blommor – Lotten

Jag är på mördarstråt.

Förr i tiden (till så sent som för två år sedan) brydde jag mig inte nämnvärt om växter – så länge det inte handlade om min mormors hibiskus (f. 1922) och min farmors porslinsblomma (f. 1918). Inte heller brydde jag mig om trädgårdspynt så länge det inte handlade om gullregn eller stickiga rosor. För gullregn och stickiga rosor är inte barnvänliga. Allt annat fick leva i fröjd och gamman så länge jag eller barnen inte for illa på något sätt.

Hibiskusen. (Njut, för resten av bilderna i detta blogginlägg är inte riktigt lika vackra.)

Men så kom ju nya tider, och sommaren 2024 begåvades jag av välmenande människor fem stycken (tydligen) dyra dahlior. Dem ska man (tydligen) ta hand om mer än jag någonsin har tagit hand om mina fem barn, vilket slutade med att jag planterade ut de jävla plantorna i skugga och högt gräs så att de på blott tre dagar dog en kvalfylld död i mördarsniglarnas mun.

Snäll snigel som får leva. Om jag inte får för mig att äta upp den.

Verandan just nu: de för tillfället snigelsäkrade plantorna.

Och nu är vi framme vid sommaren 2025, när jag helt utan protester har tagit hand om tre dignande dahlior, fem anemiska anemoner, två bastanta basilikor, en monsterstor rabarber, ett helt potatisland, fem jordgubbsplantor, en jävla massa liljor och till och med en stickig ros.

Samt (tydligen) hela Sörmlands bestånd av mördarsniglar. Som ska döden dö.

Mina två snigelvapen. Den röda spaden kräver precision, den buckliga snöskyffeln skulle behöva slipas.

Det påstås att en sax är bästa mördarsnigelmördarvapnet, men si då drabbas jag av ruelse och ånger eftersom jag känner snigelkroppens fibrer i själva mordögonblicket.

Leopardsnigeln skonar jag, för den äter upp döingarna. (Lundsnigeln fick korrekt namn efter proffskommentarer i kommentatorsbåset.)

Ibland stänker det av klippet även upp snigelsubstans med sådan kraft att alla mina instinkter rycker till som vore kletet något frätande. Mina två hederliga spadar på bilden där ovan har tjänat mig väl, men det bör läggas till handlingarna att efter

styrketräningspass med armfokus sneglar jag mot saxen emedan spadarna äro för tunga
blott ett glas vin är träffprecisionen betänkligt sämre
två glas vin har jag inget alls emot att gå ut med salig svärfars trätofflor i stl 46 och bara trampa ihjäl de satans jävlarna.

Dessa liljor ska med alla upptänkliga medel skyddas från mördarsniglarna. Jag har lagt kottar vid stammarna och hällt på kanel och grillkrydda samt planterat lavendel runt dem. (Om ni anar ett handskrivet bindestreck på grillkryddan ser ni alldeles rätt.)

Mördarsnigeln ålade sig obekymrat medelst hasning över kottar, kanel och grillkrydda och klättrade som en soldat under Vinterkriget upp i telefonstolpen som ju var en lilja. Och ÅT UPP KNOPPEN!

Men precis som under Caligulas tid, finns det ju vapen av mer finessartad sort. Förgiftning medelst drunkning kallar jag denna variant.

Ser ni en magnumflaska Crémant de Bourgogne Brut där borta? Jahadå. Tallriken med giftet har jag placerat i ofokus för det ser bra läbbigt ut.

Att jag slösar bort en Crémant de Bourgogne Brut beror på att korken var helkass och att drycken hade jäst till odrickbar nivå. Fällan funkar till och med bättre än en tallrik med folköl, för de satans sniglarna är tydligen finsmakare också.

Så. Är detta mitt mördarprojekt ett fåfängt försök att få ordning i min lilla värld, såsom de galna politikerna och nationsledarna på jordklotet beslutar att anfalla barn i matkö, civilister på tåg och intet ont anande konsertbesökare?

(See what I did there? Mördarsniglarnas kollektiva frånfälle pga. min hand/spade/träsko liknas plötsligt vid hur presidenter och premiärministrar samt diktatorer ger sig på oskyldiga människor som därför faller offer för ”ett nödvändigt ont”? Ja, kanske en helt olämplig allegori. Men mot världsliga dumheter har jag ingen moteld.)

Men det finns hopp. Denna lilla bebissnigel kryper sakta upp mot den obrukbara men fortfarande stolt vajande tv-antennen. Helt i onödan – men den ger fan inte upp.

Jag fortsätter mitt mördarvärv. Kanske gör alla mina spadhack mot mördarmarodörerna i gräsmattan att denna luckras upp och mår lite bättre?

Pssst! Från och med måndagen den 30 juni kan ni räkna med en herrans massa blogginlägg här, för i tio dagar gör jag då Skottland osäkert. Detta måste naturligtvis dokumenteras. Ordentligt och ingående. Samt ofta.

24 kommentarer

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

29 kommentarer

Etikett: blommor

Dyra dahlior och anemiska anemoner

Farväl, Sara Danius