Kategori: Kåseriskafferi

Här kan du botanisera bland kåserier som jag skrev för Sydsvenskan och Hemmets Veckotidning.

En annons (Publ. i Sydsvenskan 2000-09-21)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 januari 2020 23:14

Vår bil heter Corolla, men vi kallar den Käxet. Om man trycker lite lätt på stänkskärmarna smulas de sönder med ett krasljud. Det är inte riktigt som Mariekex, mer som Digestive.

Om det regnar flera dagar i rad behöver bilen tre dagars torktid, vilket är mer än när man t.ex. behöver torka en ryamatta. Vår blöta bil säger hurp-hurp-kkkxxxxrrrr och rör sig inte ur fläcken. Om bilen är torr startar den dock på första försöket, men bara om man först har lagt i backen.

I baksätet bor tre barnstolar och fem kilo Kalle Anka-tidningar samt en hushållspappersrulle. Under ena sätet ligger ett uppslagsverk i ett band. I passagerarsätet finns ännu en barnstol samt ett mindre grustag. Är det denna förnedrande behandling som gör att bilen nu vill lägga av, flytta hemifrån, dö en smula?

För nu har bilen krockat för första gången. Den bara stod stilla på en återvändsgata och blev bryskt påkörd av en galen småbarnsmamma som var försenad. Tre barn och en kanin i bur satt i hennes bil när hon hoppade ur och skrek:

– Varför står du här? Här kan du ju inte stå! Här brukar ingen bil stå! Herregud!

Jag, som förde bilens talan, förklarade att vi väntade på en kompis som snart skulle komma.

– Vänta och vänta, jag väntar inte! Måste handla! Vi ska ha främmande! Herregud!

Vi tittade på bilarna. Småbarnsmamman med kaninen hade ett jättemonster till skåpbil, svart, blank och ny. Oskadd. Käxet hade mitt i rosten fått en buckla i förardörren. En grop i kinden, liksom. Jag hittade förvånande nog krockpapperen direkt – i handskfacket med femton nappar, sjutton D-mark, gammalt snytpapper och tre tomma glasögonfodral. Men inga handskar.

Vi fyllde i datum på blanketten och ritade gatan och bilarnas placering. På baksidan fick jag först pilla loss en Kungen av Danmark-karamell, sedan kunde vi skriva under och mamman åka sin väg. Själv stod jag kvar och reflekterade över hur man handlar med en kanin, men kom sedan på att jag ju var riktigt upplyft. Käxet skulle på renovering! Ansiktsbehandling med fettsugning!

Vår bilreparatör heter Reågår och ser ut som en pepparkaksgubbe. Han kapar kolvar och pillar i förgasaren och filar kuggar och kopplar slangar med sladdar åt oss åtminstone en gång i månaden. Käxets åldersproblem är alltid synnerligen intressanta, komplicerade och dyrbara och de nödvändiga reservdelarna måste alltid beställas från Australien.

– Australien är den biltillverkningstätaste delen av Asien serrö, förklarade den allvetande Reågår för mig en gång.

Igår kom Käxet hem efter att ha blivit omskött i åtta dagar. Förardörren riktigt lyser. Den är blank och vacker, len och mjuk. Inte ett enda ärr syns.

Försäkringsbolaget har fått punga ut med en förmögenhet på en bil som inte gillar regn, som lämnar spår efter sig nästan som Hans & Greta, som har tappat förmågan att air-conditiona, som bara kan öppna ett fönster, som luktar gammal pommes frites och vars baklucka måste öppnas med skruvmejsel.

Nu är avstötningsrisken stor. Dörren kommer att utsättas för mobbning av resten av chassit. Detta är en annons:

Snygg bildörr bytes mot fungerande bil.

©Lotten Bergman 2000

Lämna en kommentar

Lucia (publ. i Sydsvenskan 13 dec. 2001)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 december 2015 11:01

Ni som läser detta på morgonen den 13 december har inte barn på dagis. Ni som läser detta på morgonen den 13 december kan känna er lyckliga. Ni som läser detta på morgonen den 13 december förstår inte hur vi andra har det nu.

