Hoppa till innehåll

Etikett: glömska

Det är ju bra att man glömmer

– Men … jag sa ju det igår?
– Va?
– Marx’ teori om mervärde?
– Huh?

Jag bara glömde, liksom.

– Hänger du med till Polen den 16 augusti?
– Absolut!
– Bra, vi flyger med Rysliga Flygbolaget I SVINOTTAN.
– Bra! Vad kul!

Förra veckans sanslösa flygdebacle är som bortblåst.

– Kommer du ihåg vad härliga krystvärkarna var?
– Ja. Den som ändå fick föda barn igen.

Smärtminnet existerar inte.

Alltså är mina tankspridda intekommaihågfakta-situationer inte nåt att hänga upp sig på. De som t.ex. kommer ihåg minsta oförrätt är ju helt odrägliga.

– Säg nu hej till tant Fnuttan.
– Nej.
– Kom igen nu. Du är vuxen, hon är vuxen, let bygones be bygones.
– Kommer inte på fråga. Hon tvingade mig att hälla kruskakli i teet 1989 och sånt glömmer man bara inte.

forget

Nu tror ni att det har hänt något där jag har ställts mot väggen och anklagats vara glömsk. Men nej. Inte alls. Jag har bara accepterat att min hjärna är så trevligt bedrövlig.

Jag kan inte komma ihåg

  • kungalängder (även om jag som bekant vet att Karl XII var 172 cm)
  • vad folk har på sig eller sagt
  • namn på filmer gjorda efter 1998
  • vad som står på handlingslistan som ligger kvar på köksbordet.

Men jag kan

  • sjunga alla Melodifestivallåtar sedan 1975
  • rabbla alla mina klasskompisars födelsedagar
  • tala om vem som är gift med vem och har barn med vem i Hollywood
  • citera Shakespeare
  • se hur lång en lång karl är.

Hjärnan är fullt upptagen med viktigare saker än Marx’ teori om mervärde.

Share
72 kommentarer

En smått rörig dag

Denna onsdags att-göra-lista!

  1. Styrketräna.
  2. Redigera en trist folder.
  3. Hämta Femtonåringen på skolan kl. 12:00, köpa skor, köpa bh, sy och fixa balklänningen så att allt sitter på plats.
  4. Åka till Stockholm för mingelvingel på Språktidningen.
  5. Åka hem och hjälpa till med ditten datten.

Redan här kan man se att det finns en himla massa fallgropar på vägen: man kan ju göra illa sig på gymmet, råka somna under redigeringen, köpa fel skor och sticka sig i fingret under syendet och så kan man missa alla upptänkliga tåg och gå till fel mingel.

Styrketräningen försvann redan på planeringsstadiet – jag satt i telefonmöte istället. Vilket inte på långa vägar är lika ansträngande som att lyfta 90 kilo i bänkpress.

Arnold_bankpress
Hela läsekretsen drar efter andan. Lyfter männschan 90 kilo i bänkpress? Är det ens möjligt för en halvtrasig, gammal basketspelare? Neeeej. Men jag ville ha er uppmärksamhet. Såja, moving on.

Jag redigerade en inte alls trist folder, hämtade Femtonåringen (men kom 40 minuter för tidigt) hängde upp hennes cykel på bilen, körde till skoaffären, köpte skor (tygskor utan klack som inte behöver gås in), införskaffade bh:n som hela klänningen skulle hängas upp på, och åkte hem och sydde för allt vad tygen höll. Men vet ni vad som händer när man syr och har bråttom och sitter lite för mörkt och inte hittar tillräckligt starka syglasögon?

Man syr fel. Och tråden trasslar sig. Och går av. Och man sticker sig i fingret. Och man får ont i axlarna. Och svetten rinner längs ryggraden! OCH SNART GÅR TÅGET!

– Jag är inte riktigt färdig häääär och hääär och häääär syns ett stygn men bh:n syns bara här bak – men om du står mot en vägg hela kvällen kommer det inte att synas, okej?

Moabalen_2015
Mot balen!

