Hoppa till innehåll

Dag: 11 maj, 2015

Att bo i en termos

Nu kommer jag att bli rik! Jag har inspirerats till kioskvältaren alla kategorier! Jag har manus till en roman!

I påskas kom min mamma hit med påskägg i miniformat. Alla barn fick varsitt som rymde ett par godisbitar (så där lagom lite). Samma dag kom min pappa hit med det största påskägg som världen någonsin skådat (lagom mycket till ett kompani eller så).

momsegg
Mammas påskägg.
popsegg
Pappas påskägg. (Som detta från 2013.)

De små äggen fick vara med i äggjakten, som går till så att jag gömmer lappar med ledtrådar och så springer alla omkring och letar efter dessa lappar tills de kommer till den sista lappen som leder dem till godisäggen. I filmsnutten nedan spionerar jag och inväntar en attack eftersom det på lappen som barnen snart hittar står ”i mammas öra”:

När skatten hade hittats, smofsades innehållet i småäggen upp av barnen upp på ett par sekunder. Det stora ägget tronade på köksbordet och nallades i tills alla blev gröna i synen och började slänga längtande blickar bort mot grönsaksskålen och någon sa att det hade suttit fint med en kall avrivning. Eftersom det stora ägget fortfarande var till 2/3  fullt när vi gick och lade oss, gömde jag det i källaren som mammor ju plägar göra.

Sedan gick en vecka eller två. Jag kom att tänka på ägget och blev sugen på lite choklad, så att jag gick ner i källaren och fann att jag var lite sent ute.

Någon hade smygätit! Ägget låg på sniskan och papper låg slarvigt slängt i småbitar lite här och där. Det var visserligen en hel del kvar, men inte så mycket. Irriterande, på min ära. Där stod jag och ville äta godis, men det hela såg lite oaptitligt ut, så jag stängde locket och gick muttrande upp för att hitta tjuven. På vägen till denna rättegång hängde jag en tvätt, sorterade ett par skohögar, borstade tänderna och skrev en handlingslista och skalade potatis och … glömde helt bort godisägget. Jag har alltså inte ställt familjen till svars, inte utrett detta med lördagsgodis och förklarat tandtrollens ondska, vilket kanske var tur.

För idag fann jag något oväntat.

Fylld av energi eftersom redigeringsjobben är avklarade och jag idag varken hade basketmatcher eller champagnefrukostar att roa mig med, tog jag ett hejans röj i källaren. Jag fick ihop fem stora, svarta plastsäckar med allsköns bråte, fick ett löpband på plats (tyvärr slår man huvudet i källartaket), slängde trasiga porslinskarotter och dammsög upp en farlig massa godispapper i småbitar.

I en sladdrig, hålig kartong hittade jag en trasig gammal termos som förutom glassplitter var full av små träbitar och träull och … massa annat som jag i den skumma belysningen inte kunde urskilja. Jag tog upp hela lådan till köket och hann skrika ett Doris Day-skrik när jag plötsligt tyckte att något rörde på sig i lådan. Det är väl det som är stenåldersinstinkter – hur orädd jag än är när det gäller spindlar, möss, råttor och ormar så skriker jag till om mitt undermedvetna får för sig att en musattack är på G.

För där gick jag de facto omkring och bar på …

termosmusen
… musens lilla hem.

Den lilla musen som hade trillat över en skatt och kämpat mer än någon mus någonsin har kämpat, sitter förmodligen och vrider sina händer och begråter sitt öde. Jättemänniskan Lotten har flyttat på allt som går att äta och dessutom snott allt det där som musen tänkte leva på i höst.

Romanen? Jo, jaget är alltså en mus i en källare. Plötsigt dimper ett ägg ner från himlen och … eh. När jag tänker närmare efter … Det blir kanske inte en så himla lång roman …?

Share
68 kommentarer