Hoppa till innehåll

Etikett: tid

Om fem år, då …

Jag har bestämt mig för att tänka att corona-tiden kommer att pågå i ungefär fem år. Lite grann som ett världskrig liksom.

Mycket är på undantag, men det mesta fortsätter ändå att rulla på i gamla hjulspår. Barnen slutar vara barn, medan de gamla blir allt äldre. Trots allt som händer eller inte händer, skrattar man och har lite kalas då och då – fast på nya premisser, med massa handsprit, några munskydd och väldigt få fonduer.

När jag hade bestämt mig för att vi kommer att hålla på så här i fem år, kändes det riktigt, riktigt bra. Om någon kommer dragande med ett perfekt vaccin i mitten av december blir jag förstås glatt överraskad, och så är det inte mer med det!

Upplyft av denna min nya insikt – femårskriget mot corona – satte jag tänderna i denna dag: en normal tisdag. Men två snabba möten med stora instanser (det som förut hette Landsting men som numera heter Regioner) om kommande digitalföreläsningar gled iväg och tog flera timmar. Ett klick på en sajt som gjorde reklam för solceller på tak resulterade i fyra telefonsamtal från solcellsexperter som på inga villkor ville mejla offerter utan prata om taklutning, väderstreck och vår skrala ekonomi.

– Jag vill inte låta dryg, men din approach är helt fel, Lotten.

Sa en.

– Tssst, det är bara att låna på huset! ALLA lånar på huset!

Sa en annan.

Timmarna gick. En trevlig språkfråga per mejl gjorde att jag trasslade in mig i en jätteutredning som jag inte alls hade tid med (om ”skägget i brevlådan”), och så kom Artonåringen och bad om ursäkt för att hans epilepsimedicin var tvärslut och han inte skulle hinna hämta ny idag.

Och det var då min dagsplanering for helt käpprätt åt helsefyr.

När jag kom till Apoteket, var det åtta nummer före mig. Efter 45 minuter var det fem. Bilden tog jag för att dokumentera hur synd det var om mig.

Och så fortsatte det i den stilen – jag

  • fastnade i bilköer
  • glömde handlingslappen
  • tappade bort min lilla handspritsflaska som jag är så duktig på att använda
  • glömde att jag behövde köpa bröd och det var minst en kilometer från kassan till bröddisken
  • åkte till biblioteket med fel böcker
  • skulle prompt in i en affär som bara släpper in åtta personer åt gången.

Och vips, var ”arbetsdagen” slut. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”äsch, jag har ju fem år på mig att hinna ifatt!”, slappnade av och gick ut på dagens basketbollpromenad i spöregn.

Och hittade då något upplyftande mystiskt och väldigt annorlunda. Det är en liten näbbmus (?) och en större mus, som hade mött döden samtidigt, så här nära varandra. Vad tror ni har hänt?

“Two little mice fell in a bucket of cream. The first mouse quickly gave up and drowned. The second mouse, wouldn’t quit. He struggled so hard that eventually he churned that cream into butter and crawled out.”

Sensmoral: ge inte upp. Det är bara ungefär fem år kvar!

Share
46 kommentarer

Missade tåget gjorde jag, trallala

Vi bor så oerhört bra på krypavstånd från lokalbussen. Det är så lyxigt att husets värde borde öka med fem miljoner eller nåt. Jag kan stå i dörren och höra bussen komma hundra meter bort och då slääääntra ut. Dessutom går bussarna dagtid var tionde minut, så ni fattar: det är bra.

Igår släntrade jag ut ungefär 35 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå. Då skulle jag ha minst 20 minuters marginal på stationen.

Men ack. Bussen var lite sen. Inte så farligt sen, men jag började ändå snegla på cykeln, fast

  • var är hjälmen?
  • var är reflexvästen?
  • har jag fungerande lampor?
  • måste man ha mössa under hjälmen?
  • funkar det där bygellåset som krånglade förra gången?

Sedan började jag fundera på att ta bilen, men se det är ett stolleprov som prövar tålamodet eftersom parkeringsplatserna vid stationen är

  • fulla
  • dyra
  • irriterande långt bort från perrongen.

Dessutom kan det bli bråk med troglodyter.

