Hoppa till innehåll

Månad: april 2018

Ögonöppnande operation

Jag äger 13 färgglada 20-kronorsläsglasögon som jag ideligen tappar bort, sätter mig på, slänger ner i väskor där de skrapas sönder mot pennor, bestick och basketskor. Mitt synfel är av gammelvarianten – den som man bara ska stå ut med. Brillorna sitter oftast på skulten, där håret kletar in reporna så att jag faktiskt inte ser mycket bättre genom dem än utan.

Sju av de tretton.

Med mina föräldrar (och alla andra gamla släktingar) är det annorlunda: alla opereras de för grå starr. Efter mammas operation utbrast hon:

– Jag har ju rosa gardiner! Inte gråa!

Pappa ögonopererades häromdagen och jag skulle vara mentalt och fysiskt stöd. Jag kom in i ett knäpptyst väntrum fullt med vithåriga människor och var alldeles andfådd efter att ha sprungit uppför trapporna och dessutom upphetsad eftersom jag hade sett en jättefin dörr.

Utan handtag. Hmmm.

Hej! sa pappa så högt att alla i väntrummet lyfte blicken och tittade på oss.
– Höh …pust … flås … dörr … bankdirektör! sa jag och snubblade på mina egna fötter så att jag höll på att ramla i famnen på en vithårig man.
– Bankdirektören har vidare kondis, mumlade pappa.
– Nu måste vi ta en före-bild så att vi kan se skillnaden sedan! sa jag.

– Ja, jag har ju alltid varit en ”förebild”, sa pappa högt så att hela väntrummet lade sig i skrattparoxysmer.

– Har du anmält dig? sa jag nickade mot receptionen?
– Oj, hoppsan. Ska jag anmäla mig här? sa pappa till receptionisten.
– Ja, sa hon. Vill du ha kvitto?
– Nä, sa pappa.
– NEJ TACK heter det! ropade jag – och alla i väntrummet skrattade igen.

Så långt komna, kände både pappa och jag att vi stod på scen under en krogshow. Alla de vithåriga var ju en underbar publik, så skumögda de var.

– Ska du som är så ouppfostrad uppfostra mig? svarade pappa högt.
– Jag ouppfostrad? Jahadu, vems fel kan det vara? sa jag och alla skrattade igen.
– Titta, sa pappa, jag har tagit på mig doktorsringen. Så att alla ska tro att jag är läkare och ta extra god hand om mig.
– Det hade varit bättre om du hade haft en pingisracket i bakfickan så att de fattar att du spelar bordtennis.

Fnissen och skratten kan förvisso ha berott på galopperande operationsnervositet, men det funderade vi inte på. Vi drog ordvitsar, skojade och drev med situationen. Men så hämtades pappa, och tystnaden lade sig i väntrummet. När han kom tillbaka tittade han förvånat på mig och konstaterade lugnt att allt ju var mycket snyggare före operationen.

– Så före-bilden skulle vi egentligen ha tagit med mig i fokus? sa jag.

När jag nu berättar om denna vår trevliga upplevelse, där vi fick allt utom stående ovationer, visade det sig att det faktiskt inte är många vithåriga som går omkring ickeopererade. Alla har historier som påminner om sådana som handlar om vaxproppsupplösning.

– Plötsligt ser/hör jag allt!

Då undrar man ju hur det var förr i tiden; famlade sig alla över 75 år fram i ett halvgrått sudd-mörker? Snabbkoll på statistiken visar att japp, yes, så var det:

År 1980 gjordes 7 000 sådana här operationer i Sverige, 2016 utfördes drygt 125 000 … vilket gör den till den vanligaste operationen, alla kategorier. ”Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer att behöva opereras för katarakt [grå starr] under sitt liv.”

Hör ni det, barn? Om 30 år sitter ni och fnissar med mig i ett väntrum!

