Hoppa till innehåll

Dag: 1 maj, 2015

Sluta skrika och bråka …?

Jag pratade nyss med Tjugotreåringen (han som ligger i Lund för att bli civilingenjör). Han har kommit på att han aldrig i sitt liv har grälat med någon.

– Och jag tänker heller aldrig gräla.
– Men tänk om d…
– Nej, man kan visserligen ha olika åsikt, men man måste faktiskt inte gräla.
– Men hur ska du k…
– Man kan resonera sig fram.
– Men om den andra som du resonerar med anser att det är sunt att rensa luften och säga vad man tycker?
– Jamen då kan man ju göra det utan att för den skull höja rösten.
– Men då kanske man spricker av ilska!
– Kanske det. Men jag är aldrig så arg att jag ens är i närheten av att spricka.

I nästan alla meningsutbyten är det ju så att någon halvvägs in i diskussionen kommer på att det inte är värt att diskutera längre, eftersom det är

  1. en petitess
  2. så att den andra faktiskt har rätt
  3. trevligare att inte gräla.

Men så känner man att ptja … jag ska stå på mig …?

Detta apropå att jag under tre dagar ska bo, äta och leva med massa människor i en basketturnering: Sveriges största med 239 deltagande lag från hela Europa. Och för en gångs skull såg jag inget av denna hysteri:

parent yelling at player
Gräl på små barn. (Det här är en arrangerad bild som jag har hittat, ba.)

Alla coacherna var lugna och kloka, spelarna verkade vara nöjda med livet och när någon begick ett misstag på planen, hörde man bara ”bra försök” och ”helt okej”! Är det inte så att man kan bli lite tårögd på kuppen? Det är precis så här det ska vara när man är ett barn och ska ha kul. (Det är en helt annan sak när det handlar om elitidrott – då vill jag se blod, svett och tårar och att mitt lag vinner.)

Femtonåringen (hon som är lång, vinner mattetävlingar och ska bli konstnär) spelade idag en match som laget förlorade med en ynka poäng. Och hur deppade var de över detta?

f00_eem_2015
Inte särskilt!

Själv är jag inge vidare på att gräla. Det kan ha att göra med att jag sedan 30 år grälar blott och endast med min djefla man, men det slutar alltid ganska snabbt med att han säger förlåt för att han ju hade fel och så är vi vänner igen. Jag har helt enkelt fått för lite träning i grälandets konst.

(Här borde jag ha slängt in en jättestor smiley för att ni ska kunna vara säkra på att jag uttrycker mig på ett inte helt allvarligt sätt. Men jag vill inte.)

Share
43 kommentarer