Hoppa till innehåll

Etikett: politiker

Isbjörnar i Luleå, den nuvarande regeringens klädval och ett foto

Jättelarviga minnen från dåtiden!

1.
När jag var liten och bodde i Luleå, skrattade vi gott åt de oerhört fåniga vykorten med isbjörnar på Storgatan.

– Isbjörnar? Luleå har inte ens ett zoo.

Ungefär så här. (Det här är snarare nånstans vid Stationsgatan.)

2.
När jag var på språkresa i Eastbourne 1977, sa vi till några coola killar från Lidingö att jodå, TV2 skulle snart komma till Luleå. Men att vi ibland faktiskt kunde ratta in P3 och Svensktoppen.

– De trodde på oss, trots att ”kanalklyvningen” (TV 2) funkade överallt i hela Sverige redan 1969.

3.
När jag hade bott i ett år i Dallas och gått i high school, fick jag på fullt allvar säkert 20 gånger frågan om jag hade träffat J.R. Ewing nån gång.

– Det hade jag inte.

Jättelarviga nyheter från idag!

Regeringen åkte tydligen till Kiruna igår och blev på nåt mysko sätt sponsrade av en polarexpedition. Eller nåt. Våra makthavare poserar i täckbyxor med extravaddering på knäna, enorma dunjackor, björnskinnsmössor (fast inte björn dårå, för hur hade det sett ut?), de ler och skrattar och tycker att det är jätteskönt att svettas ihjäl eftersom det ju denna dag råkade vara nånstans runt – 4 °C kallt i Kiruna. (Observera gärna det korrekta mellanslaget före °C.)

För att inte debiteras 5 000 kr för bilden, har jag blivit tvungen att censurera den. Men ni anar kanske hur det ser ut och vad kalaset kan ha kostat?

Den enda som är korrekt klädd på bilden, är kungen: rock, brallor och vanliga dojor. (Jag hoppas att han fick beröm av nån.) De andra påminner starkt om mina barn iklädda bävernylonoveraller inne i ett shoppingcenter runt 2007.

– Mamma, det är vaaarmt.
– Ja, jag förstår, men det är ju så kallt ute.

Förlåt, barnen, förlåt.

I amerikanska filmer, vandrar hjälten och hans polare ofta omkring i något som sägs vara freezing cold, men ingen rök kommer ur munnen och ingen har vantar och snön beter sig misstänkt – liksom som vore den schampo-skum.

I samma sorts filmer kliver hjältinnan ganska ofta vigt ur en taxi. Hon är inpackad i täckkappa, fluffmössa, muff och … och … pumps! Jag lovar och svär att även dagens regeringsmedlemmar när de ser sånt trams pekar finger och säger att amerikanska regissörer ju är ena klåpare eftersom alla ju veeeet att man inte kan ta ens två steg på snö eller is om klackskorna är odubbade.

Så … nu enas vi om att regeringen har dåliga påklädare och att Kiruna inte är Antarktis på samma sätt som att nästan ingen har bastkjol på Hawaii.

Jättecoolt foto från förr!

In på scenen kliver nu ett av världens bästa foton.

Regeringen till vänster, kungen till höger. (© The Irving Penn Foundation)
Bilden är ett konstverk som heter ”Peter and Dagmar Freuchen” och fotot togs av Irving Penn 1947. Peter var i sin isbjörnspäls drygt två meter lång, vilket ju inte är nån vidare längd om man t.ex. lirar basket. Lilla coola Dagmar med florhatt och pärlhalsband måste alltså ha varit pyttekort.
Och det är nu jag bemödar mig lite extra för att vi alla ska kunna förtränga de larviga politikerna i sina fåniga kläder i det förtjusande, varma Kiruna. För visst vill man veta mer om det danska, äkta paret Peter och Dagmar?