Tjugoåringen körde mig till tåget (fortfarande med Femtonåringens cykel baktill)  så att jag hann – men väl påstigen märkte jag att jag hade glömt att byta kläder och ta med mig läsglasögon och ladda telefonen. Himla opraktiskt.

lampa_rolig
Mingelbild: Språktidningens fina kristallkrona.

På minglet låtsades jag som ingenting och tänkte att det fanns nog många andra svettiga skribenter där, varefter jag rusade vidare mot hemvändande tåg – som jag obegripligt nog hann med. Precis när jag hade visat upp min biljett i mobilen, dog den. (Mobilen. Biljetter har som vi alla vet evigt liv.)

Jag åkte därefter buss hem för att hinna hjälpa till med ditten datten – och sedan försvann den döda mobilen plötsligt. Det skedde någonstans i röran mellan

  1. bussavklivning
  2. hejande till diverse barn och gäster
  3. urplockning av mat från bilen
  4. tvätthängning
  5. temakeri
  6. omhändertagande av ett kräkande barn
  7. skoavtagning
  8. bananätning.

Allt detta skedde i den ordningen och under blott 15 minuter. Eftersom mobilen var helt urladdad, kunde vi varken ringa till den eller efterlysa den via hittaminiphone-hjälpen, som ju är så praktisk.

– Min djefla man! Töm bankkontot!
– Så gärna så. Vad ska jag köpa?
– HUR KAN JAG HA TAPPAT DEN?
– Du har inte tappat den. Den ligger här hemma nånstans. Numera är vi så rutinerade mobilägare att våra rutiner funkar. Du har helt enkelt bara lagt den på ett bra ställe.

Riiing … ring ring … ring ring … ringde det i hans öron. (Bluetooth-headset.)

Medan jag sprang upp och ner i trapporna och lyfte på ett och samma klädesplagg fem gånger och tittade bakom tvättmaskinen och i fickor som inte alls satt på kläder som jag hade använt just i dag, svarade Den djefla mannen i sin ringande telefon.

– Lotten, det är till dig!
– I din telefon? Borde det inte ringa i min telefon?
– Men din telefon är ju borta. Och död.
– Å fan. Hallå …?

Det visade sig vara busschauffören – jag hade tappat mobilen på bussen och han hade hittat den och under sin rast googlat mitt namn (som står på bankkorten) och därefter ringt till vårt fasta abonnemang, som numera går till Den djefla mannens mobil. Jag prisade både gudarna och busschauffören och upphittaren och tog en banan till. (Det tar faktiskt på krafterna att bli upprörd.) När bussen nästa gång kom till vår busshållplats, klev jag på, fick mobilen och klev av igen.

Denna onsdags att-göra-lista: FACIT!

  1. Redigera en rolig folder.
  2. Hämta Femtonåringen på skolan kl 12:40, köpa skor, köpa bh, hysterifixa klänningen.
  3. Åka till Sthlm, mingelvingla, putta omkull en professor och trampa på två snittar.
  4. Åka hem.
  5. Leta efter borttappad mobil.
  6. Pussa en busschaufför.
  7. Raggarduscha och ta på ny deo.
Share
65 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

  1. hjälpa till
  2. inte vara till besvär
  3. på något sätt betala maten
  4. vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, “2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att “även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen.
Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Share
95 kommentarer

Ingen lucka 21? Jo, men jag måste bara berätta om en brun påse först!

Igår bjöd lillasyster Orangeluvan sina syskon Broder Jakob och Lotten på fantastisk mat på ett ställe som heter Pontus. Bartendern var på extremt dåligt humör när vi hängde lite hos honom inledningsvis, men sedan blev vi nästan förälskade i resten av personalen. På toa tog jag bild på toalettpappersupphängningen eftersom det finns vissa som finner intresse i dylika.

Nästan som en fyrhålare.
Nästan som en fyrhålare.

Vi satt så nära köket att vi såg vår mat tillredas!

Ingen skrek, ingen var svettig, alla bara gjorde vad de skulle och ingen verkade snuvig.
Ingen skrek, ingen var svettig, alla bara gjorde vad de skulle och ingen verkade snuvig.

