Hoppa till innehåll

Etikett: stavning

Vilka ord borde stavas annorlunda?

Jag har tidigare ju tjoat om uttalet [sveitsch] och de underliga betoningarna som nyhetsreportrarna på radion roar sig med i tydlighetens tjänst.

– Ssssssssvejtsch, sssssssväjtsch, hejsan schvejtsan, vi SKA idag tala OM hur MAN skulle KUNNA betona ord lite naTURligare och mindre FÖRvirranDE.

Att lyssna på en sådan uppläsare känns som att åka bergådalbana med en flaska vin i varje ben. Särskilt när det gäller ord som radiopersonen aldrig har hört uttalas, utan bara har läst. De förvanskas så att det gnisslar i mina öron. Mina barn sa när de inte hade hört – utan bara läst – orden så här:

  1. VÄSENtligt
  2. förBIfarten
  3. taFATT

Upprörande va?

Stopp! Vad händer?

  • Har den skrattande språkpolisen blivit galen?
  • Är hon på krigsstigen?
  • Står Lotten här och pekpinnar sig och hävdar att man måste uttala allt rätt hela tiden?
  • Hur uttalar hon själv ord på spanska? RÄTT kanske? Nej fel!

Lugn, bara lugn. Jag talar om den s.k. rikssvenskan, där alla svenska dialekter får uttala sig. De rullande, extremt tydliga R:en norr om Polcirkeln och de nästan osynliga R:en i Småland. Samt de skorrande i Skåre Skåne. Och som inte betonar alla ord.

Men framför allt skulle jag vilja ha er hjälp med ord som faktiskt inte uttalas som de stavas. Konkret:

Vilka ord skulle ni vilja ha nystavning på?

Jag röstar för

  1. pommfritt (japp – o, inte å)
  2. kasjunöt (oooh, the return of the kasjunöt)
  3. nesesär
  4. syckel
  5. rellischööööös.

Här har vi några lyckade nystavningar på franska ord som vi väl alla har anammat? (Särskilt som vi liksom inte ens var födda när de stavades på ”det andra” sättet.)

 

Fauteuil, en färgglad sådan. Eller ”bunt” som man säger på tyska.
Inte en bureaucrate, inte alls.
Lieutenant Dan till vänster (medan han fortfarande kunde stå upprätt).
En bandy-portefeuille.

Var kreativa! Go-go-go! – som löjtnant Dan hade kunnat vråla.

Share
132 kommentarer

Är undertecknad en alltför petig språkpolis?

Språket (språken) utvecklas, stöps om, får ny kostym och en brokig samling nya ord. Och som jag älskar detta faktum!

KASJUNÖT! JOS! MEJL! KOLJE! LÖJTNANT! BYRÅ! HUTCH! 

Men ibland när det blir fel, blir jag svart i synen och vill slänga tallrikar omkring mig. Särskilt när jag förväntar mig mer. (Liksom. Fan vet ju vad jag förväntar mig och dessutom är det ju näppeligen mina förväntningar som ska styra världen.)

I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven (som borde ha flugskit på e:et) häromdagen:

”Alla ska ha rätt och möjlighet att utöva kultur, oavsett deras bild av livet.”

Min pappa (dito språkpolis, sånt här går i arv serni) hörde statsministern säga det i direktsändning medan jag läste det här och båda vet vi ju att det inte är politikerna själva som skriver sina tal utan deras talskrivare. (Hade talskrivaren skrivit detta hade det kanske kunnat stå ”utan sina talskrivare”?)

Nu är frågan: är jag onödigt petig och ogin samt sur? Ska vi slopa skillnaden mellan sina och deras som vi kanske är på väg att slopa skillnaden mellan

  • före och innan (nääää)
  • de och dem (ja, för tusan hakar: skriv dom)
  • mig och jag (och alla andra upptänkliga pronomina i olika positioner, va)
  • kycklinglever och kyckling lever?
ungdommmmar
Fp 1.
Val-upptakt
Fp 2.

Fotnot
Vilket av mina sju versala, feta ord ovan ska enligt Brasses modell bort?

Uppdatering
Kommentatören LarsW gjorde mig uppmärksam på vad Språkrådet (som tyvärr har gömts bakom Institutet för språk och folkminnen) har skrivit om Löfvens fnuttkapning. Jag håller inte alls med, men så här står det:

Varför Löfven utan accent?

Man kan tycka att Löfvén med accent skulle ge tydligare vägledning till uttalet. Men är det så?

Statsministern efter valet 2014, Stefan Löfven, skriver sitt efternamn utan accent över e. Skapar inte det osäkerhet om huruvida betoningen i namnet ska ligga på ö eller e? Eftersom betoningen faktiskt ligger på e, borde han inte ha accent över e för att visa det?

Det kan man tycka, och visst hade accent gett mer otvetydig information om namnets uttal. Men att använda accent för att vägleda till rätt uttal och betoning är egentligen bara nödvändigt om människor annars skulle bli osäkra på hur namnet utläses. Det finns knappast någon sådan risk för osäkerhet om uttalet av Löfven.