Peter Freuchen (1886–1957) slutade skolan i förtid för att istället segla till Grönland, blev polarforskare och besökte alla de riktigt kalla delarna av världen och fick därför använding för sin päls på bilden. Han var nära döden bl.a. när han

  • i flera dagar låg fastklämd i en snödriva efter en lavin
  • blev skjuten av en lägerkock som trodde att han var en björn (det var väl den där pälsen igen)
  • högg sig själv i låret med en harpun när han klättrade nerför en glaciär via sälskinnsrep (viktig detalj, tydligen, de där sälskinnsrepen)
  • fastnade i en snögrotta, som han med stor möda grävde sig ut ur (med hjälp av ett verktyg som han påstod var skapat av avföring), varefter flera tår fick amputeras pga. förfrysning.

Foten hämtade sig aldrig, utan fick senare amputeras helt.

Dagmar Freuchen-Gale (1907–91) var även hon dansk, men illustratör på landbacken. Hon följde blott med på en av makens livsfarliga resor (till Island) eftersom hon hellre satt hemma och tecknade på uppdrag av modetidningar och bokförlag. När Peter gav ut memoarboken ”Book of the Seven Seas”, kontrade hon med kokboken ”Cookbook of the Seven Seas”.

Hon riskerade aldrig livet, men dog förstås ändå.

Share
31 kommentarer

Å nu blire politik & retorik!

Politik! Hurra, va? Det ääääär ju så roligt när alla slåss mot väderkvarnar och hötter med nävarna och kastar sand på varandra?

quixote_1_lg
Bildskapare är förmodligen Donn P. Crane.

Men nu ska vi bara göra ett försök till semantisk analys. Jag har fått hjälp av Tjugotreåringen i Lund, som så civilingenjör han än snart är, ändå sitter och drömmer om grammatiska termer och en framtid bland bokstäver. (Tror jag.)

Här har vi nu ett litet filmklipp. Det är knastertorrt och politiskt, men ett tidsdokument väl värt att titta på. Lägg bort alla era politiska preferenser och kisa i fjärran bortom åsikterna och lyssna på vad det är som sägs. Se det så här: en politiker – vi kan kalla honom Robban – frågar en annan politiker – vi kan kalla henne Åsna – hur ett problem ska lösas. Den förste hummar och stakar sig och den andra … säger många, många ord.

Tjugotreåringen har transkriberat framför allt Åsnas svar på utfrågningen. Han har tagit bort alla upprepningar, stamningar och överflödiga ord … men det är fortfarande ganska obegripligt. Läs – hoppa inte över utan försök ta in det som sägs.

Robban:
– När ni tänker regeringen leverera till exempel lagstiftningen kring deltagandet i terroristresor? Vad tänker regeringen göra så att åklagarkammarna har tillräckligt med personal för att kunna åtala de här personerna? Vad är regeringens strategi i de här frågorna?

Åsna:
– Tack så mycket fru talman. I en angelägen fråga som regeringen har tagit tag i allra från första början när vi också insåg att den befintliga strategin mot terrorism i Sverige över huvud taget i praktiken inte inkluderade hela det faktumet att vi har det som ledamoten uttrycker som terroristresor och att personer från Sverige åker ner, strider på terroristernas sida för att sedan återkomma med den oro som finns för vad det förändrat för de personerna. Jag tror man måste jobba på flera håll och det är det som också Anders Ygeman och Alice Bah Kuhnke från regeringen håller samman – både förebyggande arbete mot att personer i Sverige faktiskt åker ner. Att vi ska ha hela det svenska samhället en god sammanhållning i analysen över att det här är inte att bidra till fred eller stabilitet för någon att delta i terrorism i utlandet men också en viktig signal till att när man återvänder så har ska man ta ansvar för …

Tolkning:
Vi har uppmärksammat detta och ser det självfallet som ett problem. Vi anser dock att mest fokus ska läggas på förebyggande – något som Anders Ygeman och Alice Bah Kuhnke har arbetat med.

Ska vi ta en till? Okej:

Robban:
– Är det rimligt att återvändande terrorister och folkmördare ska få gå före i bostadskön? Är det rimligt att de inte åtalas? Är det rimligt att ni inte har lagt in lagstiftningen än?

