Köp ficklampor, konstiga saxar, tuschpennor, ballonger, förstoringsglas och reflexer till alla som är mellan fyra och tio år och ruinera er sedan på antikvariaten när det gäller julklappar till resten av släkten!
Eller …
(Nu kommer riktigt bra julklappstips. De är miljövänliga, de är bra och goda, de kräver inte annan ansträngning än paketerandet.)
1.
Jättesvår att packa in är förstås en bal med toapapper – men åh, vad användbar den är! Av någon anledning gillar folk inte att köpa toapapper, så de blir jätteglada (för att de är väluppfostrade) när jag kommer kånkande på en bal.
Fast egentligen borde vi kanske torka oss i rumpan med små färgglada, fuktiga tygtrasor av gamla lakan?
2.
Ost! Köp en präst, en chiliprickig och en Cambozola och baka ett bröd till! (Okej, om man inte är av den bakande typen kan man ju köpa ett paket knäckebröd istället.)
3.
Ge bort en gammal telefonkatalog! Sanna mina ord; det finns så få kvar att den som äger en förmodligen kommer att kunna sälja sitt exemplar för tusentals kronor om bara några år.
4.
Gör en lista med användbara appar att ge bort – inklusive installationshjälp. Och de två första ska förstås vara SAOL och SO.
När man ändå är igång, är det roligt att introducera de inte redan frälsta i det under som heter Swish. Det är plötsligt så kul att betala sina skulder.
5.
Gå ut och köp en gammal klänning på second hand. Gärna den anskrämligaste som står att finna, för den är säkert modern nu.
Själv önskar jag mig bara handgjorda teckningar och skrivalster av barnen samt en tågluff av min dyre make och husbonde. Och en ost eller två. Samt nya knän och basketskor som matchar dem. Och en bil med finurlig registreringsskylt.
Fast mest vill jag faktiskt bara ha roligt.
Uppdatering!
Årets julklapp är tydligen en parkeringsplats för mobiltelefoner. Pffft. Så fånigt. Köp inte den. (Kul att länken visar att artikelns ursprungliga rubrik inte alls var ”Årets julklapp blev mobillådan” utan ”Tågresan tippas bli årets julklapp”. Ni ser, jag ligger i framkant – jag som vill ha en tågluff.)
Uppdatering II!
Kolla vilken fin telefonkatalogsbild jag nyss fick från Flinn i UB i Lund.
Klänningen från Jensens var ju schetasnygg!!!
Vi har sedan länge gett upp på julklappar. Vem vill haen massa prylar som bara står. Ansluter mig möjligen till toapappersbalen. Möjligen.
Varför ska man inte skära av ostspetsen?
Instämmer med alla i hela båset hittills.
Klänningstyget fick mig att associera till tyget jag sydde en strömmingsdräkt av. Min dotter skulle vara fisk i en uppsättning hennes kör gjorde.
Men vårt tyg var glittrigare.
Ååh … ett hav fullt av mondrianska strömmingar … tänk när stimmet vänder, effekten …
(Men då med lite gladare färger gärna.)
Den där klänningen köper jag gärna. Men först måste jag gå ner 6 kilo tror jag.
Såna där ostar mognar från mitten och ut mot kanten. Mitten/spetsen är alltså mognast och därmed godast. Att förse sej med mittbiten på en gång är att lägga beslag på alltför mycket av det godaste för egen del. Man ska skära fint och belevat, små skivor liksom längs med. En kompis till oss var gift med en tjej som ALLTID skar av spetsen för egen del. Han skilde sej senare från henne och vi förstod varför.
Tänk att jag en dag skulle uppnå samma grad av väluppfostran som Ökenråttan!
(Jag skar ”fel” halva livet och fick lära mig att skära längsmed av andra än mina föräldrar. Som FORTFARANDE tar finaste, mognaste, mjukaste, mögligaste biten i mitten om de får chansen.)
