– Lunch with a pro?
Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:
– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?
Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.
Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:
– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?
Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.
Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:
Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:
– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!
Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.
Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.
Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:
I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.
Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)
Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som
- är ett museum från 1917
- är en institution från 1960
- byggdes ihop och ut 2014.
Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:
Eller …
Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.
34 kommentarer