Hoppa till innehåll

Etikett: prylar

Auktionsöverdos

När jag var liten kunde man titta på tv-auktioner från Skansen. En Karl-Erik Eriksson som egentligen var politiker (varför i hela friden jag nu lade det på minnet vet jag inte) pratade nån slags dialekt (som jag minns det), och detta var jag förstås komplett ointresserad av som liten palt.

Men oj, vad det tydligen gjorde intryck ändå!

I vintras köpte jag ett par nya (och, skulle det visa sig, dåliga) Jamie Oliver-stekpannor och fick i kommentatorsbåset veta att jag var en idiot samt att jag ju borde ha köpt gamla gjutjärnspannor på auktion istället. Sagt och gjort: jag ropade in tre stycken för ett par hundralappar. De funkar förstås utmärkt, men fasicken vad svårt det är att sluta gå på nätauktioner. Det förnicklade gjutjärnet har helt enkelt gjort hela familjen beroende av auktionerna.

Vi har råkat köpa fantastiska möbler där vi inte ens fattade att vi bjöd högst, varav en Carl Malmsten-hylla som är ful.

Ful!

Jag har köpt ett soffbord fastän vi redan hade tre, en PH-lampa (fynd!), hur många sekelskifteslakan som helst och känner nu ett starkt behov av att uppdatera kökshandduksbeståndet.

Men det är en västanfläkt jämför med vad min djefla man behöver. En eller två äkta mattor, gitarrer, dalahästar och några balalajkor suktar han efter. I söndags ville han prompt vinna kampen om en fyndlåda som var stor som en etta på Södermalm.

– Första … andra … tredje! Till den djefla mannen för 175 kronor!

Nu ser det ut så här i vardagsrummet.

Det vi nu måste göra oss av med (eller gömma i källaren) är sällskapsspel, schack, silverbrickor, kokböcker, flytvästar, små figuriner, speglar, små vinglas av tvivelaktig kvalitet, en alabasterlampfot, kuvertväskor, sjalar och så lite fler saker. Vill ni se?

Sju par örhängen i den här stilen.
Bä bä vita lamm.
I vårt underliga vardagsrum med trompe-l’œil-detaljer ser de här lampetterna nästan ut som om de har kommit hem.
En ohyggligt deprimerande sparbössa – jag skulle inte kunna fylla den ens om jag kämpade hela min kvarvarande livstid.
Karin Koutny gjorde dessa gipsreliefer 1955. Men vem är han? Och vem var hon?
Jag kan inte för mitt liv begripa vad dingel-donglet i nederkanten ska vara bra för.
Renhornstofs! (Ja, förmodligen är hornen det essentiella, men tofsen liksom drar blicken till sig.)
”Kom och sätt dig!” “Men wtf, stör inte – jag ska sprita ärtor!”
Tydligen är denna spegel från sekelskiftet 1900. Men jag vill ändå inte ha den uppsatt.
Baksidan av spegeln – “God morgon”. Egentligen ska texten synas genom spegelglaset, men den är renoverad nån gång och då blidde det så här.
Det där ser tungt och jobbigt ut. Ungefär som när vi bar hem dem; den längre är drygt en meter hög och väger multum. Den lilla verkar ha fått mjölkstockning.
En 1980-talstelefon med läderfodral behöver man ju. Not.
En terrakottakrigare som har hamnat på ett pusselbord.

Nu vette fåglarna hur vi blir av med allt på ett enkelt sätt. Om jag känner oss rätt, så kommer vi att sitta och stirra på alla saker och säga ”men kanske den här skulle kunna vara  i…” eller ”en sån här behöver nog nåt av barnen” samt ”den här måste ju vara värd massa pengar”.

Suck. Lås in oss.

Share
20 kommentarer

– Lotten, har du möjligtvis, kanske en …?

När jag häromdagen berättade om mögelkatastrofen i källaren fick jag så himla trevliga råd om hur jag borde kämpa för frackarna och inte slänga farmors klänning. Samtidigt fick jag stränga order från min kusin i England att slänga skiten.

För vad ska jag med gamla kläder till? Vem ska ärva mina prylar när jag dör? Det är tur att vi har fem barn med tanke på att den fulla källaren ju är på 120 m². Barnen kommer att slita sitt hår och vråla på detta sätt till varandra i flera månader efter vårt frånfälle:

– Mammas bröllopsklänning som hon sydde själv 1991! Midjan är fantamej bara 60 cm runt om!
– Kolla på pappas gamla lappade jeans från 1985 när han träffade mamma!
– Oj, 23 stycken barbieskor!
– Jag vill ha barbieskorna! Mamma stal dom av sina kompisar när hon var liten!
– Bokföring från 1999 … så knäppt.
– HELVETE! Tjugo gamla analoga telefoner!