På samma sätt klarar vi oss bra utan accent i baner och maner, och vi klarar oss till och med utan accent i betydligt vanligare ord som banan och fasan, trots att dessa har homografer i orden bana(n) och fasa(n) i bestämd form.

Man kan konstatera att många efternamn med betonat slut på -en normalt har accent (Lindén, Norén med flera). Det kunde därför finnas skäl även för bärare av efternamnet Löfven att ansluta sig till det mönstret. I praktiken tycks dock flertalet av de personer som bär namnet stava sig utan accent.

Hmmmm. Näe.

Uppdatering med gåtans lösning!
Man ska egentligen säga ”Stefan Löven” med samma obetonade e som i Edith Södergrans diktrader:

Det viskar ännu länge mellan granarna,
det suckar ännu länge uti löven,
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.

Det är än en gång LarsW som har hittat en länk där statsministern reder ut uttalet och fnutteriet! (Vilket inte stämmer med vad han sade förut, men jaja.)

– När jag växte upp och det kom brev från myndigheter, så var det med en accent. Så jag har ju trott att det hette “Lövén”. Sedan när jag träffade min biologiska mor och bror, så sade de att jag egentligen heter “Löven”, berättar S-ledaren.

Gissa hur jag kommer att uttala hans namn i fortsättningen.

Share
153 kommentarer

Jass, klaun, keff och hen!

Häromdagen ringde Sveriges Radio och frågade mig vad jag tyckte om ordet ”hen”. Det var inte i sändning, så jag pratade på om ditt och datt samt knäskador och hade hur trevligt som helst med en av producenterna som planerar radiosändningarna.

Jag har nu lyssnat på det färdiga inslaget, som är minst sagt affekterat från programledarhåll. Själv är jag alls inte särskilt upprörd utan snarare lite avmätt ointresserad som inför en speedwaymatch eller hallonlikör.

Fakta om hen är att

  • det är ett könsneutralt pronomen
  • det är vansinnigt värdeladdat för vissa – antingen positivt eller negativt
  • alla som säger att det är ett jättebra ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
  • alla som säger att det är ett jättedåligt ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
  • alla som säger att det bara är ett ord som kan vara praktiskt när man vill slippa krångla med ”han/hon” är lite lagom engagerade
  • gamla stelbenta getter som vill återgå till hv- och fv-stavning är väldigt engagerade
  • det inte finns med i SAOL.

När SAOL kommer ut med nya upplagor firar jag och andra likasinnade med champagne och lus(t)läsning. Vi pluggar in nya stavningar och gläds över nyorden – och slår vad om vilka som överlever till nästa upplaga.

SAOL 9–13 (1950, -73, -86, -98, -06).
SAOL 9–13 (1950, -73, -86, -98, -06).

Till den senaste (trettonde) upplagan av SAOL stoppades keff och guss in – ord som jag fortfarande inte har fått tillfälle att nämna i andra sammanhang än ”trettonde upplagan av SAOL”. Några ord som kom på förslag men som inte anammades av svenska skribenter är (med SAOL-årtal inom parentes)

  • jass (1950 & 1973)
  • klaun (1923)
  • vaksin (1973 & 1986)
  • vinersnitsel (1950)
  • jos (1973 & 1986).

I analogi med t.ex. bukett och kurage hade vi idag kunnat skriva

  • bulevard (1900 & 1923)
  • suvenir (1900 & 1923)
  • nugat (1923 & 1973 [inte 1950!]).

Men det gör vi inte – fast om det beror på att vi är stelbenta gamla getter (se ovan) som gillar franska ou eller för att stavningen inte riktigt motsvarar uttalet, vet jag inte riktigt.

Ibland känns tejpifierade ord konstiga inledningsvis – dejta, fejka, skejta och tajma – men efter en invänjningsperiod tycker vi att de ser okej ut, precis som förkortningar som till en början måste skrivas med versaler för att vi ska fatta: CV, AIDS, IT, DVD och VD. (Numera skrivs de alltså med gemener.) Likadant är det säkert med hen — vi kommer att vänja oss och inte alls känna av något queerpolitiskt ställningstagande när det dyker upp som en ersättning för ”hon/han”.

En hen. Alltså slipsten. (Och hur könsneutral är den?)

Kommentatösen Karin berättade att någon på skoj ville kalla DN för Daghens Nyheter och frågan uppstod då om det var olämpligt eftersom DN ”ju har förbjudit ordet”.

Det har nu DN inte gjort. Man måste läsa ordentligt fel för att tycka att DN har ”förbjudit” hen som ord. (Påhittet ”Daghens Nyheter” är däremot jätteroligt!)

Om jag använder hen som ord? Nej, för att göra läsningen så smidig som möjligt, ändrar jag (än så länge) till plural. Så här:

”Fråga någon kompis om han/hon vill gå på bio.”

