Politik! Hurra, va? Det ääääär ju så roligt när alla slåss mot väderkvarnar och hötter med nävarna och kastar sand på varandra?
Men nu ska vi bara göra ett försök till semantisk analys. Jag har fått hjälp av Tjugotreåringen i Lund, som så civilingenjör han än snart är, ändå sitter och drömmer om grammatiska termer och en framtid bland bokstäver. (Tror jag.)
Här har vi nu ett litet filmklipp. Det är knastertorrt och politiskt, men ett tidsdokument väl värt att titta på. Lägg bort alla era politiska preferenser och kisa i fjärran bortom åsikterna och lyssna på vad det är som sägs. Se det så här: en politiker – vi kan kalla honom Robban – frågar en annan politiker – vi kan kalla henne Åsna – hur ett problem ska lösas. Den förste hummar och stakar sig och den andra … säger många, många ord.
Tjugotreåringen har transkriberat framför allt Åsnas svar på utfrågningen. Han har tagit bort alla upprepningar, stamningar och överflödiga ord … men det är fortfarande ganska obegripligt. Läs – hoppa inte över utan försök ta in det som sägs.
Robban:
– När ni tänker regeringen leverera till exempel lagstiftningen kring deltagandet i terroristresor? Vad tänker regeringen göra så att åklagarkammarna har tillräckligt med personal för att kunna åtala de här personerna? Vad är regeringens strategi i de här frågorna?
Åsna:
– Tack så mycket fru talman. I en angelägen fråga som regeringen har tagit tag i allra från första början när vi också insåg att den befintliga strategin mot terrorism i Sverige över huvud taget i praktiken inte inkluderade hela det faktumet att vi har det som ledamoten uttrycker som terroristresor och att personer från Sverige åker ner, strider på terroristernas sida för att sedan återkomma med den oro som finns för vad det förändrat för de personerna. Jag tror man måste jobba på flera håll och det är det som också Anders Ygeman och Alice Bah Kuhnke från regeringen håller samman – både förebyggande arbete mot att personer i Sverige faktiskt åker ner. Att vi ska ha hela det svenska samhället en god sammanhållning i analysen över att det här är inte att bidra till fred eller stabilitet för någon att delta i terrorism i utlandet men också en viktig signal till att när man återvänder så har ska man ta ansvar för …
Tolkning:
Vi har uppmärksammat detta och ser det självfallet som ett problem. Vi anser dock att mest fokus ska läggas på förebyggande – något som Anders Ygeman och Alice Bah Kuhnke har arbetat med.
Ska vi ta en till? Okej:
Robban:
– Är det rimligt att återvändande terrorister och folkmördare ska få gå före i bostadskön? Är det rimligt att de inte åtalas? Är det rimligt att ni inte har lagt in lagstiftningen än?
Åsna:
– Tack fru talman. Jag förstår att man kan vara väldigt engagerad i de här frågorna, det är inte att uttala om det. Det här är en av vårt samhälles verklighetsbilder i dagsläget men att med den emfasen säga att det är uppenbart regeringen inte gör någonting när regeringen gör mer än vad som gjorde de tidigare åtta åren sammantaget för att konstatera att vi har både en situation med återvändare som där vi behöver gå in på individuell nivå för att säkerställa att detta inte är terroristhot men där vi också behöver ett större och mycket mer fokuserat förebyggande arbete som också bygger på att vi tar in den erfarenhet som andra länder – även grannländer – som faktiskt har kommit betydligt längre på vägen därför att Sverige inte under den tidigare regeringen tog tag i de här frågorna. Att påstå att regeringen inte har en aning om vilka resurser som finns på den internationella åklagarkammaren, det tycker jag faktiskt är ett ganska uppenbart dåligt argument. Det är självklart så att vi i regeringen har den kunskapen och det är självklart att de svenska principerna, att man ska åtala brottslingar även när de kommer tillbaka – särskilt när de kommer tillbaka …
Tolkning:
Självklart ska personer enligt svensk lagstiftning ställas inför rätta för brott de har begått. Anledningen till att detta tar tid är att problemet aldrig tidigare har funnits – den sittande regeringen har nu ansvaret att tackla en fråga som är mycket obekant i Sverige. Framöver kommer vi ha god kontakt med andra länder som har mer erfarenhet i dessa typer av frågor.
Så. Jag vet att man inte talar som man skriver och att man heller inte bör tala som man skriver, men (och förlåt om jag nu skriver mina åsikter på era respektive näsor) – är inte detta alldeles förfärligt bedrövligt? Varför har vi ett språk? Är det för att kommunicera med eller för att sminka över något som kanske inte ens finns? (Oj. Nu blev även jag svårtolkad.) Eller är svenska helt enkelt ett så komplicerat språk att vi inte längre behärskar det?
Ta nu fram alla era kunskaper vad gäller semantik, retorik och (okejrå) politik. Läs igen om det behövs. Eller så kollar ni här på några mer minnesvärda politikeryttranden (där jag inte anger källa för att ni inte ska färgas av era eventuella politiska preferenser):
”Rysk gas har två nackdelar. Den ena är att den är gas, och den andra är att den är rysk.”
”Hälsa honom att den svenska utrikespolitiken inte är några pajaskonster. Det är inte hä, hä och häpp, häpp.”
”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti.”
