Etikett: herrmiddag

Herrmiddagen juni 2019

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2019 23:35

Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna

lär mig hur det funkar i den lite finare världen
upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
äter och dricker mycket, länge och gärna
har samma referensramar som jag.

Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.

Basketlandslaget 1975. Stående: Mike Perry, Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, Jörgen Hansson, Torbjörn Taxén.

Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.

Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.

– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.

Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.

– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.

Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.

De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!

Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!

21 kommentarer

När vi inte blev utslängda: en kväll i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2014 10:56

Som traditionen bjuder, får jag vara med på en eller två herrmiddagar per år. Som traditionen bjuder, är jag alltid den enda kvinnan. Som traditionen bjuder blir vi utslängda från det ena etablissemanget efter det andra eftersom vi (tydligen) är stökiga, medelålders män.

Igår samlades vi åtta personer på ett förträffligt ställe som jag verkligen kan rekommendera – men vi var de enda gästerna! Under de tre timmar som vi åt och skråla… ehhrrrm … lugnt talade med varandra, var vi de absolut enda som satt ner och åt.

finhamburgare — Personalen var tillmötesgående och (enligt min ringa mening) skön att vila ögonen på och allt var så himla trevligt.

Personalen talade på ett ytterst servilt sätt redan klockan 20:40 om att köket funderade på att stänga. Vi satt kvar tills personalen försiktigt viskade att nu stänger vi nog baren också.

Besvikna på denna milda utslängning lommade vi ut och tog några gruppfoton.

femfnissigagubbar — Inte vet jag hur det gick till, men så här blev mina bilder.

Sakta vi gick genom stan. De sju männen i glasögon återupplivade gamla minnen där några ord var mer frekventa än andra – enligt mina noggranna anteckningar nämligen

utslängning
Sandhamn
båt
jolle
segla
ö
värk
beckmörker
ont
+55.

Detta säger jag eder, ungdomar, att det där med att bli ”gammal”, det är fan inte så illa.

82 kommentarer

Att bli utslängd från krogen … igen

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juni 2013 13:25

Jag har verkligen inte gjort mycket dumt i mitt liv. Om man räknar bort den där gången när jag visslade på en bartender och när jag följde med två italienska, helt främmande karlar på konstvisning, så är jag ett under av skötsamhet. Anser jag själv.

Gårdagen började med bokklubbsfrukost och fortsatte med en föreläsning om svenska skrivregler på en revisorsfirma som firade deklarationerna genom att inte ta kaffepaus utan istället champagnerast. Därefter sammanstrålade jag med det kära herrmiddagsgänget och åt gott och länge. (Både jag och de vet att jag inte är en herre. Men jag har sedan flera år fått dispens.)

För drygt två år sedan slutade herrmiddagen med en underlig situation där jag råkade få hela gänget utslängt från en krog. Eftersom vakterna var brutalråa och vi fick en känsla av att repressalier inte var dem främmande, nämnde jag inte plejset vid namn, och kommer att försöka göra likadant nu när jag ska berätta om vad som hände igår.

Nu får ni tänka er vilket gäng vi är och hur vi ser ut med ledning av att

alla är födda under första halvan av 1960-talet
herrarna arbetar i kostym
alla har vi någon form av glasögon
herrarna inte sällan har fler än en examen från universitetstiden
jag står ut i mängden eftersom jag varken har slips eller frisyr
jag är den enda i gympaskor.

Vad man tyvärr inte ser eftersom jag missade fokus, är att det på griffeltavlan i bakgrunden stod "Boll". — Vad man tyvärr inte ser eftersom jag missade fokus, är att det på griffeltavlan i bakgrunden stod ”Boll”.

Efter en fantastisk måltid på ”Flyt” vid Slussen, vandrade vi en liten bit bort för att avsluta de 314 olika diskussionerna över en öl i den ljumma sommarnatten. När klockan var en kvart över midnatt, blev vi tillsagda att gå inomhus eftersom stället inte hade tillstånd att servera utomhus efter midnatt. ”Jahaja, jaså, det var en konstig regel”, sa vi, men satte oss lydigt vid ett bord inomhus, där musiken var både kass och på såpass hög volym att det där med att prata vad nästintill omöjligt.