Sååååå. Ni gillar alltså den där klänningen? Jag gillar såna här klänningar, jag. (Se bilden här där jag av outgrundlig anledning har huvudet avhugget.)
Vi önskar oss alltid förbrukningsbara saker när vi gemensamt firar våra födelsedagar, och flera gånger har någon kommit med en bal toapapper (i regel åtföljd av någon lite mindre och lite lyxigare present). Vi har då inte varit fullt så tacksamma som vi borde, eftersom vi vanligen använder hårdrullat hundrameters och egentligen inte har plats för mer än fem extrarullar. Men visst går det åt.
Den ena klänningen utesluter inte den andra.
Mondriandressen skulle passa utmärkt på en företagslunch, långklänningen på ett kvällsevent.
För den köksintresserade blir det en bal hushållspapper, eller?
Ja! Fast som jag har förstått det, kan toapappersinköpen generera ångestkänslor för de lite mer pryda. Det är så tydligt vad man ska göra med papperet, sägs det.
(Ja vaddå? Leka mumie, ju.)
’ … jag har ingen propeller och jag bajsar som dig’
(R. Broberg)
Åhja, så jävla väluppfostrad är jag väl inte!!
,sade hon förtrytsamt.
https://www.youtube.com/watch?v=WBbfwdMfBwE
https://www.youtube.com/watch?v=9NhzCxnna6M
Läst rapport från ditt nyliga föredrag/scenframträdande hos Aktiva seniorer i Eskilstuna i dagens E. Kuriren (sid 22). Trevlig porträttbild kompletterade.
Jag fick den skickad till mig nyss av en kompis, Örjan! Bilden är TJUGO år gammal!!!
”Ost är ost – och alltid mötas vi två”! utbrast Majestätix under en kulinarisk tour de France tillsammans med våra hjältar Asterix och Obelix.
Det har jag tagit som ett slags mantra.
Min pappa hade på sitt hemmakontor fler meter Rikstelefonkataloger i lagom taut-höjd. Jag gillade dem och lärde mig läsa däri på varje litet telefonområdes streckkarta med så spännande namn som bl.a. Äppelbo – dit ville jag åka. Varje måndagsmorgon klockan 06 beställde min pappa ett antal rikssamtal. Efter lunch försvann pappa och återkom lagom till middagen på fredagskvällen.
Men hur länge ”beställde” man rikssamtal? Vad spännande! (Min mormor var växeltelefonist och visste nog besked, men hon dog redan 1991.)
Jag hittade en sån där underbart nördig blogg som berättade att automatiseringen inleddes 1924 och avslutades i Sundsvall 1972.
Ninja: blogg med otlroiig info om telefoner som jag hittat.
http://www.soderblom.se/
Ja, den hittade jag också.
Oj, hoppas att Söderblom ramlar in här!
Min mamma var rikstelefonist. Det var i Skara när jag var barn. Då kunde jag slå 00 på telefonen hemma och en telefonist svarade ”Varifrån, vilket nummer önskas?” och jag sa ”Är mamma där?”. Det satt säkert tjugo telefonister på rad i telefonstationen och drog upp snören i växelborden och många av dem var mammor men jag kom alltid rätt!
När Skara blev automatiserat fick hon pendla till Lidköping och sen till Falköping. 1971 slutade hon med en förtida pension och började väva men då hade jag flyttat hemifrån.
I och med petmojstelefonerna upphörde småningom att man fick begära rikssamtal. Antar att det tog rätt många år innan alla telefonstationer ingick. Minns jag rätt så fick vi petmoj någon gång på femtiotalet i Jönköping. Men först gällde den bara inom stan – rikssamtal fick beställas bra mycket längre. På landet begärde vi länge alla samtal av lanthandlarens mamma som skötte den lilla telefonstationen. Då hände att man fick till svar på kan jag få nummer XX? ”Nej, de åkte till stan i morse.”