Det var gott och väldigt trevligt – kanske eftersom det ”kändes som hemma”. (Det var konceptet, sa personalen. Väggarna är tapetserade med bokhylletapeter som funkar! Det såg så mysigt ut så.)

Men kolla – var  hamnade jag sedan?

På väg till tåget hemåt stannade  vi på ett plejs och drack te i stora koppar som de syskon vi ju är – och så fick jag en påse med julklappar av Orangeluvan.

– Till hela familjen! Det finns saker till pappa där i också!
– Tack! Jag eh … du får av mig … på annandan … jag …  eh …
– Tssst, det blir bra så här. GLÖM NU INTE PÅSEN PÅ TÅGET!

Och så skrattade vi tillsammans eftersom det är så vi säger till mig. På samma sätt säger vi alltid till Broder Jakob att han inte ska ta fel tåg eftersom han alltid tar fel tåg och hamnar i Linköping när han ska till Svartöstaden.

Men en timme senare klev jag av tåget i Eskilstuna. Utan den bruna påsen med alla julklappar. Jag upptäckte det omedelbart och svor SATAN och HELVETE och FAN tusen gånger. Under tiden letade jag efter någon människa att tala med. I den bästa av världar skulle jag

  1. få tag i ombordpersonalen
  2. få beskedet att påsen var funnen
  3. kunna säga till dem att lägga påsen på tåget när det imorrn (idag alltså) åker tillbaka österut.

Men den bästa av världar är inte här, den är tydligen i Skottland. För där kan man få tillbaka borttappade saker på studs. Hur jag vet detta? Jo, för hela kvällen twittrade jag som en galning (förlåt alla som inte var intresserade av en brun påse på väg till Hallsberg) och blev RT:ad (att tweeten skickas till alla andra i hela världen, men inte till någon i Hallsberg) och påhejad och given goda tips.

Skärmavbild 2012-12-21 kl. 07.33.25

Nu i morse svarade även SJ:

Skärmavbild 2012-12-21 kl. 07.32.35

Béatrice som gissar i Julkalendern varje dag skrev att jag skulle kontakta taxibolagen i Hallsberg — kanske stod någon vid stationen och kunde haffa tåget?

But no. I Hallsberg står det inte drivor av taxibilar. Och den firma som jag trodde var störst – Hallsberg Taxi – hade bara en bil, och den var ute på långkörning.

En enda människa lyckades jag prata med — hon som svarar i telefon om huruvida tåget är sent eller ej. Hon lyckades se att (och detta är väldigt underligt) all ombordpersonal på tåget Eskilstuna–Hallsberg klev av i Eskilstuna. (Hett tips till alla gratisåkare.) Tyvärr kunde hon inte (och hon försökte verkligen, jag hörde tangentbordsknattret) se om “mitt” tåg skulle återvända mot Stockholm eller åka till … Korpilombolo.

  • Stationen i Hallsberg har öppet till 23, men man kan inte ringa till någon där.
  • Bagport som sköter alla kvarglömda grejer (som jag haft att göra med förut) har inte mer telefontid är 12–16 på vardagar.
  • SJ på 0771-757575 hanterar inte någonsin något av de problem som jag har haft (med min glömska).

Mitt i natten kom ett besked på Twitter från någon som visste att berätta att tåget städas i Hallsberg på morgonen. (Se ovan.) Men vart tar då kvarglömda effekter vägen? tänkte jag listigt. Det som hittas måste ju läggas i en säck och sedan föras till Bagport. Väl?

Därför gick jag upp kl 06 och körde till stationen för att springa genom ”mitt” tåg i den vilda jakten på påsen. Well, det låter sig verkligen inte göras i rusningen när all världens pendlare ska in i ett trångt tåg. Jag haltade (knät igen) fram till en lokförare som hängde ut från sitt lilla bås.

– Hej! Jag glömde en brun påse med julklappar på det här tåget sent igår kväll.
– Neeej, vi har inte hittat nåt.
– Men …
– Tåget städades i morse och då tar dom hand om allt.
– Men vart tar allt vägen sedan?
– Det skickas till Stockholm. Bagport heter …
Skickas?
– Ja.
– Med post???
– Nej, med tåg.
– Men då måste det ju vara det här tåget!
– Nej.

