Jag pratade telefon med systra mi, aka Orangeluvan. Hon for än hit, än dit och slamrade med karotter eller cymbaler och berättade om en sås som hade upptagit hennes hela eftermiddag i samtal med maken (som hon – trots att jag kallar honom maken – inte är gift med), som heter Patrik. Han hade nämligen ringt och yrat om en bortglömd sås som hade bott under en kyckling – och liksom legat till sig. ”Rivna grönsaker i en flottig, rödbetsfärgad vinsky” sa Orangeluvan och beskrev Patriks förtjusning genom att återge deras respektive repliker:
– Den var jättegod! Du anar inte! Mustig, syrlig, helt perfekt sa han.
– Men den är ju så ful! svarade Orangeluvan. Jag smakade inte ens på den när den var klar.
– Den är suverän. Om vi inte äter upp den idag så måste vi frysa in den; den får inte förfaras.
– Jamen, vi tar väl den till de andra resterna när jag kommer hem då?
Så fick det bli. Orangeluvan beskrev för mig: ”Och så på tredje dagen så åt vi av den. Och vi såg att den var god.”
Jag tänkte under detta samtal att det måste ha varit en sås som kommen från skyarna. Skyn från skyn. Väldigt viktig vinsky. Då hände något i telefonen:
PANG – KRASCH – BOM!!!
”Vad hände?” sa jag och höll andan.
”Ska jag skicka en bild?” sa Orangeluvan lite ynkligt i telefonen.
”Jag råkade snubbla ut de sista såsresterna över köksskåp och tröskel. Rödbetssky med delikata klumpar. In mellan skåpen, under skåpen, in i parkettgolvets springor, kärleksfullt omfamnande tröskeln.”
Och så fortsatte hon:
”Jag tyckte faktist inte det var något speciellt med den.”
Själv har jag en gång tillagat en indonesisk gryta som skulle ätas av ett gäng gäster i vardagsrummet 1988 när vi bodde på Skolgatan i Lund. Jag kom gående med grytan, men snubblade till och lade hela grytan uppåner på en orange ryamatta under matbordet. Mattan blev sig aldrig lik och gästerna satt under hela middagen och drog ut små ryatrådar mellan tänderna.