Efter-bilden med lätt Bowie-feeling.
Share
52 kommentarer

Den nya dataskyddslagen – GDPR

Jag försöker verkligen att sätta mig in i GDPR med tanke på fotografering av basketmatcher och annat. Sammanfattningsvis är min tolkning att instanser inte ska kunna lagra information om någon utan att denna någon har sagt att de får det.

Källa.

Men … tolkningarna spretar som ett kommentatorsbås i april.

Jag fick nyss nedanstående information i ett mejl (inklistrad här helt utan redigering):

”Men kanske ännu viktigare idag att vi stämmer av innan med de gäster vi bjuder så de vet att de ska få en inbjudan, då det innebär att vi registrerar deras mailadresser.”

Tänk er nu ett scenario som i en Sandro Key-Åbergsk prata.


– Hej!
– Hej!
– Du, jag kommer att bjuda in dig till träffen på lördag.
– Okej.
– Snart kommer inbjudan.
– Va?
– Är du medveten om att jag kommer att bjuda in dig nu?
– Eh. Ja …?
– Bra, nu kommer inbjudan.
– Say whaat?
– Du är inbjuden till träffen på lördag.
– Du sa nyss det.
– Nej, jag sa att du kommer att få en inbjudan och frågade om du förstod det eftersom du ju måste veta att du ska få en inbjudan. Till träffen på lördag.
– Varför det?
– För att vi kommer att skriva in din mejladress i en dator.
– DATOR? Nä, då vill jag inte vara med! Min mejladress är min och den ska ingen annan ha! Jag vill inte ha din inbjudan!
– Haha, lurad, du har redan fått den! Ses på lördag?

Inbjudaren springer här skrockande från den för evigt på alla plattformar synliga gästen, vars mejladress är till allas beskådande.


Till för några veckor sedan var jag relativt omedveten om detta GDPR (General Data Protection Regulation) eller som det heter på svenska: Allmänna dataskyddsförordningen. (Men alla jag känner säger GDPR lika lätt som HBTQ eller KPML med eller utan ytterligare bokstäver inom eller utom parantes.)

Fastså kom en uppmaning från en person, som för basketens främjande ville ha tillgång till bilder från en viss basketcup från 2017. Javisst! Jag har ungefär en miljon bilder att välja mellan!

Foto: Lotten Bergman.
Den här är jag väldigt nöjd med. Beskuren blir den ju toppen!

Men kravet var att jag (den ideellt arbetande hjälten) skulle välja ut bilder på ett nytt sätt. Och nu bryter jag säkert mot någon lag när jag citerar:

”I och med den nya dataskyddförordningen GDPR blir regler kring foton på personer hårdare reglerat än tidigare. Därför önskar vi bilder där man ej kan identifiera personerna i bilden (blurrade eller fotade bakifrån till exempel) alternativ bilder på personer som samtyckt till användning eller ingått modellavtal. Isåfall önskar vi skriftliga samtycken och avtal bifogade med bilderna i fråga.”

Det handlar alltså om bilder från en basketturnering med folk från hela världen, där jag bildfokuserar på ansikten och kampen under korgen och där jag inte kan jaga samtycke eller modellavtal i efterskott. Nu ska jag blurra Artonåringens nytagna bild från en elitbasketmatch, så ska ni få se hur spännande den blir!

Foto: Moa Bergman

Kanske säger bilden mer om spelets intensitet och aktörernas ansträngning i original?

Foto: Moa Bergman

Egentligen borde jag kanske ha blurrat tröjnumren också?

Har jag då frågat personerna på bilden om de vill vara med i bloggen? Ja, i alla fall en av dem, min olydige svärson, aka spanjoren:

Skrev han ”mycket”? Nähedå!

Men nu hittar jag på Wikipedia ett nytt ord (som TNC hade kunnat gilla om TNC hade fått fortsätta med sitt viktiga arbete) – pseudonymiseras:

”Lagring av personuppgifter kräver samtycke av personen eller målsman. Om behov inte finns att identifiera personen ska personens identitet pseudonymiseras.”