Uppdatering
Kommentatorskan Anta Snaque bidrar med exempel på roligare politikerspråk i ett gammalt tidningsurklipp – som inte alls kan jämföras med dravlet här ovan. Sådana här kontaminasammanblandningar är vi alla skyldiga till då och då. Enjoy!![Politikerprat[2]](https://lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2015/05/Politikerprat2.jpg)
Politiker? Usch jag har ett otroligt stort förakt för politiker.
Politik är som religion, alla inblandade är fanatiskt övertygade
om att just deras ideologi är ”den rätta”. I synnerhet när
ideologin innebär att man gör något för att det är ideologiskt
riktigt trots att det kan vara helt åt h-e för dem som berörs av det.
En kompis till mig (som väldigt politiskt engagerad) sa plötsligt:
– Tänk om vi skulle ta och skippa alla politiker och bara sätta upp snäll–regler som alla följde för att de var så himla rätt på alla sätt.
(Hon verkade lite trött.)
… ja kära nån.
(jag iddes inte följa filmen, jag läste bara utskriften)
(och fnittrar fortfarande hjälplöst åt man ska åtala brottslingar även när de kommer tillbaka – särskilt när de kommer tillbaka …)
Det är sorgerligt när det blir så uppenbart att käften bara går, att personen ifråga redan pratar på för fullt medan svaret på frågan fortfarande håller på att sättas ihop i huvudet. Det blir ungefär som om spikskorna har knatat halvvägs till mållinjen medan sprintern fortfarande är kvar i startblocken.
När hon blir avbruten för att någon annan ska få tala, tystnar hon omedelbart eftersom hon inte har någon färdig tanke som måste avslutas. (Min tolkning.)
Man skulle kanske ha samma regler som i ”På minuten”? Så fort någon tvekar, upprepar sig eller frångår ämnet, kommer en BRÖLTUUUT och så får någon annan ordet!
Kunde bara det sista av de tre citaten (det kan väl alla?), och förvånades över vem som sade det första (trodde det var någon från mp, inte till någon från dem). Oväntat bra för att vara han.
Det andra var ett av hans mer färglösa, tycker jag (fick googla det också).
Annars tycker jag nog som P J O´Rourke, ’government should be a utility, just a way of getting roads paved’, (hittar inte citatet på webben och inte heller i boken Parliament of Whores, just nu, men vill minnas att det var där jag läste det) läs honom om ni inte gjort det 🙂
Ha! Man kanske skulle låta alla politiker gå i skola hos folk som brukar tävla i På minuten (oavsett om den gamla eller den nutida versionen), ty dessa tycks stundom faktiskt kunna tänka riktigt bra samtidigt som de talar.
Hm … retorik och improvisationsteater vore faktiskt inte dumt som skolning för politiker och andra offentliga personer.
(Däremot ser jag förstås gärna ett avskaffande av den där undvikartekniken som de — ”de”, politiker, företagsledare och andra av den ullen — tydligen får lära sig av ”mediastrateger”. Allstå, den där då de vägrar att säga ett visst ord hur än reportern ställer frågan, eller helt och hållet blåvägrar att svara på en viss fråga och i stället ”svarar” på en som inte är ställd för att försöka byta ämne, och allt sådant som gör mig knottrig av ovilja.)
Åsa R sattes förmodligen på nedräkning i och med den hjärndöda jämförelsen mellan Medelhavet och Auswitch (som hon dessutom inte ens kunde uttala korrekt). Det här bluddret förbättrar knappast läget för henne. Partikamraterna i Stockholm gjorde inte saken bättre genom att välkomna folkmordsturisterna med en förtur i bostadskön.
Annars minns jag Thorbjörn Fälldins ”mitt namn står ju här” i samband med Geijeraffären på 70-talet, som en garant för att uppgifterna om politiker och prostitution var felaktiga. Det var de inte. Han stod på listan, inte utan anledning. Vad elaka tungor till yttermera förmäler ska jag inte gå närmare in på.
Klassisk politisk retorik: Hitta en endaste pytteliten felaktig detalj, så kan du avfärda hela fiddevippen. Vi har alla stött på detta i våra liv, privat som professionellt.
Det vore intressant om t. ex Cruella eller någon annan riksdagsstenograf kunde tänka sig att transkribera det de säger till det protokoll som så småningom kommer att bli offentligt.
Jag är också oerhört trött på politiker. Ibland längtar jag efter att någon politiker som omväxling skulle lyssna på motståndaren i någon debatt och kanske faktiskt fundera på vad hen sa och kanske till och med inse att den andra (Hallå språkvårdaren, ska man skriva andra eller andre när man skrivit hen tidigare i meningen? Eller kanske andrä?) har rätt och faktiskt erkänna det. Jag skulle rösta på vederbörande omedelbart! (Nja … med vissa undantag.)
LW, du riskerar att avfärdas på en pytteliten detalj. Uttala eller skriva fel – vilket är OK?
Typisk politisk mundiarré. Mycket prat, lite verkstad.
Heja SG!
Vad hade jag fel på?
Improvisera, svara på ställda frågor och lyssna på svaren? Nej, det klarar varken politiker eller morgonsoffans (kanske fler) journalister idag. Men jag såg en intervju med Anna Kinnberg-Batra som var både begriplig och naturlig – hon kommer nog inte bli långvarig i rampljuset.
Det är den förbannade mediaträningen som ligger bakom.
