Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.
För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.
Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)
Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!
[provpaus]
Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!
Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor. Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)
Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?
– Det gör inte lika ont!
Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag
- måste koncentrera mig
- får ont om det går för snabbt
- vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
- har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.
