Hoppa till innehåll

Etikett: missöde

Såskladd och spilltrill

Jag pratade telefon med systra mi, aka Orangeluvan. Hon for än hit, än dit och slamrade med karotter eller cymbaler och berättade om en sås som hade upptagit hennes hela eftermiddag i samtal med maken (som hon – trots att jag kallar honom maken – inte är gift med), som heter Patrik. Han hade nämligen ringt och yrat om en bortglömd sås som hade bott under en kyckling – och liksom legat till sig. ”Rivna grönsaker i en flottig, rödbetsfärgad vinsky” sa Orangeluvan och beskrev Patriks förtjusning genom att återge deras respektive repliker:

– Den var jättegod! Du anar inte! Mustig, syrlig, helt perfekt sa han.
– Men den är ju så ful! svarade Orangeluvan. Jag smakade inte ens på den när den var klar.
– Den är suverän. Om vi inte äter upp den idag så måste vi frysa in den; den får inte förfaras.
– Jamen, vi tar väl den till de andra resterna när jag kommer hem då?

Så fick det bli. Orangeluvan beskrev för mig: ”Och så på tredje dagen så åt vi av den. Och vi såg att den var god.”

Jag tänkte under detta samtal att det måste ha varit en sås som kommen från skyarna. Skyn från skyn. Väldigt viktig vinsky. Då hände något i telefonen:

PANG – KRASCH – BOM!!!

”Vad hände?” sa jag och höll andan.
”Ska jag skicka en bild?” sa Orangeluvan lite ynkligt i telefonen.

”Jag råkade snubbla ut de sista såsresterna över köksskåp och tröskel. Rödbetssky med delikata klumpar. In mellan skåpen, under skåpen, in i parkettgolvets springor, kärleksfullt omfamnande tröskeln.”

Och så fortsatte hon:

”Jag tyckte faktist inte det var något speciellt med den.”

Själv har jag en gång tillagat en indonesisk gryta som skulle ätas av ett gäng gäster i vardagsrummet 1988 när vi bodde på Skolgatan i Lund. Jag kom gående med grytan, men snubblade till och lade hela grytan uppåner på en orange ryamatta under matbordet. Mattan blev sig aldrig lik och gästerna satt under hela middagen och drog ut små ryatrådar mellan tänderna.

Matta utan indonesisk gryta.
Share
45 kommentarer

Vad är det som luktar?

Jag försöker att i dessa dagar parera handling och allmänt pyssel som att skruva fast en fläktkåpa och limma fast en flärpande sula med alla VM:s fotbollsmatcher. Så kommer mitt intresse för snygga klänningar och krockar i och med alla kungliga bröllopsplaner och passar inte alls med storhandling och dammsugning samt matlagning. Ack. Men jag är listig. Den enklaste fredagsmaten är tacos eller hamburgare där ju alla ätare får bygga sin portion och eftersom den starka tacosåsen hade möglat och osten i huset var för dyr för att rivas (jo, faktiskt), så blev det hamburgare.

Då meckar jag ihop köttfärs, ägg, salt, peppar, örtkryddor och lite småhackad lök och så steker jag ett kilo sådant klegg i form av hamburgare. Sedan tar jag fram åtta förfabricerade plattburgare och steker sådana eftersom vissa barn i huset påstår att det ju är ”riktiga” hamburgare. (Fnys.)

Sedan tar jag fram en påse pommes. (I min ungdom sa vi faktiskt ”påmmfritt”, men man sparar ju både tid och kraft samt bokstävlar på att kapa lite här och där.) Och så häller jag ut den på en plåt och ställer in den i ugnen och så en stund senare brukar allt lukta lagom färdigt och faktiskt vara färdigt.

Men inte så ikväll.

För ikväll luktade det plötsligt bränd bakelit.

Typisk bakelittelefon från 1940-talet.
Typisk bakelittelefon från 1940-talet.

(Jomensåatt ”bränd bakelit” säger man om konstiga lukter som har en plastkänsla.) Jag vände på alla stekpannor och undersökte bakelittelefonen som vi faktiskt har och började associera till min mormor.

(Långsökt, ja. Och detta har jag beskrivit i ett gammalt kåseri. Men min mormors fall över dammsugarsladden en sommardag 1969 sitter för evigt fast i associationen ”konstig lukt”. Mamma hade glömt att vira ihop sladden och mormor stod på näsan ut genom balkongdörren så att höften hamnade rakt på tröskeln. Krask, sa det i skelettet. Mormor fick ligga i sträck på sjukhus i Lund fastän hon bodde på Kungsholmen i Stockholm och min mamma bakade försonande kanelbullar, vilket hon gör endast en gång vart tjugonde år. Den gula degskålen i Bernadotte-design ställde mamma på en varm spisplatta. Skålen flöt ut till en smet och orsakade ett giftigt plastmoln som lade sig som en film i kökstaket och därmed sänkte värdet på lägenheten och därför är mormors lårbensbrott orsaken till att mina föräldrar aldrig fick göra lönande lägenhetsaffärer.)

Typisk dammsugare från 1960-talet.
Typisk dammsugare från 1960-talet.

Efter att alla i huset nu ikväll hade frågat mig om den konstiga maten som luktade så annorlunda, kollade jag ugnen. Och se på tusan. Inte bara pommes på två plåtar fanns där, utan även tre f.d. isskrapor i plast. Som ingen hade lagt in.

Bilder på förödelsen? Nej, inte ens en inbiten bloggare kan prioritera sådant när hela köket är dimmigare än någonsin en dag i Lützen år 1632. Nu stupade ingen på sin post som Gustav II Adolf, men vi led klar pommesbrist, ska ni veta.

Fullständigt jätteonödig illustration. Egentligen.
Fullständigt jätteonödig illustration. Egentligen.
Share
16 kommentarer