Och det har jag ju! ”Spanjoren” är ju en pseudonym för Julián López Rodríguez, så han har verkligen pseudonymiserats.

Foto: Moa Bergman
Spanjoren in action. (Bilden hade dock varit sååå mycket bättre om jag inte hade klippt bort motspelaren och domaren.)

Så hur har ni det på GDPR-fronten?

Share
81 kommentarer

Akademiens Kjell & Company och Clas Ohlson

Jag och Svenska Akademien går way back.

Jag kan inte sluta skriva om SAOL, SAOB och svenska.se och alla andra publikationer och njuter av alla historier – t.ex. om hur Anna Maria Lenngren nästan valdes in, så kvinna hon var.

Och så var det ju det där med min textanalys av Akademiens uttalande efter krismötet i höstas. De aderton som man talade om var 18 kvinnor som skrev ett upprop om hur övergrepp hade skett med Akademiens 18 stolars goda minne. (Ja, i detta sammanhang räknas alla som lika goda kålsupare tills motsatsen har bevisats.)

Någon skrev därefter den text som Danius läste upp under ett paraply i Gamla Stan, och fyllde den (texten) med mystifikationer samt ord som ”ej” och ”skall”.

Liten textanalys igen, kanske? För nu strömhoppar de ju av från det sjunkande skeppet, ledamöterna. Och de förklarar varför!

Klas Östergren vann hoppa-av-tävlingen:

Svenska Akademien har sedan lång tid haft allvarliga problem och nu försökt att lösa dem på ett vis som sätter obskyra hänsyn före dess egna stadgar och som innebär ett svek mot dess grundare och dess höge beskyddare samt inte minst uppgiften att företräda snille och smak. Därför har jag valt att inte längre delta i dess verksamhet. ”I’m leaving the table, I’m out of the game.”

Hmmm: Hur lång är en lång tid och hur allvarliga är de andra allvarliga problemen och tre fyra stycken dess kanske ska fungera som en stilfigur (anafor), men låter ju bara som en trist uppräkning. Om jag hade varit Östergrens lärare, hade jag tagit fram rödpennan.

Rynkad panna: vad betyder egentligen obskyra? Menar han ”lite halvhemliga” (som inte är närmare känd för all­mänheten) eller rentav ”ohederliga”?

Anglifierad fundering: But why? Han väljer att citera en dyster Cohen. Pourquois? Warum? Hvorfor?

Så himla mycket mer effektivt hade det ju varit att citera någon på svenska istället!

  • Det är vackrast när det skymmer
  • Visst gör det ont
  • Främling, vad döljer du för mig?

Kjell Espmark hoppade strax därpå av:

Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet.

Tadaaaa: Formuleringen ”ovidkommande hänsyn” tyder på att Kjell och Klas är lika överens om innehållet som vissa andra.

Peter Englund gjorde sedan en Lennon (ni vet, när man vill sluta i Beatles men nån annan hinner före)

[…] När det så blivit dags att dra slutsatserna av den utförda advokatutredningen har majoriteten i sina avvägningar tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen. […]

Hänsynsjaså: Här har vi blott ”hänsyn till enskilda”, vilket ju kan vara något både ovidkommande, halvhemligt eller ohederligt.

Stadgar? Englund, som ju hoppar av sitt uppdrag, tar väl inte hänsyn till stadgarna? Men vänta, har någon någonsin blivit kickad eller puttats av sin stol i Svenska Akademien? Javisst!

  • Greve Henning Hamilton hoppade ”självmant” av 1881 eftersom han hade förskingrat många miljoner kronor.
  • Gustaf Mauritz Armfelt röstades bort 1794 på grund av landsförräderi. (Men elva år senare togs han till nåder.)
  • Gustaf Mauritz Armfelt (igen!) röstades bort 1811 för att han betedde sig allmänt illa och inte kunde dölja sin avsky inför Jean Baptiste Bernadotte.
Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814), med ordnar stora som mat-tallrikar.