Småbarnsföräldrar är härdade. De har ont om pengar, smulor i strumporna och tvätt i maskinen som borde ha hängts i förrgår. De älskar sina barn, men vill klockan tre på natten gärna ge bort dem till någon förbipasserande. Dessa härdade människor tycker att det är sådär lagom kul med luciatåg på dagis klockan 06:30.

Först är det panik den 12 december, då man alltid, alltid plötsligt inser att ens lilla femåring blivit en stor sexåring som på inga villkor kan klämmas in i ett lucialinne i storlek 116. Jag har skarvat med gamla lakan vid midnatt, jag har övertalat en stjärngosse om att det är tuffare att vara tomte, jag har klippt av en nattsärk som ägts av min farmor vid förra sekelskiftet. Jag borde med andra ord vara van, ha lärt mig en läxa eller i alla fall inte bli förvånad.

Våra fyra barn är utspridda på ett dagis och två olika skolor. Men min man och jag är bara två personer.

– Vart vill du helst, dagis eller skola?
– Jag vill helst sova.
– Dagis är ju gulligare.
– Dagis är ju bra mycket mer besvärligt. Overallerna rymmer inte lusselinnet.
– Tycker du inte att barnen är lite sjuka?
– Ja, bra idé, jättesnoriga!
– Fast nu har jag ju köpt den där tomtedräkten.
– Mmm, och jag har ju fixat film till kameran.
– Det är ju godare kaffe i skolan.
– Vilken av skolorna?
– Äsch, visst ja.

Sedan är det panik vid avfärden hemifrån i ottan på luciamorgonen och panik vid ankomsten till dagis. Personalen möter mig i dörren med onda blickar. De har stort – mycket stort – tålamod med våra barn, men inte ett uns tålamod med barnens föräldrar.

– Det började för en kvart sen!
– Mmm, men hon bajsade precis när vi skulle …
– Skynda er nu! Ni får sitta i hörnet där! Ssscchhh!

Svettig, med bultande stresshjärta och obekväma kläder (hinner aldrig se vad jag tar på mig) får jag alltid sitta i ett hörn där jag inte ser något. Och mina barn kliver alltid ur sammanhanget och bestämmer sig för att de inte vill sjunga Staffan var en stålle utan sitta i mammas knä och äta pepparkakor. Och kameran glömmer jag alltid hemma.

I ena skolan möter ingen min man, alla förväntas klara sig själva. Lucian råkar visserligen spilla saft på magen av nervositet och har glömt hela sin dikt, men hon är sagolikt vacker. Hon är vår dotter. Och min man har glömt kameran hemma.

I andra skolan, dit min man hastar efter en halv kopp kaffe och en lussekatt utan saffran i den första skolan, visar det sig att vår äldste son inte ens deltar i luciatåget.

– Men skulle du inte vara med? säger min man förvånat till nioåringen, som ser nöjd ut.
– Näe, det är bara för femmorna.
– Men … varför sa du inget till oss?
– Äh, mamma skulle bli så besviken då, hon har ju fixat så mycket med allt det här med våra dräkter å så. Vi säger väl inget till henne?

©Lotten Bergman 2001

5 kommentarer

Meditation (publ. i Sydsvenskan 2001-11-15)

Publicerat av Lotten Bergman den 15 maj 2014 22:45

Meditation.
Yoga.
Retreat.
Tai-chi.

Alla ger mig råd om hur jag ska kunna bli en lugnare människa. Bara för att jag snubblar in i dörrkarmar och spiller vällingpulver och vill frosta av frysen klockan elva på kvällen.

Nu går jag därför på en kurs i meditation. Vi sitter på golvet med benen i kors och tänker på ingenting. Alla andas lugnt – in genom näsan, ut genom munnen. Alla är mycket duktiga och får beröm för sin koncentrationsförmåga. Utom jag, för jag är helt klart sämst i klassen.