You can’t blame a girl for trying. Jag gav honom mitt visitkort (äntligen fick jag användning för det!) och åkte hem igen.

Så. Det känns så himla mycket bättre när man får häva ur sig om sina olyckor och bedrövelser. Om någon ser en brun, skrynklig papperspåse, blott till hälften fylld med små julklappar som min syster har lagt ner sin själ i … ptja. Mejla mig.

Uppdatering med pukor och fanfarer:
Det kom ett mejl:

Hej!

Påsen togs om hand av mig och lämnades till vår uppsamlingsplats för upphittat igår kväll i Hallsberg. Den tas om hand under fredagen och skickas med lämpligt tåg till Stockholm. Otroligt  att du blir informerad att personal på tåget kliver av i Eskilstuna. Jag och Roger (lokföraren) tjänstgör till Hallsberg som är tågets slutstation. Hoppas nu att du får julklapparna snabbt tillbaka. Ta kontakt med resebutiken i Hallsberg så kan du få besked när dessa skickas.

Avslutningsvis så önskar jag dig en GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

Hälsn. Tågmästare Kenth Bjärnebro Hallsberg.

Dessutom ringde Kenth och hörde sig för så att jag verkligen var nöjd och glad. Och det var jag ju! Sedan måste jag ju också säga att det var skönt att höra att tåget inte for omkring utan ombordpersonal.

Nu ska jag övergå till att vara bekymrad över något annat. Jordens undergång?

 

Uppdatering igen
Nu kom det ett mejl till:

Nu är frågan om jag ska kontakta Josefin. Så att hon inte behöver gå omkring och oroa sig å så.

Uppdatering än en gång
Börjar ni tröttna?

Den bruna påsen med julklappar är nu på väg i lastbil från Hallsberg till Stockholm. Jag försökte stoppa denna onödiga resa, men det gack inte. Nu är mitt uppdrag att kolla på Bagports söksida efter min påse. Som måste heta ”bag” för att hittas. Eller ”plastic bag” om man ska vara noggrann.

Se: papperspåsar kategoriseras som plastic bag, fast av papper.
Se: papperspåsar kategoriseras som plastic bag, fast av papper.

Men nu ser jag att man kan byta språk. Det som står ovan är nämligen på engelska. När man byter till svenska kallas plastic bag för … påse! Heureka!

Share
37 kommentarer

En liten hyllning till internet

Jag fick av kommentatören Christer tips om en Youtubefilm som just nu rusar genom sajbern med … eh … internets hastighet. (Ny måttenhet.)

Om inbäddningen inte funkar: länk.

Om jag träffar skaparen av klippet kan jag säga ”you had me at the vattenplopp after 11 seconds”. Det är en väldigt skickligt gjord filmsnutt som aldrig någonsin hade nått mig före internetrevolutionen. Jag vet att ni alla är stressade och sitter på jobbet och inte kan hålla på att slösa fyra minuter på sådant som inte genererar annat än ett leende, så här kommer några repliker så att ni får en känsla av hur det låter:

”They had this Europe-look …”

” … an ’America-on-holiday’, which is a European word for vacation.”

”It’s not often that I’m the victim of a random act of kindness.”

Och så tänker jag ”öh, det är säkert inte på riktigt” och sedan tänker jag ”äh, det var inte Die Hard heller” och sedan tänker jag ”en sån ska jag också göra”. Och sedan kommer jag på att jag måste ta upp den där strumpan som ligger i handfatet och fixa den där artikeln och ringa gympalärararen och betala in medlemsavgiften till … och så blir det ingen filmsnutt gjord.

Då kan jag istället roa mig med att vandra iväg i invanda RSS-spår och hamna på Unclutterer som egentligen ska hjälpa mig att få ordning på livet men som i verkligheten bara ger mig aha-upplevelser som jag inte alls inför, genomför eller ens minns. Jag rentav trivs i min oordnade tillvaro.

