I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade redaktionschefen Jan Sundén på mig och sa:
– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Den där grejen – ”paviljongen” – är faktiskt en del från ett då nyrivet hus.
- föreläsa för Samhall om de ljuvligaste av skrivregler
- gå på basket-hoopla där Willie Cherry ska äras och hurras för samt älskas.
Vem? Va? Willie Cherry? Jo, den här!


Hans matchlinne hissades upp i taket i basketarenan, vilket är den mest ärofulla hedersbetygelse en idrottsman kan uppleva. Och jag träffade mina gamla basketpolare och grät en skvätt av pur basketglädje.
Luleås motståndarlag var Djurgården, vars coach heter Kalle Barton – som jag drog i håret 1975 och som därmed fick in mig på basketbanan. (Se pilen på bilden: han pratar med sina spelare under en time out.)


Så haltade vi alla på stela ben vidare mot solnedgången. (Helt sant: jag har aldrig känt mig så mycket bland jämlikar där jag halt-stånkade mig uppför trapporna.)
37 kommentarer