Så jag väntade. Kollade bussappen. Väntade. Konstaterade att hjärtat slog nervösa fladderslag. Såg bussen komma, klev raskt på och försökte med en snabb blick på armbandsklockan signalera att jag var lite stressad.  (Utan att vara dryg eller dum mot busschauffören som faktiskt inte kan köra som en biltjuv på två hjul i kurvorna.)

Sedan fastnade vi bakom ett litet vägarbete. Hjärtat slog och fladdrade. Skulle jag kanske ringa efter en taxi?

Sedan stannade busschauffören väluppfostrat vid varje övergångsställe. Alla som skulle gå över hade rollator.

Sedan klev fem personer på som alla skulle betala med kort. Två av dem slog in fel kod.

– Hallå, skynda er! Slipper man inte knappa in koden när man köper för bara 26 kronor?

Skrek jag inte. 

Sedan skulle en tjej med tvillingvagn fylld med matkassar gå av, men bromsen ville inte släppa. Raskt gick jag fram till henne och drog loss den med mina basketstarka fingrar. Hon ville tacka mig så innerligt, men jag  ville inte alls tackas.

– Seså, kliv nu av och se till att bussen kommer iväg!

Sa jag inte.

Slutligen kom jag fram till stationen … för sent. Tåget syntes inte ens i fjärran.

Symbolisk perrongbild. (Så här ser det verkligen inte ut i verkligheten.)

Semlan som jag skulle äta i Stockholm brann inne. Känslan påminde om att missa Gotlandsfärjan eller en tandläkartid eller ett föräldramöte. I tur och ordning: total uppgivenhet, handen för pannan, sms:ade ursäkter och allmän tröttma.

Så då åkte jag hem och drack te och åt kardemummaskorpor så att smulorna yrde.

 

Share
25 kommentarer

Tre gamla kär(r)ingar

Med tanke på att håkäringar nu tydligen kan bli nästan hur gamla som helst, måste vi ju kolla hur man blir en gammal kärring.

Det finns en person som är född på 1800-talet och fortfarande lever – italienskan Emma Morano som föddes i november 1899. Hon säger själv att hemligheten till långt liv handlar om att äta råa ägg och vara singel. (Nåja. Hon var faktiskt gift en gång i tiden och har bara varit singel i 78 år.)

emmamorani
– Jag är nästan alltid glad! säger Emma Morani här.

Själv äter jag inte råa ägg och har inte varit singel sedan jag var 20 år, så jag balanserar modigt men stillsamt på ättestupans rand. Fast … har Emma några andra tips?

Si, si! Den absolut enda drog jag har nyttjat är lite hemgjord grappa; jag har inte ens tagit mediciner. Tre råa ägg per dag äter jag och ibland lyxar jag till det med en liten bit choklad. Dessutom ska kött bara tillagas så att det bara är lite halvljummet, jätteblodigt. Smaskens.

Aha. Nope, jag lär inte bli 116 år.

Jeanne Calment är annars den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Hon var 37 år när Titanic sjönk, men levde fortfarande när filmen Titanic gick på bio. Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som 1965 hon gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.) 

JEANNE CALMENT
Jeanne Calments nacke 1895.

– Hej Jeanne, nu är du visserligen död sedan snart 20 år, men visst har du väl några råd till oss som undrar hur du bar dig åt?
Mais oui! Precis som Emma Morano fick jag bara ett barn. Noll eller ett är idealet, annars blir man trött och dör. Att ha lite för mycket pengar hjälper förstås, och att slippa ha tråkigt är en stor fördel. Jag kunde ju ägna mig helt åt tennis, cykling, simning, rullskridskoåkning, piano och opera och slapp både att jobba i saltgruva och ta värvning. Det bidrog säkerligen till att jag inte dog i förtid.

Nähe, jag blir tydligen inte 122 år heller. Vi återvänder till den 400 år gamla håkäringen och ser om hon har några råd.

Blubbliblubb. Prio ett är ju att bo i svinkallt vatten och röra sig relativt långsamt samt inte vara rädd för att äta as som flyter förbi. Barn bör man inte skaffa förrän i 150-årsåldern och max tio åt gången. Undvik mjölkprodukter eftersom de gör skelettet hårt och skört – ju mer gelélikt skelett, desto bättre. Och akta dig för syre, förstås.

hakaring1
Håkäringen (till vänster) och jag (till höger).

