Jag klev upp på morgonen, stånkade av smärta i en kollapsad hälkudde (synnerligen intressant åkomma, men den tar vi en annan dag), fann barnen och deras kusin Stina i köket och satte mig att äta frukost i ett par, tre timmar.
Man får det när man har korrläst färdigt och är nöjd med sig själv. Jättevitt bröd och jättesockrig marmelad åt jag också. Frukosten gled över i en förvirrad lunch, där husets invånare sprang ut och in, åt och borstade tänderna och letade cykellås och skor på ett väldigt charmigt sätt.
– Heter det gula bygellåset Karl XII?
– Nej, det svarta. Tar du den svartorangemålade cykeln?
– Nej, den gröna.
– Sticker till tandläkarn nu!
– Var är de gröna jogginskorna?
– Åker till optikern, tillbaka i eftermiddag!
– Får jag åka och panta dom här flaskorna?
– Var är de röda jogginskorna?
– Ja, men ta min cykel, din är hos optikern.
– ÄRE NÅN SOM VILL HA KAFFE? försökte kusin Stina i den allmänna röran.
Och då fick jag in nåt i vänster öga. Glimten, tummen, ett grand, nageln, bjälken och flisan var det inte, men ont gjorde det. Jag sköljde lite med vatten, fick höra att det var bättre med linsvätska, sköljde lite mer och lade mig ner på köksgolvet för att pysslas om av doktor Bergman, doktor Bergman och doktor Bergman – men blott en av dem läser till läkare (kusin Stina).
– Eh. Vi har inte läst ögon än, sa kusin Stina.
– Ajaj. Kolla där under vänstra ögat.
– Men Lotten, vi har inte läst ögon än …
– Har ni läst om knän och hälar, så kan vi kanske ta dem istället?
Föreslog jag och knep, rullade samt himlade med ögonen.
När man inte kan titta, blir man ju helt felfokuserad. Med blott ett öga har man inget djupseende och inget tålamod med knäppa äkta djefla män heller. Som kommer och ska vrida ögonlocket ur led!
– Vänta, jag ska vända ögonlocket utåin, sa min make och husbonde.
– Va?
– Man tar två tändstickor så här och så bänder man ögonlocket ööööver så att det flärp…
– AAAAAJ! Du drar ju av mig de få ögonfransar jag har!
– Ssschhh.
– TÄNDSTICKOR I ÖGONLOCKET? SLÄPP!
– Ssscchhh, man bara gröp…
– JAG ÄR VÄL INTE MR BEAN HELLER!
Skrek jag och gick och lade mig att blunda och lyssna på de dumma sommarpratarna som inte förstår att de ska prata om sånt som intresserar mig. Sedan ringde jag till 1177, som sa att jag skulle köpa en salva. Sedan somnade jag, ilsken över tingens beskaffelse och den förmodade hjärntumören som hade krupit in i ögat. (Man har ju inte korrläst en bok om neurokirurgi utan att lära sig nåt, liksom.)
Nu, drygt tio timmar senare har jag enögt lyckats tillaga en lax, dricka spanjorens hemmagjorda sangria, spela sällskapsspel och borsta tänderna. Det vänstra ögat kan jag se med, men inte titta med så … nu funderar jag på morgondagens outfit.