Men nyss hittade jag en förfärlig gömma. En bortglömd hög. Ett “jag gör det sedan-monument” värt 1 323 kronor:

Tunnelbanebiljetter som är för gamla för att lösas in.
Tunnelbanebiljetter som är för gamla för att lösas in!

Jag borde verkligen skämmas. Här går mina barn omkring i ärvda kläder och aldrig kommer vi att åka till Thailand och … och … och … Och så slår det mig! Hurra! Jag har hittat massa oanvända tunnelbanebiljetter! Som jag måste slänga! Som jag har glömt bort och jädrar så dum jag är!

Men så himla bra. För det kan jag ju blogga om.

Share
16 kommentarer

Kanske har jag skrivit om detta förut, men jag minns inte

Faktum är att historierna som skapas när man är klantig och glömmer saker (eller uppgifter, deadline:ar och blåa påsar på fötterna eller förvirrat stoppar kammen i smöret och lägger nycklarna bland besticken) nästan alltid blir roliga. Jag tror inte att jag håller på att förlora förståndet eller ens tappa minnet – jag vet att jag är disträ sedan 20-årsåldern och eftersom jag gillar att ”hålla många bollar i luften” (floskelvarning), fyller jag på med fler och fler bollar. Självklart måste man glömma en och annan liten boll här och där.

1.
I måndags var jag på sjukhuset för att röntga min väldigt intressanta vänsterfot. Jag valde att betala parkeringen genom att stoppa in betalkortet och låta det ticka på. Problemet var bara att mina rubbar cirklades (förlåt, jag säger verkligen så – hör nästan inte att det är fel längre) när det visade sig att jag hade fått kallelse till fel dag och fick åka hem igen.

Naturligtvis funderade jag då på ineffektiviteten, foten, vårdcentralerna och på hur hungrig jag var och glömde totalt bort att jag skulle ”checka ut” genom att stoppa in betalkortet igen. Så det tickade på i 24 timmar. När jag berättade om detta på Facebook fick jag tröst – det finns många som har gjort likadant, så det så! Men det finns även människor som tycker om incheckningssystemet och inte för sitt liv skulle kunna glömma som jag – antagligen är det okänsliga snåljåpar som har för lite att tänka på och dessutom badar i pengar. (Det bär mig emot att vara övertydlig – men ja, jag bara skojade i förra meningen.)

2.
Jag och barnen åkte igår med min pappa ut i en liten eka för att fiska. Vi hade flytvästar på oss och maskar som bete. Men det var något som saknades.

Fiskedon.

– Men har du inte spöna med? sa min pappa.
– Va? Näe.
– Men vi kan ta en pinne i skogen, sa han obekymrat och nynnade på en Beatleslåt.
– Och den där gamla snörstumpen kan vi ta! sa jag.
– Va? Har ni inte … Har du glömt allt?
– Japp.
– Har du … krok ..?
– Näpp!

Sjuåringen och masken. (Ni vet precis hur det känns? Masken kämpar för sitt liv och man bara ... ja.)
Sjuåringen och masken. (Ni vet precis hur det känns? Masken kämpar för sitt liv och man bara … ja.)
Tamp, tjock ståltråd som hittades i en f.d. lägereld samt masken: fastknuten runt sig själv.
Tamp och tjock ståltråd som hittades i en f.d. lägereld samt masken: fastknuten runt sig själv.

3.
Jag åkte till det stora varuhuset med många möbler. Eftersom jag visste att jag skulle få en lugn stund och läsa och dricka lite kaffe, packade jag ner allt som numera behövs för en lässtund: telefon, rödpenna och glasögon.

Men. När jag hade installerat mig och packade upp, visade det sig att glasögonen i sitt fina fodral inte var med. Inte ens fodralet utan glasögon i var med (det har ju också hänt).

Men en fin fjärrkontroll hade jag packat ner!
Men en fin fjärrkontroll hade jag packat ner!

Nu är jag på väg mot Uppsala och ett kusinkalas. Något har jag förstås glömt, men jag minns inte vad.

Share
31 kommentarer