Jag äger 13 färgglada 20-kronorsläsglasögon som jag ideligen tappar bort, sätter mig på, slänger ner i väskor där de skrapas sönder mot pennor, bestick och basketskor. Mitt synfel är av gammelvarianten – den som man bara ska stå ut med. Brillorna sitter oftast på skulten, där håret kletar in reporna så att jag faktiskt inte ser mycket bättre genom dem än utan.
Med mina föräldrar (och alla andra gamla släktingar) är det annorlunda: alla opereras de för grå starr. Efter mammas operation utbrast hon:
– Jag har ju rosa gardiner! Inte gråa!
Pappa ögonopererades häromdagen och jag skulle vara mentalt och fysiskt stöd. Jag kom in i ett knäpptyst väntrum fullt med vithåriga människor och var alldeles andfådd efter att ha sprungit uppför trapporna och dessutom upphetsad eftersom jag hade sett en jättefin dörr.
– Hej! sa pappa så högt att alla i väntrummet lyfte blicken och tittade på oss.
– Höh …pust … flås … dörr … bankdirektör! sa jag och snubblade på mina egna fötter så att jag höll på att ramla i famnen på en vithårig man.
– Bankdirektören har vidare kondis, mumlade pappa.
– Nu måste vi ta en före-bild så att vi kan se skillnaden sedan! sa jag.
– Har du anmält dig? sa jag nickade mot receptionen?
– Oj, hoppsan. Ska jag anmäla mig här? sa pappa till receptionisten.
– Ja, sa hon. Vill du ha kvitto?
– Nä, sa pappa.
– NEJ TACK heter det! ropade jag – och alla i väntrummet skrattade igen.
Så långt komna, kände både pappa och jag att vi stod på scen under en krogshow. Alla de vithåriga var ju en underbar publik, så skumögda de var.
– Ska du som är så ouppfostrad uppfostra mig? svarade pappa högt.
– Jag ouppfostrad? Jahadu, vems fel kan det vara? sa jag och alla skrattade igen.
– Titta, sa pappa, jag har tagit på mig doktorsringen. Så att alla ska tro att jag är läkare och ta extra god hand om mig.
– Det hade varit bättre om du hade haft en pingisracket i bakfickan så att de fattar att du spelar bordtennis.
Fnissen och skratten kan förvisso ha berott på galopperande operationsnervositet, men det funderade vi inte på. Vi drog ordvitsar, skojade och drev med situationen. Men så hämtades pappa, och tystnaden lade sig i väntrummet. När han kom tillbaka tittade han förvånat på mig och konstaterade lugnt att allt ju var mycket snyggare före operationen.
– Så före-bilden skulle vi egentligen ha tagit med mig i fokus? sa jag.
När jag nu berättar om denna vår trevliga upplevelse, där vi fick allt utom stående ovationer, visade det sig att det faktiskt inte är många vithåriga som går omkring ickeopererade. Alla har historier som påminner om sådana som handlar om vaxproppsupplösning.
– Plötsligt ser/hör jag allt!
Då undrar man ju hur det var förr i tiden; famlade sig alla över 75 år fram i ett halvgrått sudd-mörker? Snabbkoll på statistiken visar att japp, yes, så var det:
År 1980 gjordes 7 000 sådana här operationer i Sverige, 2016 utfördes drygt 125 000 … vilket gör den till den vanligaste operationen, alla kategorier. ”Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer att behöva opereras för katarakt [grå starr] under sitt liv.”
Hör ni det, barn? Om 30 år sitter ni och fnissar med mig i ett väntrum!