– Blunda inte, titta på en punkt i luften ca 30 cm från ditt ansikte, säger läraren.
– Men tänk om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder och vi fastnar så här! säger jag, som sitter där och tittar i kors.

Och jag tyckte att jag var riktigt rolig.

– Rensa tankarna, säger läraren.
– Pumpa läns! sjunger jag glatt, eftersom jag omedelbart tänker på ett oljefartyg som gått på grund.

Var inte det kul?

– Om ni fastnar i en tanke ska ni bara låta den sväva bort. Eller flyta med en ström och försvinna i virvlarna. Rensa bort alla funderingar! säger läraren och ler så milt och lugnt.

Jag säger inget, men tror han frostar av sin frys var fjärde lördag klockan 10:15 på förmiddagen.

Kliong! Läraren har tänt rökelse och klingar sina klockor som signal på att det ska vara tyst och mediteras. Jag sätter mig tillrätta och blundar trotsigt och tänker att jag förstår skolelever som gör tvärt om. De som envisas med att ha keps på sig i klassrummet kanske har glömt kamma håret. Det finns väl en anledning till allt? Jag borde ha keps på mig under meditationen! Jag kan ha den svarta …

Nejvisstja. Kepsen får sväva bort i mina tankar. Jag måste ju tänka på ingenting. Den svävar bortåt. Nej, den får flyta bort i en liten ström istället. Usch så smutsigt vatten. Där ligger en konservburk. Kepsen fastnar i konservburken. Jag måste hjälpa till lite. Oj, tänk om jag trillar i vattnet, jag som inte har någon flytväst!

Kliong! Läraren ler sitt milda leende och frågar hur det har gått. Alla har varit duktiga och berättar att de känner sig fyllda av ett lugn samtidigt som de fyllts av energi och känner sig oövervinnliga.

– Mina fötter sover! säger jag, men alla bara tror att jag skojar.

På fjärde lektionen är det dags för mantra-meditation. Vi ska sitta med benen i kors och föra armarna utåt och säga ooooom, sedan inåt (aaaaaah), sedan i en cirkel som symboliserar jordklotet (huuuuuung). Alla på jordklotet innesluts i vår meditation och om vi samtidigt tänker på ett helande orange ljus som genomströmmar min förkylda mamma kan hon bli frisk och kreativ på kuppen.

Jag tänker på min frys och låter den genomströmmas av ett orange ljus. Men då börjar den plötsligt brinna och jag måste kasta den i en flod som är full av kepsar och gamla flytvästar. Och då kommer min man gående på stranden och säger att jag stökat till.

Kliong! Läraren ler och berömmer oss.

– Men tänk på att det så här i början kan vara ytterst svårt att nå den ultimativa frigörelsen, säger han.
– Bränn alla behåar! fnissar jag.
– Lyssna på några ord, säger läraren och ignorerar mig helt. Känn efter hur orden påverkar er: vipassana, samadhi, roshi, moksha …
– Prosit! säger jag.

Lite senare blir läraren ekivok och pratar om hel eller halv lotusställning, kroppsliga fokuseringsobjekt och tillstånd av absorption. Jag får in en fullträff genom att i rätt läge bara viska ”… sa flickan”.

Jag är nu inte bara sämst i klassen. Jag är även relegerad.

©Lotten Bergman 2001

8 kommentarer

Saven stiger! (Publ. i Sydsvenskan 2000-03-23)

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2014 23:39

Ordning och reda finns det många som prioriterar. I all välmening tror många att även jag skulle må bättre av att prioritera i alla fall lite ordning och reda. Och nu är det trädgårdsdags. Vår prudentlige, onde granne ser oss varje år slöa på gräsmattan och väser då genom hagtornshäcken:

– Saven stiger! Saven stiger i träden, ni måste skynda er med äppelträden – allt som pekar uppåt ska bort! fortsätter han.