Mediaträning, opinionsundersökningar, flåsjournalistik och rädsla för att inte vara ”professionell” är tidens plågor.
Och längst upp tronar den politiska korrekthetens hydra. Fy fan!
LW: Auschwitz.
LW stavade som Romson uttalade. Framgår om man läser vad LW skriver och inte fokuserar för mycket på att hitta fel.
Auswitch är det nya Svejtch.
Oj, jag tror att du har skapat en ny t-shirt-text, PK!
Auswitch är det nya Svejtch.
För övrigt är inlägget uppdaterat med några lustifikationer. Inte för att ta fokus från det mer allvarliga ovan, men för att det ju är roligt.
Men hörni, om ”mediaträningen” har bidragit till att politiker inte kan prata och inte svara på frågor och inte uttala geografiska platser rätt – har då dessa politiker ingen som egen vilja, tankeförmåga eller allmänbildning?
(Och då är vi kanske tillbaka till LL99:s allra första kommentar här.)
”Det är de små, små detaljerna som gör´et …
Och när jag för skojs skull söker på nätet har systemet kontroll på korrekt stavning av moderatlederskans efternamn. Fast OK då man behöver ju inte vara så kinnkig, äjäntligen.
Anna Kinberg Batra har fått beröm lite här och där för att hon pratar begripligt. Åh, nu hittade jag en rolig replik från en politiker till en annan (1991):
”Försök inte gömma dig bakom mina kjolar, för de är ganska korta.”
En medietränad politiker möter en journalist som gett sig fan på att hon ska få ett saftigt klipp – om inte annat en bild av hur Billström blir sur och går därifrån. Det gör han inte. Han ser till att hon bara får oanvändbara klipp. Det är ganska skojigt.
https://www.youtube.com/watch?v=KS_rs9HDKVA
Sen vet jag inte om man ska betrakta yttringarna av medieträning som enbart cynism och manipulation. Ju slafsigare journalistik, desto mer är politikerna på sin vakt. Om tilliten fanns åt båda håll hade vi nog uppfattat politikerna som mänskligare och hederligare. Men om vi t.ex. tittar på Billström i videon så framkommer det ju av hennes sista fråga hur hon har tänkt vinkla historien. Inte har han någon lust att, som det heter, bjuda på sig själv och vara lite personlig, rak och uppriktig.
Detta sagt utan att jag är något fan av Billström och de Nya Moderaterna på något sätt.
Ja och när en politiker misslyckas (hrmf, Juholt) då skyller man på hans kassa medieträning!
(Och nu stavar jag säkert hans namn fel också – våga vägra googla.)
Om nu Karin Enström fick medieträning under sin tid som som försvarsminister så kan man påstå att den inte gick något vidare. (Notera rutan med fler papegojsvar längst ner på sidan).
Jodå, det har de men i Riksdagen är det partiets linje (ideologi)
som gäller. Partiledningen bestämmer hur partiets
riksdagsledamöter ska rösta. Något utrymme för eget tyckande
eller tänkande verkar inte finnas. Risken är ju att någon
ledamot röstar ”fel”.
Klippet med Billström är helt underbart. Och visst har han till slut ganska roligt själv?
Det som retar mig med politiker är (bl a) att de inte låter ett dugg vare sig övertygade eller övertygande. De försöker låta tunga och vederhäftiga, men det blir pinsamt falskt. Genant att lyssna på, faktiskt.
Romson är inte den enda som ofta är hellre än bra. Alla partier borde ha interna prat om hur man låter som folk och får fram en poäng, om sådan finnes.
Om jag tar på mej en t-shirt med den texten så får jag nog både den judiska församlingen, sveriges förenade språkpoliser och de lättkrängtas förenings svei…schweizavdelning på mej. Och det vill man ju inte.
Jag vill ha en tischa med texten ”Jag är PK”.
Jag håller helt med DDM — förlåt, jag menar EDM — om att dålig journalistik har ett medansvar i problemet med bluddriga politiker.
Och plötsligt tänker jag på en heeeelt annan sida av det hela, nämligen att jag — trots allt babbel, bubbel, tuppfäktning, småpåvar som helt enkelt gillar att tala om för folk vad de ska göra, och konstiga klantiga beslut — är full av beundran och tacksamhet över att det fortfarande finns människor som vill och orkar vara politiker (på alla nivåer ända ner till dem som frivilligt lägger sin tid på att sitta i kommunfullmäktige)! Jag själv skulle ju aldrig (för det skulle jag inte ha tålamod till), men var vore vi utan dem?
Annika: Hear, hear. Att de orkar! Själv är jag världens sämsta diplomat och lockar fram folks dolda skuldkomplex, ogrundade mindervärdeskänslor och osorterade ilskor så fort jag helt oskuldsfullt kliver in i ett rum och tror att allt är mjölkchoklad och kanelbullar, så om jag började puffa för något parti med fart och kläm skulle det snabbt gå i sank. (Men jag törs inte försöka göra tvärtom och stödja ett parti som man VILL ska gå i sank.)
PK – glömde du inte ett litet tillägg där på tischan? 😉
En fågel viskade (lite ogint) i mitt öra att man har så många fördelar av att vara politiker att det är värt det, kosta vad det kosta vill.