Men nu måste vi lusläsa vilka stadgar som Peter Englund anses inte följs för att någon är feg (?) och hellre tar hänsyn till en ledamot. (Min tolkning.) Står  det något om vidriga kulturprofilsgärningar i stadgarna?

”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.”

Nä. Eftersom Kulturprofilen inte är med i Akademien, är det alltså hans fru (Frostenson) som bör röstas bort, eller?

Nu tycker jag att vi tar varandra i handen, sjunger Idas sommarvisa, käkar lite knäckebröd och med munnen full rabblar stadgan som handlar om att det är det svenska språket som ska tas omhand, inte kulturprofiler eller ohederliga ledamöter.

”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet, så uti Vettenskaper, som serdeles i anseende til Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla thes tilhörande delar, jemväl uti then, som tjenar at tolka the Himmelska Sanningar.”

Share
56 kommentarer

Biografmaskinist Bergman

Häromveckan upptäckte jag Eskilstunas största biograf. Den var inte kamouflerad eller så, den bara låg där out in the open och hade tydligen gjort det sedan 1939 med vissa avbrott.

Precis så här ser det ut än idag.

År 2011 (när lokalen användes till loppis) funderade man på om Royal-huset skulle bli parkeringshus eller få återvända till sina rötter och visa film med en tillhörande biografbar så att man skulle kunna ta med sig vin och öl i salongen. Någon fattade rätt beslut, och vips, blev jag förra veckan volontär och rev biljetter och pratade med besökare som vore jag barn i huset.

Bänkraderna är tydligen från antingen 1940- eller 1970-talet (alla säger olika).

Idag var det så dags att bli biografmaskinist. På Wikipedia läste jag lite i förväg:

”Utbildningen består i att lära sig om filmens material, olika visningsformat och ljudsystem, felsökning i anläggningen i maskinrummet, spola upp och ner film, samt ladda och visa filmen. Man lär sig även filmvård, ljud- och ljussättning av salongen. I förekommande fall ingår även att kunna skifta under filmvisning (på biografer utan non-rewind).”

Rysligt komplicerat alltså.

Och kostym ska man kanske ha på sig?
Eller en verkmästarrock! (Heter det ju. Det heter inte ”labbrock som är blågrön” – men ni får tänka på att jag är kemistdotter, kemistfru och kemistmor.)

Men ack, så var det ju inte alls. Vi gick från salongen i kringelikrokar i mystiska gångar och smutsiga kulvertar och fick lära oss var lampknapparna satt och var man skulle vika sig dubbel för att inte slå huvudet i alla stora ventilationsrör och så lärde vi oss till slut konsten att vara biografmaskinist. Man gör så här enligt biografmaskinistmagistern:

  • Tryck på den så är allt igång och på de här tre så är ljudet på.
  • Sätt igång skärmen här på högersidan.
  • Dutta med fingrarna på lampa, på ladda, på dagens datum där filmen ligger nedladdad, på ladda igen och sedan play bara.
Min djefla man blev maskinist även han. Duttelidutt.
Projektorn är digital och nyast i stan – installerad för knappt två månader sedan. (Fyra av sju Bergmän är nu utbildade.)

Linsskyddet är stort som en mattallrik och lampans fläkt låter som en trasig hårfön och själva utrymmet hade sannerligen behövt en fåtölj, en myslampa och ett barskåp – men det gör inget för så fort reklamen (jodå, lite reklam finns det) har kommit igång, kan man smita ner i salongen och titta på filmen eller på live-operan eller vad det än är som visas.

Nästa vecka tänker jag utbilda mig till munskänk, folkskoleinspektör, roddarmadam och kittelflickare.

Share
38 kommentarer

Kattugglans förste april

Påskdagen den 1 april 2018. Det var fullt blås i huset och släktingar i varenda hörn.

Min svåger tittade Tjugofyraåringen och spanjoren i ögonen. Och så sa han lugnt:

– Heeeej! Vi har lagt en kattuggla i frysen!

Han är alltid komplett oberäknelig och gravallvarlig när han skojar.