Och då fnissar jag på grund av ekivoka associationsbanor.

Men ge mig en trädgård och jag ska bygga dig en koja! Det är nämligen den enda komponenten i trädgården som jag behärskar. Jo, klippa och hugga och kapa kan jag också, förstås. Jag klipper, klipper och klipper, jag struntar i om det är höst eller vår, om det är lämpligt nära klykor eller förgreningar. Blodvite välkomnar jag – ett skrapsår på kinden och alla frågar vad som har hänt.

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

Där vi bor råder totalt – men trevligt – kaos i trädgårdarna. Det står en rostig cementblandare hos Perssons, fem lådbilar hos Jonssons, tolv cyklar hos Olssons och två ofärdiga kojor hos oss. Och i gamla Astas stora tall hänger femton par skor. Alla har vildvuxna häckar och fruktträd samt tvättlinor som spricker och smular. Men så har vi ju Onde Grannen Med Ordning.

Onde grannen tvättar bort mossa från grenar, smörjer stenplattor med olja, gnuggar lökarna med trassel och tvättar spade och kratta med såpa varje dag. Och är hela tiden färdig att anmäla oss andra för Nordiska samfundet mot plågsamma växtförsök. I hans ögon lider våra trädgårdar av vanvården; äppelträden skriker på hjälp och vill begära förflyttning till andra sidan hagtornshäcken.

Igår satt jag högt uppe i det rufsigaste av våra äppelträd. Jag rev och slet och högg och knipsade. Grenarna hänger ruskigt långt utanför trädgården – på höstarna kör bilarna i äppelmos utanför endast vårt hus. De avklippta grenarna drösslade ner på trottoaren, och där kom onde grannen gående med sin fru. Han stannade framför mina stökigt tappade kvistar. Kvinnan sneglade upp mot mig, och drog sin make i rockärmen.

– Kom! Vi går! sade hon.
– Vad tror dom? sade mannen uppbragt utan att ha en aning om att jag satt alldeles ovanför honom. Det är ju alldeles förskräckligt! fortsatte han. Vem ska tala om för dagens ungdom hur man ska klippa ett plommonträd? Jag blir så…

Nu kunde jag inte stillatigande lyssna på detta, utan skrek:

– Plommon? Är det plommon? Är det inte ett äppelträd? Har vi ett plommonträd?

Mannen tittade upp mot mig och torkade bort en tår ur ena ögat. Jag kände stor respekt för hans kunskaper. Han led verkligen med sina trädvänner.

– Sitter du där och kastar mossa i ansiktet på mig? Spö skulle ni ha, hela bunten! Plommonträd ska man inte beskära på våren! Usch! Äppelträd beskärs däremot på våren, och då så glest att man ska kunna kasta en hatt mellan grenarna utan att den fastnar!
– Även i Mexiko? sade jag då och tyckte att jag var riktigt rolig.

Onde grannen tyckte inte alls som jag, utan plockade upp en av de mer hanterliga kvistarna och slängde den i vredesmod upp mot mig. Till min stora lycka hamnade den rätt i ögat och jag klättrade nöjt ner med blod forsande ner för kinden. Nu får jag stor uppmärksamhet och en giltig anledning att säga:

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

©Lotten Bergman 2000

10 kommentarer

Korridorskummis (publ. i Sydsvenskan 2003-05-08)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2014 23:50

Varje studentkorridor värd namnet har en korridorskummis. En sådan var jag när jag bodde på Hallands Nation i Lund för nästan 18 år sedan. I motsats till mina korridorkamrater, som hade egna telefonabonnemang, stod jag och långpratade i telefonhytten. Jag envisades också med att sitta i köket och uggla eller sortera bort mögelklumpar ur snabbkaffepulvret. Min kylskåpshylla var alltid full av godis och jordnötssmör. Dessutom hade jag alltid min dörr öppen eftersom jag lider av en synnerligen ineffektiv studieteknik som innebär att jag med jämna mellanrum behöver rensa hjärnan med allehanda tramsdialoger. Eller dito monologer.

