Hoppa till innehåll

Etikett: Svenska Akademien

Farväl, Sara Danius

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

  • 08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
  • 13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
  • 15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
  • 18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

Share
29 kommentarer

Varför delades Nobelpriset i litteratur INTE ut 1935?

Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.

Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.

– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.

Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:

– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”

Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:

– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?

Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.

Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)

Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.

SvD den 15 november 1935.

Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.

Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:

”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”

Marika Stiernstedt sa:

”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?

(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)

Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.

Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.

Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:

1915

1919

1925

1926

1927

1936

1949

Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)

Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:

 

Share
22 kommentarer

Akademiens Kjell & Company och Clas Ohlson

Jag och Svenska Akademien går way back.

Jag kan inte sluta skriva om SAOL, SAOB och svenska.se och alla andra publikationer och njuter av alla historier – t.ex. om hur Anna Maria Lenngren nästan valdes in, så kvinna hon var.

Och så var det ju det där med min textanalys av Akademiens uttalande efter krismötet i höstas. De aderton som man talade om var 18 kvinnor som skrev ett upprop om hur övergrepp hade skett med Akademiens 18 stolars goda minne. (Ja, i detta sammanhang räknas alla som lika goda kålsupare tills motsatsen har bevisats.)

Någon skrev därefter den text som Danius läste upp under ett paraply i Gamla Stan, och fyllde den (texten) med mystifikationer samt ord som ”ej” och ”skall”.

Liten textanalys igen, kanske? För nu strömhoppar de ju av från det sjunkande skeppet, ledamöterna. Och de förklarar varför!

Klas Östergren vann hoppa-av-tävlingen:

Svenska Akademien har sedan lång tid haft allvarliga problem och nu försökt att lösa dem på ett vis som sätter obskyra hänsyn före dess egna stadgar och som innebär ett svek mot dess grundare och dess höge beskyddare samt inte minst uppgiften att företräda snille och smak. Därför har jag valt att inte längre delta i dess verksamhet. ”I’m leaving the table, I’m out of the game.”

Hmmm: Hur lång är en lång tid och hur allvarliga är de andra allvarliga problemen och tre fyra stycken dess kanske ska fungera som en stilfigur (anafor), men låter ju bara som en trist uppräkning. Om jag hade varit Östergrens lärare, hade jag tagit fram rödpennan.

Rynkad panna: vad betyder egentligen obskyra? Menar han ”lite halvhemliga” (som inte är närmare känd för all­mänheten) eller rentav ”ohederliga”?

Anglifierad fundering: But why? Han väljer att citera en dyster Cohen. Pourquois? Warum? Hvorfor?

Så himla mycket mer effektivt hade det ju varit att citera någon på svenska istället!

  • Det är vackrast när det skymmer
  • Visst gör det ont
  • Främling, vad döljer du för mig?

Kjell Espmark hoppade strax därpå av:

Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet.

Tadaaaa: Formuleringen ”ovidkommande hänsyn” tyder på att Kjell och Klas är lika överens om innehållet som vissa andra.

Peter Englund gjorde sedan en Lennon (ni vet, när man vill sluta i Beatles men nån annan hinner före)

[…] När det så blivit dags att dra slutsatserna av den utförda advokatutredningen har majoriteten i sina avvägningar tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen. […]

Hänsynsjaså: Här har vi blott ”hänsyn till enskilda”, vilket ju kan vara något både ovidkommande, halvhemligt eller ohederligt.

Stadgar? Englund, som ju hoppar av sitt uppdrag, tar väl inte hänsyn till stadgarna? Men vänta, har någon någonsin blivit kickad eller puttats av sin stol i Svenska Akademien? Javisst!

  • Greve Henning Hamilton hoppade ”självmant” av 1881 eftersom han hade förskingrat många miljoner kronor.
  • Gustaf Mauritz Armfelt röstades bort 1794 på grund av landsförräderi. (Men elva år senare togs han till nåder.)
  • Gustaf Mauritz Armfelt (igen!) röstades bort 1811 för att han betedde sig allmänt illa och inte kunde dölja sin avsky inför Jean Baptiste Bernadotte.
Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814), med ordnar stora som mat-tallrikar.

Men nu måste vi lusläsa vilka stadgar som Peter Englund anses inte följs för att någon är feg (?) och hellre tar hänsyn till en ledamot. (Min tolkning.) Står  det något om vidriga kulturprofilsgärningar i stadgarna?

”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.”

Nä. Eftersom Kulturprofilen inte är med i Akademien, är det alltså hans fru (Frostenson) som bör röstas bort, eller?

Nu tycker jag att vi tar varandra i handen, sjunger Idas sommarvisa, käkar lite knäckebröd och med munnen full rabblar stadgan som handlar om att det är det svenska språket som ska tas omhand, inte kulturprofiler eller ohederliga ledamöter.

”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet, så uti Vettenskaper, som serdeles i anseende til Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla thes tilhörande delar, jemväl uti then, som tjenar at tolka the Himmelska Sanningar.”

Share
56 kommentarer

En textanalys, kanske?

Jag har i nästan en hel vecka kliat mig än i huvudet, än på hakan av förundran inför det pressmeddelande som Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius med sammanbiten min läste upp under ett paraply, som den förre ständige sekreteraren Peter Englund chevalereskt höll över henne i det regniga Gamla Stan.