Åsna:
– Tack fru talman. Jag förstår att man kan vara väldigt engagerad i de här frågorna, det är inte att uttala om det. Det här är en av vårt samhälles verklighetsbilder i dagsläget men att med den emfasen säga att det är uppenbart regeringen inte gör någonting när regeringen gör mer än vad som gjorde de tidigare åtta åren sammantaget för att konstatera att vi har både en situation med återvändare som där vi behöver gå in på individuell nivå för att säkerställa att detta inte är terroristhot men där vi också behöver ett större och mycket mer fokuserat förebyggande arbete som också bygger på att vi tar in den erfarenhet som andra länder – även grannländer – som faktiskt har kommit betydligt längre på vägen därför att Sverige inte under den tidigare regeringen tog tag i de här frågorna. Att påstå att regeringen inte har en aning om vilka resurser som finns på den internationella åklagarkammaren, det tycker jag faktiskt är ett ganska uppenbart dåligt argument. Det är självklart så att vi i regeringen har den kunskapen och det är självklart att de svenska principerna, att man ska åtala brottslingar även när de kommer tillbaka – särskilt när de kommer tillbaka …

Tolkning:
Självklart ska personer enligt svensk lagstiftning ställas inför rätta för brott de har begått. Anledningen till att detta tar tid är att problemet aldrig tidigare har funnits – den sittande regeringen har nu ansvaret att tackla en fråga som är mycket obekant i Sverige. Framöver kommer vi ha god kontakt med andra länder som har mer erfarenhet i dessa typer av frågor.

berglins
Berglins i SvD har förstått hur många av oss ser på politik …

Så. Jag vet att man inte talar som man skriver och att man heller inte bör tala som man skriver, men (och förlåt om jag nu skriver mina åsikter på era respektive näsor) – är inte detta alldeles förfärligt bedrövligt? Varför har vi ett språk? Är det för att kommunicera med eller för att sminka över något som kanske inte ens finns? (Oj. Nu blev även jag svårtolkad.) Eller är svenska helt enkelt ett så komplicerat språk att vi inte längre behärskar det?

berglins engelska
Berglins i SvD igen – om vi inte behärskar vårt modersmål kanske vi ska ta nåt annat språk som vi är lika dåliga på?

Ta nu fram alla era kunskaper vad gäller semantik, retorik och (okejrå) politik. Läs igen om det behövs. Eller så kollar ni här på några mer minnesvärda politikeryttranden (där jag inte anger källa för att ni inte ska färgas av era eventuella politiska preferenser):

”Rysk gas har två nackdelar. Den ena är att den är gas, och den andra är att den är rysk.” 

”Hälsa honom att den svenska utrikespolitiken inte är några pajaskonster. Det är inte hä, hä och häpp, häpp.”

”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti.”

Hrm.


Uppdatering
Kommentatorskan Anta Snaque bidrar med exempel på roligare politikerspråk i ett gammalt tidningsurklipp – som inte alls kan jämföras med dravlet här ovan. Sådana här kontaminasammanblandningar är vi alla skyldiga till då och då. Enjoy!Politikerprat[2]

Share
104 kommentarer

Är undertecknad en alltför petig språkpolis?

Språket (språken) utvecklas, stöps om, får ny kostym och en brokig samling nya ord. Och som jag älskar detta faktum!

KASJUNÖT! JOS! MEJL! KOLJE! LÖJTNANT! BYRÅ! HUTCH! 

Men ibland när det blir fel, blir jag svart i synen och vill slänga tallrikar omkring mig. Särskilt när jag förväntar mig mer. (Liksom. Fan vet ju vad jag förväntar mig och dessutom är det ju näppeligen mina förväntningar som ska styra världen.)

I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven (som borde ha flugskit på e:et) häromdagen:

”Alla ska ha rätt och möjlighet att utöva kultur, oavsett deras bild av livet.”

Min pappa (dito språkpolis, sånt här går i arv serni) hörde statsministern säga det i direktsändning medan jag läste det här och båda vet vi ju att det inte är politikerna själva som skriver sina tal utan deras talskrivare. (Hade talskrivaren skrivit detta hade det kanske kunnat stå ”utan sina talskrivare”?)

