Hoppa till innehåll

Dag: 31 januari, 2020

Ännu en påkörning

Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.

– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.

Några exempel på de evinnerliga dialogerna:

– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.

– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.

– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.

– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.

Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.

Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.

På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:

BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!

Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)

Röd = jag, som kom över gatan först. Gul = den andra tjejen, strax efter mig. Blå = den vänstersvängande bilen.

Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.

Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.

I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.

Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.

Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.

Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!

 

Share
37 kommentarer