Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Lloret de Mar i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda.
Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men tappade greppet (pingisbucklor är SÅ tunga) så att den med ett tjong och skrammel trillade i golvet. En person i publiken sa i draefterandan-tystnaden högt och tydligt med perfekt timing:
– Blev det en buckla?
Knävlarna höll eftersom jag inte sprang utan trippade, och dessutom inte roterade (och därmed flera gånger släppte fram motståndarna och missade att rulla efter screen) och inte tog returer som krävde mer än att jag ställde mig på tå. Låter det bedrövligt?
Under avslutningsceremonin kom amerikanskorna – de som kom etta i vår grupp – ner på planen lite för avklädda, tyckte vi. Alla andra stod i antingen matchdräkt eller turneringens t-shirt och var lite allmänt högtidliga, medan …
Detta vrålande irriterade fem turkiska pojklag såpass att de började tjoa Türkiye! för allt vad deras målbrottsröster höll. Då sneglade jag på oss svenskar, som stod mitt i allt kaos och såg ut så här:
Vi checkade igår ut opraktiskt tidigt från hotellet – tio timmar innan planet skulle gå – och försökte suga det sista lilla ur de spanska solstrålarna utan tillgång till ombytesrum eller dusch. När bussen mot flygplatsen väl gick på seneftermiddagen, klev jag in med massa blöta saker huller om buller och installerade mig så här:
Och på flygplatsen var allt precis sådär dyrt som det brukar vara – men jag är ju numera så resvan att jag vet hur man kommer billigt undan:
Men hur var det nu med rubriken till detta inlägg? Jo, jag fick ju pris! Giuseppe, som startade turneringen för 21 år sedan, höll ett tal och överräckte det finaste pris man kan tänka sig.
Och nu är ju frågan: hur gick det med knäna och hälsenorna? Jodå. Hälsenorna var faktiskt värre än knäna, för den smärtan är jag liksom inte van vid och den blir dessutom värre när jag rör på mig. Knäsmärtan sägs ju bara ”vara där”, och tydligen är det för dem bättre ju mer jag rör på mig. Så man kan egentligen säga att jag lydde läkares order: Rör på dig, Lotten!