Just denna person (som vill vara superanonym) sa att sedan hen (perfekt ställe att använda detta pronomen) hoppade av politikerlivet med alla middagar och bastuprat och ryggdunkningar, hade livet blivit så mycket krångligare eftersom hen inte längre kände ”dom där som fattar beslut och bestämmer” om allt mellan himmel och jord, som t.ex.
• asfaltering av trottoarer
• prioritering av cykelvägar
• placering av brevlådor
• uppfräschning av gatlyktor
• bidrag till ungdomsverksamhet …
Jag gapade så att min haka fick skavsår mot den nyasfalterade trottoaren.
Säkert också sant. Allt har minst två sidor, och korven den har … tre?
Vem var det nu som sa att demokrati är det sämsta sättet att styra ett land — förutom alla de andra sätten?
Precis så! Vilka är drivkrafterna för en politiker idag?
Makt och pengar? Och så finns förstås en och annan idealist. Som tyvärr inte nödvändigtvis är den bästa talaren.
Jag börjar bli lite less på allt tal om politisk korrekthet, åsiktiskorridorer och allt-man-inte-får-säga-i-det-här-landet. Och inte bara jag.
Sedan vore det ju bra med vältaliga politiker som inte sluddrar och bluddrar så mycket. Men det viktigaste borde ju vara vilken politik de företräder och vilka beslut de fattar. Kan man tycka.
(Jag skrev ett slags svar till Christer i förra båset strax innan det tvärdog.)
En något utvecklad Bosse Ringholm, denna där Tobias Billström.
Jag skulle också vilja veta vad Cruella och hennes kollegor gör med såna här repliker som inlägget bygger på. Låter man dem stå som de faktiskt sagts (förutom stakningar och sånt) eller försöker man se till att folk faktiskt har sagt något?
Fast det skulle ju bli historieförfalskning, speciellt om man skulle vara oproffsig och låta sina egna preferenser vara med och tolka begripligheten …
Christer, tLDPT, är inne på något mycket intressant, som håller på att hända här liksom det har hänt (för rätt länge sedan) i t.ex. USA, nämligen att … eh … ”somliga” blandar ihop tingen.
Att man har rätt att yttra sin åsikt och i princip säga vad man vill (förutom vähäldigt tydlig hets mot folkgrupp, maning till upplopp eller brott, samt utpräglat förtal) betyder inte att man har rätt att stå oemotsagd!
Visst får A säga vad hen vill, men B har enligt exakt samma rättighet full frihet att säga att A har bortitok jähättefel. B:s uttalande är på intet vis en inskränkning av A:s frihet.
Jag hade läst den artikel som C, LDPT länkade till och blev lite konfunderad. Min högst personliga uppfattning är nog allt att det finns en åsiktskorridor i Sverige, och att den inte är precis bred. Nu har en representant för det mest hatade partiet i svensk debatt givit sin bild i ett motinlägg, och det är som jag tänkte. Man slår ner på det mesta som inte är Mainstream.
En del åsikter finns det (politiska) skottpengar på, trots att de ryms inom yttrandefriheten. Vi som är gamla nog att minnas det tidiga 70-talet är inte ett dugg förvånade. Det var nästan värre då. Vet ni t.ex att Sverige stod över ESC av Politiskt Korrekta skäl 1970, när proggen kulminerade.
Jag tror att jag är gammal nog att minnas sjuttiotalet, men å andra sidan kanske så gammal att minnet sviker?
Jag har för mig att de nordiska länder och något till (Spanien?) bojkottade ESC 1970 för att det året innan var för många förstapristagare. Minst fyra vinnare! Sverige, med flera, sa att vi återkommer när det finns klara regler för vad som gäller. Vilket väl var en bidragande orsak till att man inte heller brydde sig om att sända tävlingen det året. Men året därpå var reglerna ändrade och Sverige deltog igen. Så snabbt ändrades nog inte det politiska klimatet. Tror jag mig minnas…
Ah, Karin, det var det där jag …
*jag är inte här, varför tror ni att ni ser mig skriva ett inlägg?*
… jag just funderade över, och gick till Det Stora Oraklet (wikipedia som är opålitligt i en del saker men oftast pålitligt när det gäller populärkultur) och sår det här:
Sverige har avstått tre gånger:
1964 på grund av en artiststrejk
1970 tillsammans med flera andra länder p.g.a det där att fyra länder vann året innan
1976 p.g.a. ”ekonomiska skäl” (oklart … just då kan the omoralisk schlagerfestival ha inverkat på beslutet, är min egen lilla tolkning — men så var det verkligen inte officiellt, hur som helst!)
*vadå jag skriver? Det gör jag inte alls, det!*
Jag hade läst fort och slarvigt. Det var 1976 som Sverige stod över ESC, av politiska skäl, vad som än sades utåt. Den famösa Doin the Omoralisk Schlagerfestival från 1975 får väl annars ses som den svenska proggens Peak Låt.Har vi en åsiktskorridor i dag, så var det en av ”progressiva krafter” minerad stig då.
Bosse Ringholm som var trafiklandstingsråd i Stockholm, kallades bland SL-folk gemenligen Sosse Rundsnack.
Kan det inte tänkas att Sverige avstod ESC 1976 för att Lasse Berghagens låt året innan var så usel att till och med Bert Karlsson skämdes?
Jag vill egentligen inte lämna det politiska spåret i båset, men jag måste hålla med Ninja: tänk att Lasse Berghagens Jennie, Jennie slog Björn Skifs’ Michelangelo!