Share
74 kommentarer

Jag ska bara …

… plocka blåbär, fira födelsedagar, ta hand om gästerna, lära mig att dansa can-can, bota en hälseneinflammation, leta efter en försvunnen nyckel samt sortera garderoben.

Men jag hinner inte!

blueberry
Dagens skörd! (Men den hann jag tydligen med?)

Förmodligen har nån elaking snott tiden – varje dag äter ett för de flesta okänt tidsspöke upp några timmar. Men ingen märker det, alla bara klagar utan att tillsätta en utredning eller ringa till Ghostbusters. Jag hinner knappt vakna på morgonen, så börjar solen gå ner. Jag äter frukost och börjar samtidigt att laga kvällsmaten. Idag på förmiddagen plockade vi blåbär med båsets kommentator Örjan, och när vi kom hem två timmar senare var klockan halv fem.

Fast … Aha. Jag förstår. Tidsspöket funkar så här, när han flyger omkring på stadens gator och torg som en helt vanlig Laban:

timeghost
Originalet finns här.

Under dagens blåbärsplockning lade tidsspöket fälleben för min mamma, som med alla sina bär for på näsan och därmed slängde ut sin mödosamt plockade liter på en tre meter lång sträcka. Och sedan satte vi oss alla där och försökte plocka det som plockas kunde. Ni förstår vilket tidshål vi ramlade ner i?

berryspamarken
Dubbelplockade bär.

Med detta sagt, vill jag bara ursäkta mig för frånvaron! Dansa på bordet, alla mina små möss!

Share
88 kommentarer

Punktlighet!

Alla som har svårt att komma i tid räcker upp handen!

– Men kolla, jag hr ju ingen klocka!
– Men kolla, jag har ju ingen klocka!

Ser ni nu på de nakna armarna att vi är ett utdöende släkte, vi som kommer i tid med armbandsklockorna fastspända och uppvridna? Som inte måste gräva i fickor och väskor för att hitta den förnicklade telefonen som bara är så himlarns jädra … underbar …

Framtidsvision från början av seklet.
Framtidsvision från början av seklet.

Men telefonen kan tydligen inte  hjälpa oss med punktligheten – eftersom den liksom slukar tiden som den visar. Eller nåt.

(Lägg gärna märke till hur jag här ovan skriver ”oss” och förskjuter attacken lite grann trots att jag på intet sätt räknar med mig själv i det där ”osset” – jag kommer ju alltid i tid.)

– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.
– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.

Jag har alltså skådat i mina tarotkort, granskat kristallkulan och konfererat med mina horoskoptillverkare. Årets julklapp är en armbandsklocka. För nu måste vi införa punktlighetskunskap! Citat från okänd källa först:

”No one important is ever present to appreciate punctuality.”

I Åttaåringens lågstadieskola börjar lektionerna klockan 08:00. Då är halva klassen närvarande. Under den närmaste kvarten ramlar barnen in pö om pö som till ett cocktailparty. Några har promenerat och hittat intressanta stenar på vägen och “glömt bort tiden”. Några ”hörde inte att det ringde in”. Precis som på min tid. Men de allra flesta kommer faktiskt för sent för att de körs i bil fram till skolans dörr av sina sena privatchaufförer föräldrar.

Då är frågan dels hur det kommer sig att de inte bryr sig om att vara i tid, dels varför man ska vara i tid om det inte har någon betydelse. Vi tar ännu ett citat från okänd källa:

”Punctuality is a virtue, if you don’t mind being lonely.”

Jag sätter mig härmed på mina höga hästar och säger att man faktiskt måste försöka mer när det gäller att komma i tid. Och att man som förälder måste föregå med gott exempel.

“Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)
”Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)

Därför börjar vi här och nu med en lite undersökning i kommentatorsbåset:

1. Ingår punktlighet i livskunskaperna som skoknytning och nässnytning?

2. Är punktlighet en genetisk fråga och hur viktigt är det i så fall att komma i tid eftersom alla som kommer för sent verkar överleva generation efter generation trots  evolutionsteorierna?

3. Det tar tid att komma i tid. Men det är väl ok?

Redan 2006 sades denns klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
Redan 2006 sades denna klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät. En Timeflex. Aj.
Share
66 kommentarer