(Se där. Hela 51 ord i en enda mening.)

Så här ser pressmeddelandet ut på Svenska Akademiens sajt.

Källa.

Men vem är det som skriver så här? I min bevisföring framför jag följande indicier – ett axplock:

  • Ej?
  • Skall?
  • Ting?
  • istället för eftersom?
  • För det andra men inget för det första?
  • Sitt sammanträde trots att det är deras (”vårt”) sammanträde?
  • Så stor transparens som möjligt utan att Kulturprofilen nämns vid namn eller ens det faktum att han är gift med Akademiledamoten Katarina Frostenson?

Stackarna (de låter lite som ett kollektivt offer ibland) säger dessutom att de har ”brutit mot våra egna jävsregler”, som alltså i så fall måste skärpas? Jag undrar vem det är som ska skärpa sig egentligen.

Eftersom man ibland inte ser skogen för alla träd, har jag här nedan bytt ut diverse ord så att ni kan läsa texten på ett annat sätt.

Vid sitt möte i kväll har vi enhälligt fattat beslutet att med omedelbar verkan avbryta all kontakt och all vidare finansiering av all verksamhet som drivs av faster Anna. Det rör sig dels om bidraget som har lämnats till hennes sommarstugebygge (sedan 2010 drygt en miljon kronor), dels om det uppdrag hon under en period haft att sköta farfar Ernsts gård i Luleå.

Detta är vår första åtgärd och den motiveras av två ting. Å ena sidan morbror Karls granskning, som vi välkomnar, å andra sidan då det under sammanträdet framkommit att våra barn och personal vid släktstugan utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande. Dessa erfarenheter hade ej kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem.

För det andra har beslut också fattats om att genomlysa alla släktingars tidigare samröre med faster Anna och särskilt granska om denna har haft något inflytande, direkt eller indirekt, på släktens utdelning av recept, möbler och finansiering av annat slag, samt även utröna om hon påverkat vår julplanering i övrigt.

Den tredje åtgärden rör framtiden. Arbete skall inledas för att säkerställa att en upprepning ej kan ske, och slå fast hur våra rutiner och arbetssätt kan förbättras. Vi har redan kunnat konstatera att vi brutit mot våra egna släktprinciper och att dessa måste skärpas.

Vi vill ha så stor transparens som möjligt i denna fråga. Mer detaljerad information beträffande exempelvis det ekonomiska samröret kommer att redovisas inom kort.

Hur känns texten nu? Lite som (förlåt, förlåt) en parodi?

I en av tidningsartiklarna om detta debacle står det att det är Sara Danius som har författat texten och sedan belagt hela akademigänget med munkavle, men jag vette fan. Hon är blott 55 år – skriver hon verkligen sådär stolpigt? Skall? Ej? Really? Kanske skrev någon annan texten, kanske står hon inte för den, kanske lät hon bli att korra den innan den lästes upp för att hon ville ta avstånd från den? Kanske.

Här ser jag däremot en som gillar att skriva skall:

”… enats om att de enskilda ledamöterna skall avhålla sig från offentliga kommentarer …”

Det är alltså kanske Horace?

Akademiledamöterna som läser sådana vansinniga mängder och som ger ut böcker på löpande band och ger Nobelpriset till både Herta Müller och Bob Dylan och som blir ovänner med varandra och hotar att krossa japaner … kan de inte skriva bättre än så här?

Källa.

Till saken hör att vi har Svenska Akademien (om än inte ledamöterna) att tacka för allt som finns på svenska.se, vilket verkligen inte är kattskit.

Ack. Kan vi blåsa av matchen, utvisa alla spelare på en gång och fylla på med ett träningsvilligt B-lag som vet hur man kämpar sig till toppen men som inte har lärt sig att fuska?

Er tur nu: analysera pressmeddelandet! Fyll kommentatorsbåset med undringar, frågor och påpekanden tills det spricker!

Snille och smak – 1786 betydde snille ”talang” och ”begåvning”, medan smak var ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga.

Omdömesförmåga var ordet.

Share
32 kommentarer

När jag nästan satt i Svenska Akademien

Igår stod jag här och funderade:

Svenska Akademiens framdukade mötesbord.
Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.

Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?

Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.

Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.
Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.

Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:

– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.

Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)

Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!

Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.

– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.

Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.

Detta är inte en dator.
Detta är inte en dator.
Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!
Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!

Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.

Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet "trickla". (Och toapapper, för det behöver jag handla.)
Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet “trickla”. (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)

Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.

Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)

I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken.
I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.

Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.

Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. Det var inte jag!
Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)

Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.

På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Jaaaa, jag tog en närbild också.
På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …

Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:

Ni ser spegeln? Liakdana speglar, fast måttanpassade att täcka fönstren finns på vinden.
Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.

Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:

Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms börshas börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.

Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.

Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.
Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.
Här äger högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.
Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.

Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.

Det här är Stora Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?
Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?

Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.

– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.

Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.
Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.

Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.

– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.

Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.
Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.

Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:

Har vi någon låsexpert här? Hur gammalt är det nedre?
Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?

Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:

Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!
Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!

Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:

– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.

Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.

Share
43 kommentarer