknisk foul, för man får faktiskt inte sparka omkull saker. Det spelar ingen roll att det inte var meningen.
Kanske var reglerna annorlunda på den tiden, för Korven visades inte ut ur hallen, utan upp på läktaren. Min pappa stod fortfarande upp och pekade på sig själv och ropade att det ju hade varit han som var skyldig – när jag lade märke till att Korven närmade sig oss. Jag frös till is. Nejnejnejnejnej sa jag i huvudet och blundade. Jag dör.
Kanske kom Korven på bättre tankar, för till sist satte han sig i trappan en bit bort.
Resten av matchen satt Kjell ”Korven” Englund där, nästan hopkrupen med armarna om knäna. Pappa satt bredvid mig och jag satt bredvid pappa. Han skämdes inte det minsta lilla utan tyckte att det var en riktigt upplyftande incident. Jag var säker på att basketlivet var slut.
NorrbottensKuriren skrev i sitt referat:
Nu tog inte basketlivet slut för den unga Lotten. Plannja vann nämligen matchen med en ynka poäng.
12 kommentarer