Men nu ska ni få höra vad som hände under blott 23 minuter denna underbara kväll, den 6 november 2018.

Det ringde, och en kompis i basketlaget sa:

– Du sa en gång att du har allt …
– ”Kan” eller ”har”? svarade jag eftersom jag tuggade på knäckebröd och följaktligen hade knäck i lurarna.
– Har.
– Mhm, pratar vi om min källare nu?
– Ja …?
– Okej, ja, jag har allt. Vill du ha en slalomkänga från 1974? skojade jag.
– Nej, men nästan – ett glittrigt pannband från 1980-talet …?
– Javisst Jag har två!

Sa jag och gick ner i källaren till utklädningslådan, som på ett magiskt sätt har utökats till utklädningsgarderober.

Svartglittrigt pannband som jag en gång i tiden hade kunnat ha som skärp.
Silverglittrigt pannband som jag en gång hade när jag skulle vara Susanne Lanefeldt.

Det ringde igen, och nu var det en tant som jag lärde känna för 20 år sedan när hon var i min nuvarande ålder (och alltså inte var en tant; det är tydligen oklart hur jag definierar tanter).

– Lotten! Jag står här med en underbar gammal rullgardin!
– En sådan som smäller upp sig?
– Ja, jag har hittat den på loppis och den har fjädringen kvar!
– Heureka!
– Men jag har inga rullgardinsupphängningsbleck kvar! Har du några?
– Javisst! Köpta på rea för tusen år sedan!

Sa jag och gick ner i källaren till gardinpryttellådan.

Har vi någon Kirsch-fantast här som kan säga något om detta underverk?

Det ringde igen, och nu var det en karl som jag känner flyktigt. Eller inte alls egentligen. Men har träffat.

– Ja hejsan Lotten, det är Tosse. *harkl* Minns d…
– Aha! Hej! Du sa ”Tosse, men inte Magnusson” när vi sågs på releasepartyt för … nåt.
– Jaha, hehe, ja.*harkl* Jag har en fråga.
– Jaaaa, jag vill gärna gå på releaseparty.
– Nej, det här gäller … jag undrar om du möjligtvis har tillgång till en gammal*harkl* registreringsskylt som jag skulle kunna få låna i ett par veckor?
– Bien sûr!

Sa jag och gick ner i källaren till lådan med högklackade silverskor, där registreringsskylten har hamnat.

Mycket underligt – jag kan inte minnas att vi har haft en bil med detta registreringsnummer.

Nu hoppas vi att denna trend håller i sig och att vi under de närmaste 30 åren gör oss av med tre saker per kväll. Jag skådar in i min kristallkula:

– Vaffan, har mamma tömt källaren?
– Japp, inte ens stormhatten eller dagböckerna är kvar.
– Vad sorgligt.

Share
22 kommentarer

Flydda tider i en hängmapp

Hängmappars varande eller inte är en pågående diskussion här i huset.

hangmappar
Fyra av våra hängmappslådor. (Ja, det finns fler …)

Jag anser att hängmapparna – på precis samma sätt som en proppfull garderob – bara är ett ställe att gömma sånt som känns jobbigt att ta tag i.

– Jag lägger den här i hängmappen med ”diverse”! säger min djefla man.
– Men varför? Där kommer du ju inte att hitta den! svarar jag – som ju är bäst i världen på att inte hitta saker som ligger på ett bra ställe.
– Johodå. Kolla nu. Schwopp, borta men ändå inte!
– Vad var det för nåt? frågar jag nyfiket.
– Eh. Har jag glömt. Vill du ha en glass?

Vårt dammsugarmunstycke har gått sönder – materialet är lika hållbart som plastgafflar eller rispapperslampor. Därför gack jag mig ner i källaren för att leta upp ett årtal. (Att leta upp en garanti är det inte fråga om, för dammsugaren är säkert fyra år gammal.) För huuuu vilken dålig kvalitet det är i våra Electroluxprylar; ska man kontakta kundtjänst och klaga på en produkt, bör man i veta i alla fall vilket decennium som inköpet gjordes.

PANG! sa det, så hade jag glömt bort dammsugarmunstycket och satt istället och rensade ur en hängmapp som hette ”bruksanvisningar, övrigt”. Lätt som en plätt var det att rensa bort förr-förr-förra vattenkokaren, femton olika bruksanvisningar för cykelhjälmar, alla anvisningar till brandvarnare (vi köpte på oss ett gäng efter branden 2009) och de fem förbrukade tvätt- och diskmaskinerna som vi har haft sedan 1999.

bruksanv_garant_
Dessa bruksanvisningar och garantikvitton ska slängas pronto.