– Va? En uggla? sa de unga tu med en mun.
– Yep. En uggla. En kattuggla.
– Varför har ni lagt en uggla i frysen?
Kattuggla. Ptja, varför inte?

Den ytterst förvirrade diskussionen som följde hade kunnat fylla en bloggkilometer, så jag förkortar den genom att kapa tio minuter här. (Man får blanda enheter ibland.) Efter en stund drällde massa barn in.

– Hallå, kusinerna! Stämmer det att det ligger en uggla i frysen?
– Det är väl bara att kolla? sa en kusin.
– Nej, tänk på datumet. Vad är det för datum idag? sa en annan kusin.
– Ahaaaaa. Åhå. sa den verkligen inte alls lättluradeTjugofyraåringen.

Hon suckade belåtet. Det låt naturligtvis inte nån uggla i nån frys. Inte den 1 april. Då kom lillkusinen, elva år, springande. Precis som sin far sa han:

– Heeej! Det ligger en kattuggla i frysen!

Nu vidtog vad man kan kalla kackalorum, ett jädra hallå och lite rabalder. Några av oss som visste hur det låg till, ljög. Några som inte kände till sanningen råkade uttala sig bergsäkert  felaktigt om än det ena, än det andra. Vi hade förstås kunnat spara några trumhinnor, 20 minuters käbbel och ett oändligt antal hjärncellers tålamodsavdelning om någon bara hade tröttnat och gått ner till frysen i källaren och kollat. Det hela slutade med att svågern hämtade upp en plastpåse med för många okänt innehåll.

Påsen i källarfrysen.
Påsen är nu öppnad – och vad är det som ligger där nere?

– Oh. Åh. Jag dööör. Det är ju en uggla! sa Tjugofyraåringen.
Joder! sa spanjoren som faktiskt talar spanska endast undantagsvis numera.
Kattuggla, sa svågern.
– Hoho, sa jag och skrattade åt mig själv.

Död, stel kattuggla. (Den där källarväggen i bakgrunden, den som ser ut att vara tuggad på, har bara råkat ut för ett missöde.)

Nu ligger ugglan där i frysen igen, bredvid Lidls osedvanligt goda jordgubbsglass. Men hur hamnade den där?

Jo, på väg hem till oss igår, satt Orangeluvan och svågern i bilen och pratade om projektledningstrubbel, titelbesvär och delegering. Solen lyste vackert, våren gömde sig runt hörnet, trafiken flöt smidigt och svågern kände ett nästan religiöst lugn. ”Det här blir en bra dag”, tänkte han, där blicken svepte över landskapet och motorvägen och de kala träden samt gamla skitiga snöresterna. Orangeluvan sa:

– … stort ansvar men ingen makt, men tillförordnade chefen måste gå en knepig balansgång med oklara direktiv från ledningen … VAD VAR DET?
– DET VAR EN UGGLA! utbrast svågern.
– NEJ! Det var ju en MYRKOTTE! skrek Orangeluvan.

Det är förstås svårt att i 100 km/h se skillnad på djur i vägrenen. Men ändå. Faktakontroll:

Kattuggla. (CC-BY-SA-2.5)
Myrkotte.

Svågern funderade i ett par sekunder, och bestämde sig raskt för att ta av från motorvägen, köra åt fel håll så långt han kunde, stanna, gräva fram en handduk och ett par handskar för att sedan vandra en kilometer bort till kattugglan.

Förmodligen hade den stackarn brutit nacken, för den hade inga synliga skador och var såpass nydöd att det ena ögat hade börjat torka, medan de andra fortfarande var fuktigt. Nu funderar svågern på att få den uppstoppad, vilket kostar en halv förmögenhet. Han sms:ade till en kompis i Estland, där ju allt är billigare. Men det blev lite fel:

Tjugofyraåringen utbrast nöjt några timmar senare:

– Ugglan var det absolut bästa aprilskämtet någonsin!

Och så var det inte ens ett aprilskämt.

Share
36 kommentarer