Hoppa till innehåll

Etikett: klocka

Missade tåget gjorde jag, trallala

Vi bor så oerhört bra på krypavstånd från lokalbussen. Det är så lyxigt att husets värde borde öka med fem miljoner eller nåt. Jag kan stå i dörren och höra bussen komma hundra meter bort och då slääääntra ut. Dessutom går bussarna dagtid var tionde minut, så ni fattar: det är bra.

Igår släntrade jag ut ungefär 35 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå. Då skulle jag ha minst 20 minuters marginal på stationen.

Men ack. Bussen var lite sen. Inte så farligt sen, men jag började ändå snegla på cykeln, fast

  • var är hjälmen?
  • var är reflexvästen?
  • har jag fungerande lampor?
  • måste man ha mössa under hjälmen?
  • funkar det där bygellåset som krånglade förra gången?

Sedan började jag fundera på att ta bilen, men se det är ett stolleprov som prövar tålamodet eftersom parkeringsplatserna vid stationen är

  • fulla
  • dyra
  • irriterande långt bort från perrongen.

Dessutom kan det bli bråk med troglodyter.

Så jag väntade. Kollade bussappen. Väntade. Konstaterade att hjärtat slog nervösa fladderslag. Såg bussen komma, klev raskt på och försökte med en snabb blick på armbandsklockan signalera att jag var lite stressad.  (Utan att vara dryg eller dum mot busschauffören som faktiskt inte kan köra som en biltjuv på två hjul i kurvorna.)

Sedan fastnade vi bakom ett litet vägarbete. Hjärtat slog och fladdrade. Skulle jag kanske ringa efter en taxi?

Sedan stannade busschauffören väluppfostrat vid varje övergångsställe. Alla som skulle gå över hade rollator.

Sedan klev fem personer på som alla skulle betala med kort. Två av dem slog in fel kod.

– Hallå, skynda er! Slipper man inte knappa in koden när man köper för bara 26 kronor?

Skrek jag inte. 

Sedan skulle en tjej med tvillingvagn fylld med matkassar gå av, men bromsen ville inte släppa. Raskt gick jag fram till henne och drog loss den med mina basketstarka fingrar. Hon ville tacka mig så innerligt, men jag  ville inte alls tackas.

– Seså, kliv nu av och se till att bussen kommer iväg!

Sa jag inte.

Slutligen kom jag fram till stationen … för sent. Tåget syntes inte ens i fjärran.

Symbolisk perrongbild. (Så här ser det verkligen inte ut i verkligheten.)

Semlan som jag skulle äta i Stockholm brann inne. Känslan påminde om att missa Gotlandsfärjan eller en tandläkartid eller ett föräldramöte. I tur och ordning: total uppgivenhet, handen för pannan, sms:ade ursäkter och allmän tröttma.

Så då åkte jag hem och drack te och åt kardemummaskorpor så att smulorna yrde.

 

Share
25 kommentarer

’Schäkta, va ä klocka?

Jag stod på busshållplatsen utanför vårt hus, bredvid två små barn som jag inte kände. De konverserade:

– Kan du läsa klockan?
– Ja.
– Ok, fast hur mycket är den?

(Barnet pekade på vårt hus som har en klocka som vetter utåt.)

– Amen fast jag kan inte den runda. På mobilen, eh … (av med vantarna, fram med ryggsäcken, fäppel och fippel med några olika fack, tryckelitryck) … femton å tjutre.
– Är det före eller efter klockan fyra?
– Men femton är ju jääättemycket senare än fyra!

Självklar illustration.
Självklar illustration.

Här grep jag in och förklarade, trots att det kanske hade varit mycket bättre för t.ex. det här blogginlägget om jag hade låtit dem hållas och sedan spionerat på dem för att se vilka följder klockförvirringen skulle kunna få. Min pedagogiska ådra ville förklara både hur femton kunde vara tre och varför det är så svårt med femihalv, men så kom bussen och de två barnen försvann på barns vis – fokuserade på något helt annat.

Senare kontrollerade jag med Åttaåringen här hemma hur det egentligen står till med klockkunskaperna. Grabben kan rabbla grekiska gudar och sjunga som Michael Jackson och hålla tal inför hundratals människor – men ”den runda klockan” kan han inte.

Ack. Han har varken mobil eller armbandsklocka och lever ett liv där vi säger ”dags att gå till skolan” och där lärarna säger ”dags att gå hem”. Han behöver inte kunna klockan! Och eftersom de andra fyra barnen har lärt sig klockan per automatik, har vi inte engagerat oss! Skam! Fasa! Undergången är nära! Fram med piskan, nu ska ungen lära sig tidens flykt!

(En annan sak är hur man i skolan räknar matte med hjälp av ritade sedlar och småpengar medan vi vuxna bara handlar med kort eller över nätet. Det är banne mig inte många gånger per vecka som jag håller i en prasslig sedel …)

Så. Vad vill jag säga med detta? Att man inte längre behöver komma i tid för att man lätt kan ringa och säga att man är sen? Nej, men times are really a’changing, och det i en rasande fart. Frågan är bara: hur fort är ”rasande fart” om man inte kan klockan och därför har svårt att bedöma tid?

Share
62 kommentarer

Ytterst förvirrat (uppdat. x 2)

Självklar illustration på alla bloggar idag. (Salvador Dalí, 1931.)

Jag ska köra Tioåringen till en basketmatch klockan 08:15, vilket egentligen är 07:15, vilket betyder att vi skulle ha gått upp 06:16 på den gamla tiden, men Tioåringen tänkte fel och gick upp 05:15 och är redan trött.

Klockan 10:15 ska jag träffa mitt basketlag för att åka till Söderköping och spela, men klockan 09:15 tänkte jag ringa och påminna dem alla för de tror ju att klockan då bara är 08:15.

Frågan är om det är tidsomställningens fel att mitt hår är smutsigt, att det är fler smulor än vanligt på köksgolvet samt att det är helt slut på bensin i bilen och pengar på banken. För idag är allt sommartidens fel. (Ni hör att jag laddar för en förlust i Söderköping?)

Det värsta är att om Tioåringen inte hade gått upp i fel tid, hade vi fortfarande sovit. Jag hade ställt mobilen på väckning klockan 06:15. Som egentligen var 07:15. (Jag är medveten om att jag upprepar mig.) Men klockan 05:59 hoppade tiden automatiskt till 07:00. Alltså existerade plötsligt inte 06:15. Fugit irreparable tempus på er!

Uppdatering
Jag vet att ingen bryr sig, men vi vann mot Söderköping trots att vi bara var sju utan coach. (Det är som att komma till en fotbollsmatch med backen som inhoppande målis, att vara utan lagledare och dessutom ha en vänsterytter på topp så att mittfältet kommer i kläm.) Och jag har (hej dagboken) hunnit heja på två lag som är mig närstående samt vara speaker under en prisutdelning inför hundra miljoner människor. Nu måste jag städa köket under the influence of hicka.

Lilla E:s (tack!) bidrag i frågan:

Njut. Det är stort. (Klicka på bilden för ännu större storlek.)
Share
20 kommentarer