Och alla vet väl vem det var som sjöng ”Doing the omoralisk schlagerfestival”?
På sitt sätt lite kul: En felskrivning 23:18 igår och ett felaktigt årtal 19:17 i kväll sköljer bort budskapet mitt. Det enda jag jag saknar är ”På’n igen. Han andas”.
Skämt åsido: Detta illustrerar mycket väl det jag hade att säga just 23:18 igår: Ett sakfel, så kan man sopa hela grejen under mattan. Klassisk politisk retorik.
Det blir lite komiskt när man raljerar över hur man inte får komma till tals på bästa debattplats i en av Sveriges största morgontidningar. Samtidigt tragiskt att så många går på hans verklighetsbeskrivning och tror att det han säger är sant, trots att själva faktumet att de läser artikeln motbevisar dess innehåll.
Nej, LW. Det var ju ingen felskrivning.
Jag ber om ursäkt att jag inte kunde läsa innantill.
Nu på morgonen ser jag att inlägget igår 22.57 var otydligt. Det handlade alltså om Dan Rydbergs motinlägg mot Per Alternbergs debattartikel om vad man får eller inte får säga, om det inte framgick.
Vad står på? Min RSS (Feedly) har fångat upp ett stort antal språkfrågor med svar daterade den 22 dennes, men publicerade i går på eftermiddagen enligt Feedly. Lotten.se går i skrivande stund fortfarande till här posten.
LarsW: De där språkfrågorna ligger blott under fliken ”Språkpolis”, där jag med extremt ojämna mellanrum lägger upp intressanta språkting. Själva bloggen lever sitt eget liv här på förstasidan!
Och under över alla under: Cruella kommer snart till båset och förklarar hur man stenograferar bludderpolitiker!
Oi, här kommer jag in jättesent! Jag hade en annan del av frågestunden i torsdags så just detta skrev jag inte. Man kan läsa det i protokollet (finns alltid att läsa på nätet blott några timmar efter debattens slut, hörrni!).
———-
Här stod texten inklistrad, men jag har av stenografen som tolkade Romson blivit ombedd att ta bort den. Det är dock offentliga handlingar (se länken ovan) och politikerspråket är ytterst intressant och i stort behov av renovering, så låtom oss fortsätta att diskutera det.
/Lotten
WOHOOO! Nu måste jag ropa hit Tjugotreåringen också!
Cecilia N och andra, det vore inte meningsfullt att behålla det oredigerade talet – det om något skulle ge upphov till olika tolkningar och missförstånd! Dessutom finns ju videomaterialet kvar in i evigheten (nästan).
Jag har fått frågan förut om risken att tolka och redigera efter egna politiska preferenser. Det är inget som någon av oss någonsin skulle frestas göra. Hur skulle det gå till, riktigt? Trots allt är det känt vad politiker står för, någorlunda, det digitala materialet finns plus att det väldigt sällan är så dunkelt som det kan låta först.
Intressant! Det verkar som om det är vedertaget bland stenografer att rappakalja utgör en stor andel av vad politikerna säger.
Något jag har lagt märke till även i sektionslivet (LTH) är att de personer som kan förmedla sitt budskap med en eller två meningar ofta har störst genomslag i diskussionen. Man slutar helt enkelt lyssna efter en minut eller så.
Men nog måste man, jag menar, alltså, ifall… jo… det kan man säga …
Allvarligt talat: Visst måste man väl bevara den exakta nedskrivningen av ett anförande i riksdagen, hur vimsigt det än är? Det kan inte vara stenografens uppgift att ”tolka” vad en politiker säger. Den exakta ordalydelsen av ett otroligt icke-exakt tal måste finnas där, att hänvisa till. Annars kan det bli väldigt knepigt i vissa ”det sa jag inte!” ” det gjorde du visst!”-lägen.
och: Så har det aldrig varit. Det digitala materialet finns ju helt oredigerat med både bild och ljud, men det som ska tryckas får en skriftspråksdräkt, till skillnad från det oredigerade talspråket.
Med det som ska tryckas beter vi oss ungefär som en intervjuande journalist – vi redigerar med varsam hand så att det hela blir begripligt och korrekt, helst med bevarad personlig stil.
Tjugotreåringen: Jag vill nog inte påstå att politikerna pratar mer rappakalja än folk i gemen. Börjar du transkribera samtal lär du snart märka hur fria orden flyger:-)
Håller dock med dem som har skrivit om medieträning att vi fått retoriska avarter som bara bidrar till misstänksamhet (vad döljer hen? men svara på frågan!) och i förlängningen till ett ännu större politikerförakt. Det behöver vi inte.
En detalj till: När Åsa Romson tystnar är det för att talartiden är slut och de nya talmännen har bestämt sig för att vara MYCKET STRÄNGA. Vi har lätt bisarra situationer mest varje vecka där en talare vill slutföra sin tankegång vilket innebär överdrag med kanske fem sekunder och då hojtar talmannen tack tack TAAAACK och så namnet på nästa talare så att vi tyvärr inte hör vad som sägs. Inlägget får avslutas med tre punkter.
Aha! Bra, mycket bra – det är som när för yviga och långrandiga talare under Oscarsgalan får sina ord dränkta i musik. (Fast ändå helt annorlunda.)
Oj, cruella – nu blir jag orolig på allvar!
