Hoppa till innehåll

Dag: 27 oktober, 2017

… och då lyfte vi bilen …

– Öh, mamma, idag hände nåt kul på bussen.

Sa Tjugoåringen medan jag slet bort telefonsladdar som inte har varit i bruk på fem år eftersom de plötsligt hängde fritt när socklarna plötsligt såg förjävliga ut och skulle bytas ut.

De knottriga vävtapetväggarna i just denna hall målades alltså chokladbruna 1982. Och vita av mig 1999.

– Mhm.
– Bussen skulle in i en rondell … eh, jag menar cirkulationsplats.
– Språkpoliserna tackar dig för ditt korrekta termbruk, sa jag och slet loss sladdar så att tapeterna rök all världens väg.
– Varsågod.
– Kolla så det ser ut! sa jag och visade upp en grön tapet.

Det gröna och det rosa har alltså inget med varandra att göra, förutom att de är knottriga.

– Jo, i alla fall så stod en bil inne i ronde… alltså på vägen där bussen skulle köra. Med varningsblinkers på.
– Mhm, så konstigt, sa jag och pekade på den gula tapeten.

Tänk att någon en dag 1982 sa “mmmmm, gult blir bra i hallen”.

– Så när vi i bussen skulle förbi den blinkande bilen, kom vi för nära. Så bussen liksom körde in i bilen och skrapade så hårt att dörren bändes upp.
– Bussdörren?
– Japp, och när en bussdörr är öppen, finns det en automatspärr som gör att den inte kan köras.
– Så …?
– Vi stod stilla och bussen sa wrooom wroooom wroooom och då gick jag fram till chauffören och sa till henne att dörren ju var öppen och att hon liksom hade krockat.
– Hade hon inte märkt det?
– Näe. Och då stod vi där. Alla i bussen ba … tittade upp från mobilerna.
– Men ni måste ju ha spärrat hela rondellen? sa jag, som nu hade släppt alla telefonsladdar.
– Cirkulationsplatsen. Ja. Kolla, så här.

Sa Tjugoåringen och ritade sitt äventyr i Västermarksrondellen i Eskilstuna.

Buss i skrapkrock med blinkande bil.

– Wow. Kunde dom som kom bakifrån köra förbi?
– Ja, små bilar körde förbi på höger sida. Men stora bilar och bussar kunde bara stå bakom och vänta och inte göra nåt.
– Men härreg…
– Så då gick jag ut och lyfte bort den blinkande bilen, sa Tjugoåringen.
Va? Vilka? Vem? sa jag med uppspärrade ögon eftersom jag vet att Tjugoåringen är stark som en häst – men inte kan han väl lyfta en bil ensam?
– Det var jag och tre män som inte talade svenska. En afrikan, en arab, en tysk och …
– Bellman?
– Nej, Bergman.

Här tog vi en behövlig paus och skrattade så att vi fick torka tårar.

– Berätta mer!
– Då hade det bildats en lång kö av stora bilar och massa bussar. Ur bussarna klev alla chaufförer som ville hjälpa till, och jag tror att de valde den med mest erfarenhet som liksom fick backa loss bussen. Precis som när jag kör släp.
– Jättesvårt.
– Jätte. Och så när vi hade kommit loss, klev vår ursprungliga chaufför på igen och den erfarne gick tillbaka till sin buss.
– Hur lång tid tog det här?
– Vet inte riktigt … men när vi kom till nästa busshållplats mötte vi tre bussar som kom i rad för att de hade fått vänta.
– Oj! Kanske 20 minuter?
– Mhm. Ska du ta bort telefonjacket också?
– Japp.

Jack. Telefonjack.

Så återgick vi till våra vanliga bestyr. Spagetti och köttfärssås, så många gäster som möjligt och en spansk svärson som har fått en mask som han kan träna kondition med – den stryper syreflödet …

Share
34 kommentarer