Numera är jag kvartersskummis istället.

Våra trevliga grannar till vänster bjöd in oss på middag för tre år sedan. Tack, sa vi och glömde ouppfostrat att bjuda tillbaka. Grannarna fortsatte med att ge oss fina växter som de rensat ur sin egen drömträdgård. Tack, sa vi och lade växterna att döden dö i en rabatt. Varje gång vi ses över staketet, tackar jag för senast och berättar att jag är hopplös vad gäller trädgårdsskötsel och middagsbjudningar. Bland annat. Dessutom är jag urkass på att laga mat. (Gäääsp.) För att inte tala om alla stackars dammallergiker, de klarar inte av vårt hus särskilt länge eftersom jag … nej, jag menar … eftersom MIN MAN inte dammsuger. (Bla bla bla.) Grannarna lyssnar tills jag till och med tråkar ut mig själv. Då går de in till sig och tackar varandra för att de har det så bra tillsammans och slipper ha det som vi.

Våra trevliga grannar snett till höger äger en vansinnigt lång stege som räcker precis upp till nocken på vårt hus. Den ligger sedan förra hösten i vår äng som borde vara en gräsmatta. Varje gång jag ser ängen och anar stegen, försöker jag uppbåda krafter till att släpa den över gatan, till sitt rättmätiga hem där den förmodligen skulle vårdas ömt, rostskyddsbehandlas och hängas uppåt väggarna. Men den ligger fortfarande i ängen och drar sig.

Våra trevliga grannar alldeles bakom oss är ett himla händigt par med snickarglädje, trädgårdsbelysning och ren bil. Mannen i huset bjuder vi in till avlopps-, elektricitets-, plastfärgs- samt paneldebatter. Fru Chefen i huset fungerar som moderator och lägger band på vår iver när vi vill att maken flyttar hem till oss på ett par veckor. Hon påstår att han behövs hemma, men vi tvivlar.

Dock är vi inte bara till last för grannskapet. Alla andra kan ju låta sin huspanel missfärgas av alger eftersom det inte syns i skuggan av vårt fula schabrak. Alla andra kan låta bli att klippa gräsmattan och rensa svamp ur rabatterna eftersom vi ju har både mossa, träskor, trehjulingar och stegar som drar till sig blickarna. För att inte tala om alla samtalsämnen vi inbjuder till.

– Bergmans har slängt ut 30 kvadratmeter blommig plastmatta!
– Kolla Bergmans, dom har ställt ut fem kilo godis på brevlådan!
– Akta er, Bergmans barn är ute och cyklar!

Ja, inte kan man väl ha blommigt plastgolv ovanpå furugolv? Och eftersom alla påskkärringar (av rädsla?) hoppade över vårt hus, var vi häromdagen tvungna att ställa ut godiset för att slippa äta oss till skörbjugg. Och nu när både Moa (3) och Oskar (5) håller på att lära sig cykla, gör vi varenda gångväg osäker som ett minfält.

När jag var korridorskummis, hade jag ingen aning om att jag var det; jag trodde att jag var som alla andra. Idag begriper jag bättre. Jag är skummast i kvarteret – precis som alla andra.

©Lotten Bergman 2003

12 kommentarer

Körsångare, Valborg och Siste april (Publ. i Hemmets Veckotidning 2007-04-23)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2014 23:23

Eftersom jag har bott i nordligaste, sydligaste och mittersta Sverige, vet jag hur olika man firar Valborgsmässoafton. Eller ”Siste april”, som man säger i söder.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, skulle vi alla samlas nere vid älven för att se gammalt trädgårdsskräp brinna upp. Vi cyklade dit i snävsnäva jeans, nymålade ögon och fulla av sprittande, vårlig förväntan. Problemen var många eftersom

isen visserligen låg kvar, men var inte tillräcklig säker för att köra moppe på
mina coola gympaskor med raggsockor i var blöta redan efter ett par minuter
den stora kärleken inte var där
trädgårdsskräpet var dyblött
det faktiskt var full snöstorm.

