Hoppa till innehåll

Dag: 9 november, 2019

Farväl, Sara Danius

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

  • 08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
  • 13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
  • 15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
  • 18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

Share
29 kommentarer