Hoppa till innehåll

Etikett: kunskaper

Karriärstegen haltar

Nä förresten. Den där karriärstegen är mer som en … trebent pall. Jag tog mig upp på sitsen runt 1988 och sedan sparkade corona av ett av benen, så nu ligger jag på rygg och sprattlar. Eller – jag har ju faktiskt stortån kvar på ena möbeltassen, så helt kört är det inte.

Många av mina vänner har dock drabbats av galopperande analfabetism och munhäfta och bett mig om hjälp, så jag har sysselsättning hela dagarna – tack och lov. (Jag kan naturligtvis inte ta betalt av dem eftersom de liksom jag ju saknar inkomst. Min manaaascher här i kommentatorsbåset kommer att slå sig för pannan och påstå att jag är hopplös. Men det är just det jag inte är. Det finns hopp om livet!)

Så vad kan jag nu göra med alla

  • språkkunskaperna
  • de pedagogiska tricken
  • alla roliga exempel
  • radiorösten
  • den spretande allmänbildningen
  • mina snabba tangentfingrar?

Jag kan göra en podcast! (Jag hör min manaaascher slå sig för pannan igen.) Nej, man tjänar inte pengar på sånt om man inte är kändis. Men vem vet, jag kanske slår världen med häpnad? Den ska heta “När Lotten får avgöra”!

Min djefla man har bra mickar för sitt musicerande.  Studion fick placeras i sovrummet med massa kuddar, täcken, tyger och bokhyllor så att ljudet skulle bli bra. Till och med puffskydd fixade vi! Så jag har nu spelat in 15 olika ljudfiler som handlar om allt från Tyfoid Mary till konsten att sätta punkt när man skriver. (Vilket jag visserligen bara behärskar i teorin.)

Men så visade det sig att jag har visslande sssss! Jag måste börja om från början med en lite sämre mick som inte tar upp alla ljud! Annars kommer lyssnarna att bli galna!

Då gick jag med bestämda steg ut i skogen med kamera och ljudutrustning. För var, om inte i en snårig skog, ska man berätta om texter som är ogenomträngliga som en snårig skog?

Först testade jag med en kass mick som skulle eliminera mina visslande s. Då hördes nästan ingenting:

Sedan krånglade jag fram en precis lagom bra mick, och då …

… tog batteriet slut. Det går bra nu!

Och hur har ni det?

Share
42 kommentarer

Herrmiddagen juni 2019

Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna

  • lär mig hur det funkar i den lite finare världen
  • upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
  • äter och dricker mycket, länge och gärna
  • har samma referensramar som jag.

Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.

Basketlandslaget 1975. Stående: Mike Perry, Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, Jörgen Hansson, Torbjörn Taxén.

Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.

Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.

– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.

Tydligen en avalung.

Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.

– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.

Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.

De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!

Svenskans förstasida 26 maj 1981!

Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!

Share
21 kommentarer