Jag har intervjuats många gånger, och i princip INGEN av de varsamma journalisterna har fått det rätt. Det går inte. Inte 17 kan man väl ha ett system i riksdagen där olika stenografers uppfattning om vad som har sagts är det enda som ges skriftlig form? De digitala inspelningarna kommer att försvinna i ett nafs, tro mig, de kommer i alla fall definitivt inte att överleva övergångar till nya system – som ju oundvikligen händer hela tiden.
Om du bara menar att man skriver ”alltså vad då” i st f ”asså vaddå”, är jag med. Men inte längre än så!
OT: I dag är det Handdukens Dag, till Douglas Adams minne. På med en, se ut som en boxare i ringhörnan och svara ”42” på alla frågor.
och: Har du aldrig tänkt, när du har läst ett riksdagsprotokoll, för det antar jag att du har, att ”det var attan vad grammatiskt korrekt och förhållandevis redigt de talar? Så brukar det ju inte alltid låta i radio.”
Det system jag har redogjort för är det vi har och har haft, ja.
Försvinna i ett nafs, nej, det tror jag inte. Man är väl medveten om vikten av att framåtsäkra dagens digitala material, det gäller förstås inte bara riksdagen. Övergångar till nya system sker sällan abrupt och till på något avgörande sätt annorlunda, och kunskapen om detta är så mycket större nu än när floppy disken plötsligt var oanvändbar.
Pliktexemplarslagen omfattar ju även radio- och TV-sändningar. SLBA (förr bättre känt som Arkivet för ljud och bild, ALB) har fått våra inspelningar i ett antal olika format genom åren. När jag började på SR 1976 var en av arbetsuppgifterna att byta inspelningsband på de maskiner som spelade in alla kanaler –de man tänker på plus några utlandssändare på mellan- och kortvåg– på den oerhörda hastigheten 1 7/8 tum per sekund och fyra spår på vanlig kvarttumstejp. Studiomaskinerna spelade in två spår och femton tum. Den tidens telefonrapporter lät bättre men man hörde vad som sades, vilket var det viktigaste.
Genom åren skiftade inspelningsmedia flera gånger, alltid band eller superkassetter, tills man för 8-10 år sen fick fram en helt digital lösning inklusive säker överföring av materialet (som är omöjligt för SR att manipulera) till ALB.
De fick problem med de föråldrade formaten, som lär ha varit värre på videosidan, och drog igång diverse konverteringsprojekt. Vi på SR bjöd dem på ett antal av våra rullbandspelare, som hottades med speciella tonhuvuden och sen kunde spela upp de gamla referensbanden på 16-dubbel hastighet in i en digital framtid.
Som cruella noterade, så är det i det närmaste en barnlek att konvertera mellan olika digtala format jämfört med att gå från analogt till digitalt. Disketter har vi i alla fall inte levererat på.
(Kuriosa: SVT var under ett antal år sveriges största kund av åttatumsfloppies, de böjliga. Orsaken var att bara en sån kunde ta alla undertexter till en långfilm på en skiva. Texterna trycktes fram manuellt medan rullen gick, vilket förklarar en del märkligheter i 60-talets filmaftnar på TV).
Stor humor från Spotify. 😀 😀
Jag tror att jag löst mysteriet med vem som ritat den inledande illustrationen, den med Don Quixote som stormar mot väderkvarnar. Det bör vara den sorgligt bortglömde Donn P Crane. Finns inte mycket på internet tyvärr. Inte ens en Wikipediaartikel. Läs mer här:
https://babylonbaroque.wordpress.com/2011/01/06/donn-p-crane-man-of-mystery-revealed/
Alla SR:s arkiv, musik såväl som program, är numera digitaliserade.
De rullbandspelare som har skrotats eller skänkts bort kostade på sin tid ungefär som en Volkswagen Golf i nypris. De som finns kvar har museala eller rent av bara prydnadsmässiga funktioner. Ett antal skivspelare finns kvar i drift, mycket för att vinylskivan vägrar att dö.
En artist som inte finns på vinyl finns inte, verkar det som. Bästa sättet att digitalisera inskicket är då att helt enkelt spela upp det.
Måste en journalist citera svaren som ges på en fråga? Jag har också blivit intervjuad några gånger, helt mina ord blir det bara dom gånger som jag fått svara på frågorna skriftligen. Jag inbillar mej att det är stor skillnad på journalister och protokollförare i riksdagen. Resultatet av en internju kan vinklas så att den belyser något särskilt och journalisten kan både kasta om och hoppa över delar av vad som sagts. Eller?
Min föregående länk blev visst trasig så vi provar igen.
Stor humor från Spotify
Bra, Pip-Petter: man ska fokusera på det viktiga! (Jag uppdaterar så att bilden får ”Donn P. Crane” på sig.)
Pysseliten: Precis som att man näppeligen inte kan dra alla yrande politiker över en kam, kan man heller inte dra alla påhittiga journalister över en kam. (Vad himla enkelt det hade varit om man hade kunnat det. Och vad alla hade haft likadan frisyr.) De flesta [journalister] ser det nog som en hederssak att citera korrekt. Andra tänker lite tvärtom, verkar det som.
