I den tredje luckan fanns den andra gåtan, och den skapade problem emedan några gissare inte såg skogen för bara trän. ”Stolpiga rim” och ”haltande meter” och den där jädra amerikanske tokstollen som ämne – vem kan hålla fokus då?
Inte PK, som verkar tänka på … Povel Ramel?
”Jag blir sugen på semla så här i tider av blåa berg och gröna dalar.”
Och heller inte Ingela, som inte går tillräckligt långt bak i tiden:
Eller är det hen som alla älskat och hyllat i fyrtio år, som jag inte stått ut med, men föll pladask för i fjol eller två år sen? Samma fenomen som med öl förresten, som jag inte kunde med alls förrän efter femtio.
Eller jo, Lille Maken hade full koll:
”Tillåt mig att särskilt berömma rimflätningen; ingen ny skapelse utan en gammal klassisk form.”
Likaså Ökenråttan:
Det här var ju lätt. Jag kan!! (Säjer hon, dumskallen, som förväxlade Zlatan med Zweig. Eller tvärtom.)
Och Niklas! (Väl?)
”Ja, ja, det är han den där som gjorde sådana där i parti och minut och sedan så gjorde han några till. Men det var väldigt pra partier och minuter för det mesta. Och så dödde han.”
För dödde, det gjorde han ju, hemlisbloggarn. Se här vad han skrev om sig själv (i tredje person) – rader som skulle läsas först när han väl var död:
”Han var en liten man i vår litterära värld, hans talanger voro små. Han hade kanhända icke vad man kallar snille, de flesta av hans skrifter hade föga vidd och vikt. Men han ägde en egenskap, kanske i högre grad än sina medbröder: det var ett nit, en värma för den svenska vitterhetens förkovran och heder. Den följde honom genom ett plågsamt liv och var hans sista passion i den stund han skrev dessa rader.”
Han var så klen, stackarn, och dog av lungsot och snuva gjorde han innan han hade riktigt hade rimmat färdigt:
Förutom att jag vill resa i tiden till Woodstock 1969, nyårsafton 1900 och den där dagen 1999 när jag borde ha köpt Google-aktier, så vill jag även resa till slutet av 1700-talet och frottera mig med den tidens skalder och Gustav III. Ack.
Kellgren fick som 23-åring en docentur i latinsk vitterhet, vilket låter mycket mer förtjusande än det egentligen är eftersom det handlade om helt normal skönlitteratur eller poem på latin.
Åren gick och han fokuserade mer och mer på svenskan och skrev och rimmade och skrev ännu mer rim och fick precis som Stefan Zweig skriva text till operor, och han var så innerligt populär och älskad att det verkar konstigt att han mitt i all kreativitet och allt rimmande samt dessutom klurande på meter hann bli ovän med både Bellman och Thomas Thorild.
Bellmanstjafset handlade mest om att Kellgren tyckte att Bellman väl kunde hålla sig nykter lite då och då, medan grälet med Thorild (som pågick i flera år) handlade om den orimmade versens berättigande. Ett av debattinläggen från Kellgren hette Nytt försök till orimmad vers.
(Det är faktiskt oerhört roligt.)
Kellgren grundade tillsammans med Carl Peter Lenngren Stockholms-Posten (som dock körde mellanslag på modärnt vis, se nedan), som gick i graven 1833 fö alla ba läste nyheterna på fejjan istället, men som fortfarande går att läsa via KB.
När Kellgren inte var för sjuk, textfäktades med andra litterära giganter, gav ut tidningar och skrev operalibretton, jobbade han för Gustav III på ett så förtjänstfullt sätt att han invaldes i den numera kanske inte så himla fint klingande Svenska Akademien (stackars lilla varumärke till att ha svårt att hålla näsan över vattenytan nu). I sitt inträdestal 1786 beskrev han Sverige så här (och nu kommer ett långt citat som ni kan skumma – eller faktiskt läsa):
”Den stolte utlänningen, som länge ansett vår Nord för barbariets fristad, som helt nyligen börjat tro, att en stråle av ljus även en dag kunde tränga till oss, ska snart med förundran lära känna ett folk, värdigt att tävla i smak och snille med det nyare Aten. Han ska lockas till vårt land, undervisas i vårt språk, livligt intagas av dess manliga skönhet, ledas till kärlek för Nationen genom kärleken för dess tungomål, till vördnad för dess makt genom vördnaden för dess kunskaper, och antingen för alltid fästa sitt hem i ett land, som till naturens förmåner, konsternas höjd, snillets ljus och sammanlevnadens nöjen inte efterger något, men i mildheten av sitt regeringssätt överträffar alla andra; eller ock, återkommen till sina landsmän, skingra deras åldriga fördom mot allt avlägset, och ge dem hädanefter ett lika grundat som fördelaktigt begrepp om Svenska klimatet, Svenska Folkets lynne, och Svenska Snillets skicklighet så till alla vackra som allvarsamma yrken.”
Jag tror mig ana att han när han beskriver att Sverige äger en viss ”manlig skönhet” tänker att det är lite kärvt och kargt här, och överallt är det liksom fullt med stickigt skäggstubb som gör pussarna bitterljuva.
Ni ser ”salig Dumbom” där i tidningsklippet ovan – någon som drar de mest häpnadsväckande slutsatser av givna fakta. Ett exempel som brukar citeras är:
”Det är konstigt att det så ofta rinner stora floder genom stora städer.”
Och det var just detta verk som jag gjorde om och just dessa femverser (som inte kommer efter varandra i verkligheten):
Efter den sorgerliga döden, begravdes Kellgren på S:t Jacobs kyrkogård i Stockholm, men nån gång under de gångna århundradena slarvades graven bort.
(Ja, ni tar er precis som jag åt hjärtat nu.)
På kyrkväggen finns ett epitafium av röd porfyr inmurat till tröst. ”Det visar platsen för […] Johan Henrik Kellgrens numera osynliga grav” är den enda information jag får. Göra gravar osynliga och ha sig, va ä de för skick?
Avslutningsvis några ord från Kellgren:
”Man äger ej snille för det man är galen.”
Just precis så.
Plommonstopet är fullt av både nytillkomna och gamlingar och oj, där fick jag visst ta bort några som inte riktigt hann in i kommentatorsbåset. Jag drar och drar – och måste verkligen se till att jag får iväg t-shirtbeställningen – och däääär kom minsann Cruella flygande!
Lucka 5 som är den tredje gåtan, kommer om ett dygn!
41 kommentarer