– Nämen hörru, varför köper ni inte en nyare bil?
– Penga…
– Man kommer ju billigare undan om man köper en nyare bil som inte går sönder. Begriper inte vad ni ska med de där gamla skrot…, nej, vad brukar du säga?
– Sekruttbilar.
– Just det. Köp en som är relativt ny och som inte har gått 30 000 mil!
– Banklå…
– Kolla här, nya bilar har en sån här display som visar hur man ska fickparkera! Jag älskar min display!
Dialogen är en kontaminasammanblandning av de senaste 25 årens bildiskussioner med vänner, släkt och bekanta. Och nu är det i dubbel bemärkelse kört igen. Fasen. De har ju rätt.
Igår körde jag in i en av Eskilstunas 46 rondeller (som om man ska vara korrekt egentligen heter cirkulationsplatser precis som att brevlåda egentligen heter postlåda och vice versa). Då doooog Saaben. Servostyrningen lade av och där satt ju jag och körde med blott ena handen lite coolt på ratten.
– MEN SKIIIT! HELVETE! vrålade jag och svängde med mina muskulösa gym-armar samtidigt som jag gasade.
Och bilen kom då som genom ett under igång igen. För att bara tvärdö i nästa rondell. Jag gaaaasade; den gick igång igen. Och dog i nästa rondell. Samma sak upprepades i ytterligare två rondeller. Jag hade en tid att passa och kände att det var bättre att komma fram till en parkeringsplats än att stanna vid vägrenen på en 80-väg.
På instrumenbrädan lyste diskret – alls inte ilsket – en symbol som föreställde en motor. Väl framme på parkeringsplatsen slet jag ilsket – alls inte diskret – fram instruktionsboken till bilen. Och konstaterade att symbolen betydde att bilen hade drabbats av ”ett allvarligt motorfel”. Så då gjorde jag exakt det som visas på bilden här: öppnade motorhuven och stirrade lite.
Men motorn var fortfarande kvar. Och brann inte. Kokade inte. Hade inte stora hål. Bekymrat borstade jag bort några vilsekomna löv och tänkte samtidigt att det nog skulle ordna sig eftersom det i instruktionsboken klart och tydligt stod att motorsymbolen dessutom betydde att man kunde köra vidare, men med ”kraftigt reducerad fart och effekt”.
Ok. Jag utförde mina ärenden med pressat tidsschema och klarade av allt som jag skulle. I rondellerna (det finns många!) dog bilen, varför jag gasade som en körskoleelev på första lektionen. Brum, brum, bruuum.
Klockan 17:02 körde jag in genom grindarna hos en bilmekaniker som stängde klockan 17:00. Där parkerade jag sekrutten och promenerade sedan hem till de svältande barnen som egentligen skulle ha forslats till träningar såsom livspusslet ju anmodar.
Nej, det här med att vara vuxen kommer jag aldrig att vänja mig vid.
Fotnot
Jag klarar mig. Barnen svalt inte på riktigt. Träna kan man göra en annan dag. Alla mår bra. Det ordnar sig.