– Va?
– Jo jag sa just det att skrvng flkrutpf!
– Va?
– Men igår klspft uio!
– Va?

Efter ett par, kanske tre minuter vid bordet kom dörrvakten till vårt bord och bad oss omedelbart lämna lokalen. Han pillade lite på öronsnäckan och jag tänkte att han nog fick order av George Clooney i den.

Han såg ut ungefär så här. Ung, ganska söt – men väldigt bestämd.

– Lämna genast lokalen!

Vår vana trogen svarade vi med en mun:

– Va?

Vakten förklarade att vi var oregerliga och att ägaren hade bett honom köra ut oss och att vi inte längre var välkomna – och tog herrarnas ölglas (inte mitt) och gick iväg med dem. De var drygt halvfulla (glasen, that is) och mina herrar protesterade genom att säga:

– Neeej! och så följde de ölen med blicken, där den försvann.

En av herrarna vände sig till bordet bredvid vårt och frågade vad som nyss hände. Det sällskapet log brett och sa att de inte hade den blekaste aning.

– Har vi stört er?
– Nej, inte alls!
– Vad hände?
– Vi förstår heller inget! Men det är ganska roligt!

Herrarna reste sig som en man och följde efter vakten som då hade lämnat ifrån sig ölen på bardisken och ställt sig på sin plats i entrén igen. Jag satt kvar inomhus, tittade på min ensamma öl och på de tomma platserna runt omkring mig och satte sedan på kameran och filmade hur jag gick ut och vad som sedan sades.

Det är en fem minuter lång filmsnutt som visar hur jag på ett väldigt tydligt och välartikulerat sätt försöker få en förklaring till varför vi slängdes ut. Vakten hotade med polisanmälan och skrattade rått åt oss och kallade på andra vakter från en närliggande krog … och stämningen var faktiskt hotfull.

De tillskyndande vakterna såg ut ungefär så här. Fast utan bekymrade rynkor.

Vakterna från den andra krogen berättade för oss att det finns en ny lag som förbjuder filmande på allmän plats och att det vi håller på med är ”trakasserande”, vilket man säkerligen blir dömd för.

– Det är ni som åker dit på det, vet ni.

Och där stod jag hela tiden som ett otroligt irriterande fån med kameran höjd och filmade hela situationen. Ingen rörde mig, ingen svarade på mina frågor, men alla var extremt måna om att vi skulle försvinna från platsen ögonaböj. Vakten sa till slut till mig – med en röst som dröp av (låtsat?) förakt:

– Hur gammal är du egentligen? Tolv? Tretton? Du är som en trettonåring.

Det piggade ju upp, måste jag säga. Men så kom ett förtydligande:

– I alla fall inne i skallen. Du är tretton år i skallen. Det är du.

Efter denna utseendekränkning fann vi för gott att släntra iväg. Aha! Hurra! Rakt mot en polispiket! Hurra! Poliser är det bästa jag vet! Hurra!

Men oj och ack vad poliserna fann oss ointressanta.

En krog slänger ut ett gäng kostymnissar och en trettonåring i en fyrtionioårings kropp.
Dessa vill sedan älta orättvisan och den förspillda ölen med närmaste polis.
Polisen anser inte att detta behöver handhas av polisen.

Efter kanske en minuts polissamvaro fann vi för gott att avsluta kvällen.

Så hur skötsam är jag egentligen? Vad får man och vad får man inte göra på krogen? Går inte alla vakter kurser i konflikthantering för att undvika just sådant här? Och kommer det att tutas som av Hesa Fredrik till varning nästa gång vi ska ut och rulla hatt en vanlig tisdag?

83 kommentarer

Ett helt banligt blogginlägg: På ett fullt tåg

Publicerat av Lotten Bergman den 17 december 2009 00:35

(Banligt = vanligt/banalt.)