Nu är frågan: är jag onödigt petig och ogin samt sur? Ska vi slopa skillnaden mellan sina och deras som vi kanske är på väg att slopa skillnaden mellan

  • före och innan (nääää)
  • de och dem (ja, för tusan hakar: skriv dom)
  • mig och jag (och alla andra upptänkliga pronomina i olika positioner, va)
  • kycklinglever och kyckling lever?
ungdommmmar
Fp 1.
Val-upptakt
Fp 2.

Fotnot
Vilket av mina sju versala, feta ord ovan ska enligt Brasses modell bort?

Uppdatering
Kommentatören LarsW gjorde mig uppmärksam på vad Språkrådet (som tyvärr har gömts bakom Institutet för språk och folkminnen) har skrivit om Löfvens fnuttkapning. Jag håller inte alls med, men så här står det:

Varför Löfven utan accent?

Man kan tycka att Löfvén med accent skulle ge tydligare vägledning till uttalet. Men är det så?

Statsministern efter valet 2014, Stefan Löfven, skriver sitt efternamn utan accent över e. Skapar inte det osäkerhet om huruvida betoningen i namnet ska ligga på ö eller e? Eftersom betoningen faktiskt ligger på e, borde han inte ha accent över e för att visa det?

Det kan man tycka, och visst hade accent gett mer otvetydig information om namnets uttal. Men att använda accent för att vägleda till rätt uttal och betoning är egentligen bara nödvändigt om människor annars skulle bli osäkra på hur namnet utläses. Det finns knappast någon sådan risk för osäkerhet om uttalet av Löfven.

På samma sätt klarar vi oss bra utan accent i baner och maner, och vi klarar oss till och med utan accent i betydligt vanligare ord som banan och fasan, trots att dessa har homografer i orden bana(n) och fasa(n) i bestämd form.

Man kan konstatera att många efternamn med betonat slut på -en normalt har accent (Lindén, Norén med flera). Det kunde därför finnas skäl även för bärare av efternamnet Löfven att ansluta sig till det mönstret. I praktiken tycks dock flertalet av de personer som bär namnet stava sig utan accent.

Hmmmm. Näe.

Uppdatering med gåtans lösning!
Man ska egentligen säga ”Stefan Löven” med samma obetonade e som i Edith Södergrans diktrader:

Det viskar ännu länge mellan granarna,
det suckar ännu länge uti löven,
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.

Det är än en gång LarsW som har hittat en länk där statsministern reder ut uttalet och fnutteriet! (Vilket inte stämmer med vad han sade förut, men jaja.)

– När jag växte upp och det kom brev från myndigheter, så var det med en accent. Så jag har ju trott att det hette ”Lövén”. Sedan när jag träffade min biologiska mor och bror, så sade de att jag egentligen heter ”Löven”, berättar S-ledaren.

Gissa hur jag kommer att uttala hans namn i fortsättningen.

Share
153 kommentarer

En spännande bild, bara

Nej, egentligen är det inte så konstigt: ung politiker möter erfaren politiker ute i svängen.

clinton_kennedy
Sjuttonårige Bill Clinton säger goddag till till JFK sommaren 1963.

Nu googlar jag snabbt Erlander och Palme – har jag inte sett dem på en lika fascinerande bild? Jodå.

erlander_palme_ung
Vad gör de tu i USA Storbritannien? Och går de in någonstans där det kostar hutlösa 6 dollar? Var är inträdet är 6 pence?

Fem timmar senare:

Jag tappade helt tidsbegreppet och googlade svartvita politikerbilder tills ögonen gick i kors.

Putin ser ut som han i Ensam hemma
Vem hade kunnat ana att Putin är släkt med Culkin?
Share
20 kommentarer

Att vara stenograf

Jag hade ingen aning om vad ”I Seraillets have” var och The Real Group är … ehrrm. Inte min kopp te. Däremot kan jag fonetiska!

Lektion 1: sätt hakar runtom: [fonetiskan]
Lektion 2: hitta på, kör på med vanliga bokstäver med barnslig stavning!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats.

Igår var jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

Huset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zetterwall, som jag hoppas kunna återvända till en annan gång. När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitekturmoderniteter förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar också jugend – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Den entrén som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som marmor – men är bara målad. Det känns lite som att sitta inne i en pistagenöt.

Share
Lämna en kommentar