”Fråga några kompisar om de vill gå på bio.”

Om inte annat för det är roligt att gå på bio med många.

_____
Fotnot
En gammal artikel av Martin Gellerstam har bidragit med fakta till denna min henliga utläggning.

_____
Senare – en lång henartikel i DN avslutas så här:

– Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar, hälsar Horace Engdahl, Akademiens förre ständige sekreterare, i vändande mejl när DN frågar honom om det lilla ordet med den stora laddningen.

Share
53 kommentarer

Skare va så jäla noga?

Innan jag gifte mig hette jag Stenson. Det är ett mycket bra namn som inte alls många människor heter (blott 209 stycken) och när jag förr presenterade mig, drogs allas tankar via ”Stenson” naturligtvis vidare till Nils Poppe, som ju påminde om charmige Chaplin och så blev alla synnerligen vänligt inställda till mig. Om mitt namn förvanskades till ”Stensson”, blev jag en tiger och protesterade våldsamt med de kryptiska orden: “Nej, bara två s i Stenson! Inte tre!”

Synnerligen vänligt inställda till en simpel, sedermera gift Bergman som (hela 13 980 personer i Sverige heter) utan band till Ingmar, Ingrid, Bo eller ens Carl-Johan är det färre som är. Men det hör egentligen inte hit – nu ska vi fokusera på gårdagens största och viktigaste fadäs inom stavningsområdet.

Stockholms kulturfestival invigdes igår på Sergels torg. Vi sju i familjen råkade vara där just då och fick höra erbaaaaaaaaarmliga tal och se imponerande fasadklättrare samt …

”… en kakafoni [sic!] av motorcyklar, betongborrar, brevduvor, polisbilar, hejarklackar och stadens ljud och oljud. Det organiseras, förenas och under Håkan Lidbos dirigentpinne blir det vacker musik.” [lyssna lite här]

Där satt vi och – jodå – njöt. För det var kul! Motorcykeldån och dans och allt annat på en gång; det var verkligen en kakofoni. Fast de där brevduvorna kom inte på en gång, för dem verkar någon ha glömt att släppa ut. Ett par minuter efter att invigningen var färdig, kom de flaxande. Och det var då vi såg det. Det. DET!

Det hemska. The horror, the horror.

(Liten paus här bara. Ja, jag vet att krig och världssvält är värre. Men i min lilla ankdamm till hjärna är detta ett hjärtskärande fel. Ok, håll i er nu.)

”Plattan ska återerövras!" skrek en politiker medan jag granskade Kulturhusets fasad.
”Plattan ska återerövras!” skrek en politiker medan jag granskade Kulturhusets fasad.

Ge oss en förstoring! tycker jag mig höra er ropa.

Martinson hette han. (Intressant, Rudolfsson heter faktiskt 767 personer i Sverige.)
Men gah, Martinson hette han ju. (Intressant: Rudolfsson heter faktiskt 767 personer i Sverige.)

Say after me nu så att ni memorerar hur de krångliga son:arna stavar:

  • Tomas Gustafson (men Jonny Nilsson)
  • Hans Alfredson (men Tage Danielsson)
  • Alf Henrikson (precis som skådespelaren Anders Henrikson)
  • Harry Martinson (vars pappa hette Martin, så ett s till skulle verkligen behövas egentligen)
  • Moa Martinson (av naturliga skäl, se ovan)
  • Eyvind Johnson (just det, ingen som fick Nobelpriset 1974 fick ha två s i efternamnet)
  • Antonia Ax:son Johnson (tydligen har 25 män i Sverige Johnson som tilltalsnamn)

Men ska man behöva vara så himla noga att man kollar stavningen på ett namn bara för att det ska stå sådär stort på ett stort hus och för att man firar en stor begivenhet som Aniara? Alla fattar väl vad man menar – som om vi skulle ha en Harry Martinson till, eller va? Det spelar väl inte så stor roll, tänk på alla barnen i Biafra istället! (Kanske ni säger.)

Ok, men mjaeh. Jag tycker att man ska vara noggrann när man kan vara det. Så jag sökte upp felstavaren och gav henne en omgång.

Nejdå, skojade bara. Det här var bara en av deltagarna på invigningen.
Nejdå, jag skojar bara. Det här var bara en av deltagarna på invigningen.
Share
95 kommentarer

Svergies vannligste felvtsvade orrd

Vilka ord misshandlas mest av de skrivande svenskarna? Det har ord-entusiasterna på Norstedts försökt ta reda på genom att söka igenom sina ordbaser.

Listan över svenska felstavningar är underhållande läsning. Dock tycker språkpoliserna att hopskrivningarna ”iallafall” eller ”isåfall” får betraktas som förlåtliga förseelser, medan ”abbonemang” och ”annulera” får oss att rycka ut med visselpipan i mun och batongen i högsta hugg.

Share
9 kommentarer