Klockan är för mycket och tåget är för fullt och alla människor runt omkring mig är för jättefulla.

(Bakgrund: Jag har varit på herrmiddag i Stockholm och tar nu sista tåget hemåt.)

Precis innan jag skulle gå från herrmiddagen såg jag ut så här.

Detta med fylletåg måste vara en julmiddagsåkomma. I vanliga fall åker jag ju hem med sistatåget tillsammans med slitna servitriser med småpengar i fickorna, med trötta ungdomar med mörka ringar under ögonen efter en hel dags vandrande på museer, med Dramatenbesökare och med datorförsedda människor som liknar mig.

Men nu sitter jag här med

sovande, kortklippta kavajkvinnor
sovande kostymherrar
slipsgubbar som inte kan schluta schluddra om goooolf
en kvinna med jättebyst, jätteslits och jätteklackar
en man med jätteölmage, jättepornäsa och jätterapar
två fnittriga damer i 30–60-årsåldern (helt omöjligt att avgöra)
en synnerligen seriös och jättenykter servitris som mutade en kompis så att jag fick skjuts till Centralen när alla taxibilar hade kört i diket alldeles nyss.

Och vet ni vad. (Nu kommer uppviglande information.) Om man tar en taxi från Centralen i Stockholm, måste man sedan ett halvår betala 16 kronor extra för att man tar taxin från just Centralen. Denna summa läggs på notan i efterskott och kallas ”valfrihet”, ”trygghet och säkerhet” samt ”prisvärde” av markägaren Jernhusen. Men de som får skäll och måste ta konflikten med alla som de facto åker i taxin, är taxichaufförerna. Taxichaufförernas rekommendation (som jag nyss lovade att föra vidare) är att man går ut till den stora gatan (som heter Vasa-) och haffar ett av följande bolag:

Taxi Stockholm, (inte Taxi Stockholm med ”city” i finstil)
020 (hade jag ingen aning att det fanns; jag är en bonnläpp)
Taxi Kurir.

De andra är tydligen inte att lita på. (Om jag nu är lurad och inte vet vad jag talar om och kan slänga mig i väggen, så ska ni bara veta att jag är enormt tacksam för den gratisskjuts som jag fick och att jag för alltid är mutbar.)

Ni som är bekymrade över facit till lucka 16: den kommer imorrn bitti tillsammans med Lucka 17. Sov gott (när ni har berättat om era taxierfarenheter i kommentarerna)!

18 kommentarer

”Nä, jag läser inte bloggar”

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2009 18:23

Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)

– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort?
– Öh. (Han verkar ha varit med förr.)
– För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås.
– Mmm.
– Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi!
– Ja.

Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.

– Du. Är du en sån som bloggar?
– Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.)
– Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men … i alla fall.

Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.

– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.

Uppdatering närmare midnatt
Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.

Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.

Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.

– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!

Han hade behövt en blogg.

11 kommentarer

Nia mig inte!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 april 2007 00:59

För tusen år sedan (1982) lärde jag känna ett gäng grabbar från Bromma. En av dem – vi kan kalla honom Hasse – såg till att jag mötte hans lumparkompis som numera går under namnet Min Djefla Man. End of story?

Nej. Med ojämna mellanrum blir jag bjuden på grabbarnas herrmiddagar. En sådan dag var igår. En och annan grå tinning, en och annan dubbelhaka, ett och annat prat om 37 utlandsresor per år kan höras, men annars är de som förr. Fast nog påminner de lite om en äldre generation?

– Jaaadu. Hur är det nuförtiden? Är det inte på tiden att du köper båt? säger en grabb.
– Nejdu, jag tror inte det … faktiskt, svarar den tilltalade grabben.
– Jahadu, är det så illa? beklagar den frågande grabben.

Jag älskar dessa grabbar. Ok, numera är de distingerade grabbar. Och jag har så fruktansvärt kul med dem.

