Jag har med min trasiga hälkudde, mitt felopererade knä och min numera skadade ryggmuskel fladdrat omkring i trädgården ovanligt mycket denna höst. Förmodligen beror det varken på plötsligt uppblossande trädgårdsintresse eller längtan till naturen, utan bara på att hösten har varit så ljuvligt mild att jag ibland har sagt ”gå ut i det vackra vädret, Lotten!” till mig själv.
Men idag kom ett anonymt brev i vår postlåda. Det var skrivet med en snirklig, gammaldags handstil:
Hej hela familjen!
Det börjar bli besvärligt att ta sig fram utanför Er knut. Såg idag en äldre man med rullator, som fastnade med sin keps i en uthängande gren. Han hade svårt att ta upp den bland de våta löven. Ännu värre blir det, då snön kommer.
Det är faktiskt tomtägarens skyldighet att hålla häckar och grenar invid tomtgränsen. Ni är unga och raska allihopa, så ägna några timmar tillsammans och kolla längs HELA häcken, att inget sticker ut. Hoppas det blir bra.
Med vänliga hälsningar från en annan rullatorbunden. Lycka till!
Jag och min djefla man sprang ut till vår hundrameterstrottoar och tittade. Och tittade. Och undrade. Och försökte fastna i grenarna. Jag kunde gå i zick-zack och leka väderkvarn utan att fastna ett endaste dugg. Vi tog fram sekatör och häcksax klippte lite här och där ungefär som frisören gör när frisyren egentligen är färdig. Sedan sprang jag och försökte fastna igen:
Naturligtvis lyckades jag klippa mig i fingret med sekatören eftersom jag är så … yvig. Nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att gå på baluns och tamesjutton om jag inte helt glömde att ta på mig ett snyggare plåster som matchar min outfit. Om jag hade tagit på mig en käck, skotskrutig kepa hade den nog distraherat alla blickar som nu kommer att riktas mot fingret.
Slutkläm:
Men vad ÄR det med den anonyma, äldre generationen?
85 kommentarer