När man skriver vetenskapliga texter måste måste måste man ju citera korrekt. Jag är ytterst noga med detta och släpar in ett […] om jag hoppar över nåt. När jag intervjuar, ändrar jag däremot jähättemycket i citaten även vid mejlintervjuer – men precis som Cruella skrev (kl. 12:17) om det fonetiska arbetet: det personliga (om det finns nåt) eller det annorlunda får gärna vara kvar.
Jag såg i Kupé (tågtidningen) att insändarna till lokföraren hade kvar skriv- och stavfel i de publicerade frågorna. Det var väl underligt?
Jag menade nog egentligen att det är skillnad på journalistik och protokollförning och att journalister har större frihetsgrader generellt. Jag gillar aldrig stavfel i bruset. Idag såg jag en banderoll utanför en mack som det stod: ”Usräkta röran” på. Va? En oseriös ursäkt eller så rörigt att bokstäverna hamnat i oordning? Min första tanke var den först …
Ursprunget till »att demokrati är det sämsta sättet att styra ett land — förutom alla de andra sätten« var nog Winston Churchill.
Pysse, vi kastar också om och redigerar och hoppar ibland över om något sägs på samma sätt två gånger till exempel eller om det rör sig om en övergiven tankegång.
Det är klart att journalistik är något annat än att återge ett yttrandeprotokoll, men nu tänker jag mig en intervju av den sort jag ofta tycker mig se till exempel på sportsidorna: Ett transkriberat telefonsamtal, varsamt redigerat – om vi ska vara snälla:-)
Aha, ja då är jag med. Jag tänkte kanske inte så snällt …
Kolla SG! Vi kan söka allihop, det är ju din födelsedag ändå. Infiltrera och avslöja alla företagshemligheter! Nävars, tänkte bara att du skulle få lite livat idag. Grattis!
På tal om sport — där bluddras det sannerligen! Jag hörde två trevliga förbluddringar på radio i dag, och de är utmärkta exempel på två helt olika fenomen: A är när man försöker säga två saker samtidigt och det går åt skogen. B är när man inte riktigt vet vad saker heter, eller snarare varför de heter som de heter, eller m.a.o. när man använder ord man egentligen inte kan. (Jämförelser med politiker och riksdagsledamöter överlämnas till läsarens tankar …)
Ämnet var Sepp Blatter, president för internationella fotbollsförbundet FIFA.
(A) Karln som talade om Blatter skulle säga att han verkar pigg för sin ålder. Varvid talaren sa ”han är frisk och viral”. Min gissning är att han egentligen ville säga både viril och vital, eller att det var vital han var ute efter men hade viril som sidotanke. Nåväl, resultatet blev hur som helst: frisk och viral!
(B) är intressant på ett annat vis. Sagda pratare ville berätta om hur beslutsgången i vissa fall är kringskuren, och så skulle han använda ett verb för vad som pågår. Han sa ”kringskurar”. En gång hade varit ingen gång, men han sa det två gånger! Jag minns inte exakt hur orden föll, men bägge gångerna var det att ”de kringskurar möjligheterna” ungefär. Ja-a … jag måste säga att jag började gapskratta vid andra tillfället.
Nämen oj och javisstja, var det i dag som lillpôjken i paret hade sin sjuttiofemma?
Grattis!
Grattis SG!
Tack, Annika – jag gapskrattade också! (Ibland är nyskapa[n]de ord inte skrattretande bara för att de är roliga – ibland skrattar man för att de är så oväntade. Ett förvåningsskratt.)
On topic: Imorrn ska jag på mingel på Språktidningen. Harrrkl.
Tack, tack, tack!
Pysse, du vet att det hippostratiska* mötet med busvissling med mera på Scandic Grand Central hölls i efterdyningarna till stämma i just LightLab?
Jag hade, tillsammans med Aktieägarnas representant, förordat nedläggning av verksamheten. Det var på den tiden som aktien ännu inte hade tappat mer än ungefär 97% av sitt värde. Numera är siffran ganska otroliga 99,8% dvs att det återstår ett par promille av aktieägarnas pengar. Och ändå försöker styrelsen lura in nya friska pengar som omedelbart kommer att förstöras. Tragiskt och kriminellt.
Åsbrink, som hoppade högt när jag bad honom lägga ner verksamheten, publicerade senare en berömd helsidesannons i DI där han påstår att lampan finns och passar också på att tala om att styrelsen, med honom som ordförande, är kompetent. Det senare kanske är en bedömningsfråga, men att lampan finns eller fanns är en total lögn.
Jag har fått brev från företagets advokat Gunnar Mattsson där han lovar att använda alla till buds stående legala medel för att tysta mig om jag talar illa om LightLab. Kopia av brevet mailas gärna till intresserade.
Den där annonsen tänker jag inte svara på. Det fanns en tid då FEL (fälteffektemission) kunde ha varit ett alternativ till glödlampor, men LED har nu blivit så duktiga att FEL inte har en chans att klara sig. Det gällde 2011 och det gäller 2015.
*som exempel på hur det kan låta i riksdagen och på andra dagis.
Jamen kära nån, hur ska jag kunna kommentera överhuvudtaget utan att skriva mina memoarer i förbifarten.
Först apropå LarsW:s kommentar 20:37. Min avsikt var ingalunda att döda någon diskussion, det var bara det att jag råkade kunna placera det uteblivna svenska bidraget till ESC i tid, tack vare att jag då bodde i Tanzania och mindes hur jag försökte förklara för mina vänner i Tanzania vad det hela handlade om. ”Men vaddå? Har ni en sångtävling i Europa?”