Restaurangen vi var på heter något med Konsum på Alviksvägen. Att ölen redan innan vi satte oss höll på att ta slut var visserligen lite annorlunda, men det kan man väl stå ut med? Jag pratade med personalen:

– Hur mycket öl har ni kvar då?
– Femton liter i tappen.
– Oj. Vi är ju åtta. Ölen kommer att ta slut! Panik!
– Ja. Då finns det flasköl.
– Ok. Och vi får förstås finölen till fulölspris?
– Nej. Det som står på menyn gäller. Det är ändå väldigt liten skillnad.
– Jasså, men så större anledning att låta udda vara jämnt då?
– Va?

Det måste vara frustrerande att servera mig. Den unge servitören var inte mer än 20, going on 23 möjligtvis.

– Här är Er Key West lemon pie.
– Nä vad tusan, måste jag dela med de andra?
– Va?
– Du sa ”er” paj.
– Jamen jag säger Ni till alla äldr… eh, alla.
– Men ok, jag vill tilltalas med du, jag vill inte bli niad, jag tycker bara att det känns avståndstagande och konstigt eftersom jag fortfarande tror att jag är 19 år, kolla, jag har ju till och med hoodiekostymen på mig!
– Va?

Jag skojar inte, jag vill verkligen inte bli niad, jag begriper mig inte på Ni, Er eller ens Du och Dig eller Din med versala D:n. Och detta är inte en klassfråga, det är bara fakta. Jag vill inte bli niad. Så här är det. (Jag citerar mig själv nu, detta brukar jag berätta.)

Bror Rexed var 1967 chef för Socialstyrelsen. Han sägs vara den som satte igång du-reformen. Om den får man tycka vad man vill, politisk eller inte, demokratisk eller inte. Det spelar för mig ingen roll. Men det nias numera alldeles förskräckligt. Särskilt när folk har varit på kurs, där de obegripligt nog lär sig att nia ”av respekt för kunderna”. (Trams, de vill bara sälja, de har ingen respekt. Basta.)

De som blir niade kan reagera på olika sätt. Här är några som jag kan komma på:

1) Gud så trrrevligt! Helt på sin plats! Respekt!
2) Dra ända in i baljan, vem pratar människan med?
3) Skit, tror h*n att jag är en gammal kärring?
4) Suck. Jag som trodde att h*n tyckte om mig. Suck.
5) Äntligen! I min ålder bör man nias.

För mig känns det alltid som ett avståndstagande – kanske av den enkla anledningen att jag inte är van vid niandet. Vad tycker ni? (Johodå, i plural får man nia med liten bokstav.)

Tillbaka till herrmiddagen nu. Besöket slutade med att jag – som ju var tvungen att passa ett tåg och sprinta iväg tidigare – inte fick betala min del av notan om jag inte betalade med kontanter. En OK/Q8-check, en 25-kronorsrabatt på Ica, 5 % på Coop samt 127 kronor kunde jag skrapa ihop. Detta tog de inte emot.

– Det här är en restaurang. Det är inget konstigt med det. Så här är det i Sverige. Du kan ju gå till bankomaten 50 meter bort och ta ut pengar, sa servitören.
– Eh, 50 meter … sa jag och sneglade på klockan och bedömde chanser, risker och tunnelbanetider.
– Ja. Det är fem gånger tio meter, snoppade servitören av mig, a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-n-d-e.

Då stegade jag fram till en servitris som verkade ha huvudet på skaft. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt att betala min del med kort och naturligtvis och naturligtvis och naturligtvis och inga problem och vips, var jag 350 kronor fattigare. (Utan kvitto.)

En av de numera distingerade för 24 år sedan. Det han har i pannan är 3-d-glasögon som SVT delade ut när de skulle sända tredimensionella filmer.

—————-
Kuriosa: Ni-reformen hette det som ägde rum 1875. Då skulle man i Sverige sluta använda titlar när man pratade med dem som var överordnade. Man sade alltså inte ”Friherrinnan har smutsiga skor” utan istället ”Ni har smutsiga dojjor”.

50 kommentarer