Men … jag blev ju tvungen att njuta lite av dåtiden en stund. Fem olika bilbarnstolar. Tre olika barncykelsadlar. Tre trappgrindar. En elektronisk febertermometer med en felmarginal på ± 4 °C. Det var tider, det.

mobiler
En miljard olika Ericsson-telefoner.
laspenna
En läspenna som aldrig funkade trots att jag (tydligen) läste sönder manualen.
mus_gammal
En utombordsmotor! Nej, en hårtork? Vaaaaa … en trådlös dubbelmus?

Men den allra finaste bruksanvisningen är ändå den till …

rullband
… bandspelardäcket!

Nu skulle man ju kunna förledas att tro att vi föddes på 1940-talet, så det är bäst att jag meddetsamma deklarerar: nej. Det här är inte vår. Vi måste ha fått den av någon, för rullbandspelare hade våra föräldrar (allihop födda på 1930-talet).

tekniska data
Där till höger (utanför bild), där står det att svajningen är± 0,09 % vid 19m/sek och att den harmoniska distorsionen är mindre än 1,2 %. Minsann.

Nu måste jag ner i källaren igen för att hitta

  1. bandspelardäcket
  2. ett rullband att spela
  3. det där årtalet för dammsugaren, ja.
Share
47 kommentarer

Sådant man kan köpa i USA

När man om skruttifjutton år ska sammanfatta mitt liv och bedöma vad det var som gjorde mig den jag var, kommer man felaktigt att tro att jag var olycklig för materiella ting jag saknade – med tanke på hur ofta jag skriver om prylar som jag inte har.

För nu ska jag visa upp saker som jag hittade i USA men inte köpte. (Ni som inte har varit med: i slutet av juli flög jag och Bästisgrannen till the Midwest och klev i majsfält, bodde hos en borgmästare, diskuterade kyrka och politik, åt ölrumpskyckling, träffade grisar och gick på apotek, dreglade i mataffärer och sköt med pickadollor. Och lite annat.)

Ett händigt påskfat som jag inte köpte. Uppdatering: Av Ewas fick jag tips om användningsområde: ”deviled eggs”.

En vinbag i gummityg. Jag skulle ha köpt den och lekt Woodstock.

Droppstoppare för vinflaskor. Det finns en försvarlig mängd prylar för läckande vinhalsar – men var är alla vinspillande människor? De flesta jag känner häller vin i glas utan att drälla på vinflaskans hals. Sedan spiller de visserligen på slipsar och i dekolletage, men det handlar ju mer om människoläckage. En haklapp som sätts på den vindrickande hade alltså inte varit helt fel.

I det majstäta Iowa finns många majsrelaterade prylar. En majskornsavskalare till exempel. Detta skulle jag inte få för mig att använda – om man nu har majskolvar till hands, ska de gnagas av som ekorrar gör med kottar. (Man kan lägga en smörklutt på ett smörpapper och sedan omsluta majskolven med smörpapperet i sin hand. Då kommer det så mycket smör som möjligt överallt, lärde jag mig.)

Denna bautapipett tror jag faktiskt finns hemmavid. Man behöver den när man ska ösa sky över sin tiokiloskalkon till Thanksgiving som tydligen är den stora ångesthelgen när man
1) måste åka hem till sina föräldrar
2) äter som om världens ände är nära.

Men vad skär man med detta? Väldigt smala pizzastrimlor? Degsnören till äppelpaj? Flygplanskapare?

Potatisstöt á la basketspelare. (Ni ser att Bästisgrannen måste spänna musklerna?)

Men här är i alla fall en pizzaskärare! (Som man kan kapa plan med.)

En hamburgerpressformare. I femton storlekar!

Donutpanna. Degnötterna äts ju till frukost med massa underbart klet och kladd ovanpå. Om man är huslig, friterar man alltså sina egenbakade. Om inte, tar man bilen first thing in the morning och åker till närmaste mack och köper en låda.

Och här har vi handlingssystemet: man tar sin korg med prylar och ställer den på kassörens rullande band. Hela korgen åker till kassören, som plockar upp varorna och registrerar dem och sedan placerar dem i påskarusellen. (Spidermanväskan hör inte till karusellen.) Kassören tar sedan korgen och sätter den på golvet bredvid sig tills en annan anställd en minut senare kommer och plockar undan den. För säkerhets skull möts man i utgången av ännu en anställd som frågar om man lyckades hitta allt man sökte i affären.

– Nej, inget vin! sa jag en sen kväll i bibelbältet.
– Iiiiih, andades den anställde och tittade förskräckt på mig.

Det var ju söndag.

Share
22 kommentarer