Och de där åsiktskorridorerna har jag gått vilse i många gånger. När jag kom hem från ett par år i USA (där man verkligen fick vakta sin tunga!) blev jag glatt överraskad över debatten i Sverige. Oj vad alla pucklade på varandra! Några små grupper extremvänstermänniskor gick visserligen vilse i olika dogmatiska öknar och åt dem kunde man bara skaka på huvudet, liksom åt diskussionerna om vad som är korrekt klädsel på första maj. Vi virkade fina hyllremsor till våra skafferihyllor och ordnade så att man kunde ta med ungarna på konferenser (konferensdagis för såväl vuxna som barn, brukade vi säga). Mitt sjuttiotal var fyllt av motsägelser av det slag som gör livet intressant. Men jag vet att andra upplevde det på andra sätt, inte minst Lotten som trodde att man måste gå med i demonstrationståg! Jag tror jag slutar där. Någon gång ska jag kanske skriva om hur det är att vara talskrivare åt politiker…
Centerledaren Olof Johansson hade en kvinna som talskrivare, vilket var väldigt ovanligt på den tiden. (Tyvärr ansågs han dessutom vara en bedrövlig talare.)
Min pappa har varit talskrivare. Det var sisådär, brukar han berätta.
Det var inte jag! Read my lips: Jag var inte talskrivare åt Olof Johansson.
Nu framgår det inte vilket decennium Karin syftar på, men på 70-talet var det PK att slå med vänsterjabbar, en vana som än i dag verkar finnas kvar i vissa kolumner. Motargument fick sällan plats i spalterna.
Kanske var det under de åren man började bli ”kränkt” när man blev det allraminstaste kritiserad, eller ens ifrågasatt.
De här människorna gnisslar förmodligen tänder över det här med Intertubes, eller vad det nu heter. Folk kan ju uttrycka sig fritt, okontrollerat och oemotsagt.
Grattis SG, gamle man!!
Åsså vareju handduksdagen, ja! Årets trevligaste firande kommer från the International Space Station där en italiensk astronaut hänger uppåner (vilket är ett synnerligen oprecist* uttryck i ett sammanhang där upp och ner inte finns, men om vi tittar på kameraposition samt inredning så …) och läser en relevant bit ur själva Boken, samt på slutet släpper lös en handduk i nollgravitation. Ljuvligt, ljuvligt, övermåttan ljuvligt är just min reaktion!
* Extrarolig knäppskap från rättstavningsdåren: den gillar inte ”oprecist” utan jobbar på som bara den för att det ska stå ”precist” i stället! Jag har fått rätta tre gånger däruppe, och två gånger till här. Snacka om att blanda bort innebörden av det skrivna/sagda.
42
Jag torkar mig med en handduk och grattar Skogsgurra på 42-årsdagen samt tror mig veta preciiiis vem som var talskrivare åt herr Johansson.
Lite stolt att bli adamsiserad med Svar och allt. Nu gäller det att hitta ett talsystem där Svaret motsvarar min sanna ålder. Udda som den är lär det inte funka överhuvudtaget, men den tidigare sanna åldern kanske går?
Tävling: Vilket talsystem skulle det kunna vara?
Pris: En flaska rätt så stark (inte Stroh), men ganska dålig rom.
Binärt talsystem. I år fyller jag 46, det sägs attman står på höjden av sin karriär då. Det känns lite sorgligt om det skulle visa sig vara sant – jag har ju just börjat …
Oj, Här Blir Man Ju Alldeles Konstig I Ögona!
Christer, jag chefred för den nättidningen tyckte det var
snyggt, jag tycker det ser för j-ligt ut.
SG: 18.
Gurra är det CD-rom, DVD-rom eller möjligen löjrom? 😉
Alla vägar bär till rom.
Jag yrar runt och har tappat bort telefonen, fast jag måste faktiskt kliva in och säga att jag håller med om att rubriker med versaler överallt blir jättesvårlästa kamelnotationer!
Nu ska vi se. 18, säger Fias husse.
Koll: 18*4 + 2*1 = 72 + 2 = 74. Ja, det stämmer ju.
Då finns det en pava med följande varudeklaration:
”54% echter übersee Rum. Sorgfältig ausgewählte Rum-sorten verleihen echtem Hansen Rum seit 1868 sein vollmundiges Aroma”
att hämta eller emotse vid nästa sammanträffande.
Varför låter tyska så stolpigt? Alltid?
Nu är det ju inte språket som nödvändiggör skafferirensningen utan mera det faktum att vi kommer att flytta så sakteliga och någonstans måste man ju börja.
Gurra, ni får helt enkelt anordna en utflyttningsfest.
En fest där ni kan erbjuda gästerna att med sig hem vad
helst som ni önskar bli av med.
Självplock heter det LL99. Det hade vi när vi utrymde föräldrahemmet.
SG, nr ni fyller 85 kan man skriva 42=85mod43. Om man vill alltså.
(… och hundra!)
Jag har tydligen inget särskilt att säga.
Ursäkta, men det stod att det var 99 kommentarer när jag tittade in, så min klåfingrighet tog överhanden.
Fast egentligen, Annika, har du ju alltid nåt att säga!
Nu har jag redan babblat i nästa bås, och oj vad jag hade att säga!
I knew it!