Hoppa till innehåll

Dag: 5 maj, 2015

Service – pah!

Jaha. Nu har jag blivit så gammal att jag anser att jag ska bli behandlad med mer respekt och vördnad än jag blir. Kalla mig gärna surkärringen Bergman i fortsättningen.

Ingmar-Bergman
I analogi med ”surgubben Bergman”.

Sent i söndags kväll – efter tre dagars basketcup i Eskilstuna – anlände jag till Stockholm och skulle köpa mig något att äta. Även om det är dyrt, så brukar jag köpa alldeles fantastiska smørrebrød  på Centralen. 

– Hundratrettifem kronor.

Jag knappade in mina siffror och skulle precis dra ut kortet när jag såg att grabben i kassan hade tagit betalt för kaffe också – alltså 160 kr. Här hade jag kunnat klaga på att en slät kopp bryggkaffe kostade 25 kronor, men jag var mer fokuserad på att han hade gjort fel. (Jag dricker mycket sällan kaffe till kvällsmaten.)

– Men nu tog du betalt för en kaffe också.
– Oj.
– Mmm. (Jag var nästan helt tyst i mitt sammanbitna hummande.)
– Vill du ha en kaffe?
– Nej.
– Men nåt annat? Vatten?
– Nej.
– Läsk?
– Neeeej, jag vill verkligen bara ha maten. För 135 kr.
– Men … är du säker?
– Jaa.
– Men jag vet inte hur man … äh … jag måste fråga.

Han bad om hjälp av en tjej som inte ens slängde ett getöga på mig och så fick jag skriva på alla upptänkliga kvitton med personnummer fastän jag inte hade gjort nåt fel.

– Okej, pengarna kommer tillbaka till ditt konto om tre–fyra bankdagar.
– Så nu ligger jag ute med 160 kr extra i tre dagar?
– Ja!
– Men det är inte så bra, va?
– Jag kan inte göra nåt.

Jag gick sedan med mina tre smørrebrød till Stockholms hotellmecka strax norr om stationen. På Central Hotel var restaurangen stängd, så min danska kvällsmat fick inte intagas med en kall öl, utan med vatten. (Helt okej, surkärringen fick ju i alla fall mat i magen.)

I morse när jag checkade ut, passade jag på att tala om att det var vähäldigt kvavt i det annars utmärkta rummet som bara kostade 990 kr. 

– Det var väldigt kvavt i rummet.
– Mhm.
– Finns det något ventilation som jag glömde att sätta på?
– Neeej. Den som finns är på.
– När jag kom tillbaka efter frukosten kändes det alldeles bedrövligt instängt, så då öppnade jag fönstret (sa jag nog mest för att jag ville prata lite mer).
– Jaha.
– Fast då stod ju folk och rökte nedanför …
– Oj.
– Ja … eh. Tack så mycket …
– Tack. Välkommen åter!

Hotellet var trevligt tapetserat med kända byggnader i Stockholm – alltså fototapeter med hus. Min säng stod därför precis nedanför det röda huset på Stortorget i Gamla stan.

lottensover
Och jag hade tydligen på mig en randig negligé?

När jag igår klev av pendeltåget i Rotebro, gick jag fram till mannen i spärrkuren för att fråga om bussen till min föreläsningslokal.

– Ursäkta, buss 360, var hittar jag den?
– Bakom mig.
– Förlåt?
– Bakom mig.

Bakom honom stod ingen buss, men däremot en hysteriskt fnittrande kvinna. Jag tittade väldigt förvirrat på henne. Och på mannen igen.

– Vad menar du? sa jag.
– Bakom mig! sa mannen.
– Du går ner för trappan där borta och till höger och sedan till höger igen, sa den fnittrande kvinnan äntligen.
– JA JUST DET, BAKOM MIG! sa mannen igen.

Men det var ju kul att de hade kul, där i kuren.

Jag skulle kunna fortsätta här med att berätta om att jag fick tillbaka för lite när jag betalade med pengar, att en stor instans tog sju timmar på sig att besvara ett bråttom-mejl och dessutom svarade med goddag yxskaft. Samt att en busschaufför medan han körde som en busstjuv talade med en kompis som hängde halvvägs över ratten – vart har alla fina skyltar som förbjuder samtal med föraren under färd tagit vägen, måntro? (Det kan säkert Ninja-Malin i kommentatorsbåset svara på.)

Men jag fortsätter inte att gnöla – jag ska sätta mig att sura med armarna i kors och underläppen plutande istället. (Det är säkert precis lika effektivt.)

Share
84 kommentarer