Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.
Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.
Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …
Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:
Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.
Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”
Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen. 