Vi stod där med snö i ögonfransarna och mascara halvvägs ner mot näsborrarna och såg fem starka karlar lyfta fram underliggande trädgårdsskräp som kanske skulle kunna vara lite torrare och sedan försöka tända på allt med hjälp av fotogen och något som liknade granatkastare.

Men icke.

Efter en halvtimmes frysande, sade karlarna till oss sju som fortfarande var där, att gå hem och komma tillbaka till midsommar. (Då snöade det igen, fast inte lika brutalt.)

Tvära kast. I Lund är det den sista dagen i april nästan alltid vårjacksvärme, man ur huse, sillfrukost, champagnegalopp och blommor på träden. Vi uppsökte inte några trädgårdsskräpseldar utan tittade på körsångare – som visserligen i några sällsynta fall påminde om övervintrat trädgårdsskräp.

Körsångare, ja. De må sjunga vackert och stå snyggt och ha övat mycket … men visst ser de roliga ut? Med hyperkoncentrerad min tittar de på konduktören. Nej, dirigenten? Vad heter den som viftar och pekar, som älskar körsång men hellre står med ryggen mot publiken utan att sjunga? Stilisten? Körskolemajjen?

Nåväl. Den lundaakademiska kören är koncentrerad och gapar stort, alternativt kniper sammanbitet. Jag tror att det ska vara tydligt att 1) när man sjunger, då sjunger man verkligen, medan 2) när man ska vara tyst, måste man verkligen visa att man inte på några villkor sjunger just nu, så blir det falskt ”så är det i alla fall inte mitt fel”.

Basrösterna rynkar pannan och lägger hakorna mot bröstet så de ser ut som lussebullar. Sopranerna höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen tills de ser perplext förvånade ut. (Tenorerna och altarna är bara mittemellanbistra och mittemellanförvånade.) På den sjungna bokstaven oooh ser alla ut som pipen på en tekanna, medan alla på iiiih påminner om en grill på en amerikansk raggarbil.

Nåväl, nu bor vi i mellansverige. Här är det kallt, men vi står ju ut(e). Elden är så stor, så stor. Den består av trädgårdsskräp och skrotade, impregnerade verandabyggen, stolar, bord samt en och annan soffa. Erfarna tjejer med vattenfast mascara samsas med tuffa killar som kastar in grenar i elden och vågar gå så nära, så nära. Ibland dyker det upp en liten förskrämd kvarterskör med gitarrförstärkare och ett arrangemang på den senaste melodifestivalvinnaren. Basarna står längst bak och bompar BA-BA-BAAA med allvarliga miner, medan sopranerna gömmer sig bakom notpärmar, där man dock då och då kan framskymta några höjda ögonbryn.

Det är så kallt, så kallt. Men … det är vår!

/Lotten Bergman

27 kommentarer

Pysslingens tips (Publ. i Sydsvenskan 2004-07-01)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2014 16:26

Visste ni att när man ska rengöra spelkort, bör man använda talk och trikloretylen, och alls inte aceton? Nej, inte jag heller. Men jag har hittat en bok som lär mig vanligt folkvett hela tiden.

Förr var det ordning och reda: sopgubbar var starka, sotare var smutsiga och riktigt stora bröst satt på ammor. Numera slänger vi nonchalant gamla läppstift istället för att med tvål och vatten rengöra hylsan och sedan använda den som behållare för nål och tråd. Numera vet vi inte vad vi ska göra med allt vårt kvillaja-avkok, dilutin, våra axelvaddar, oxalsyran och baskrarna. Väldigt bekymmersamt faktiskt.

Nyss lärde jag mig att man för att slippa smutsrand i badkaret kan hälla lite ammoniak i vattnet. Jamen då är det väl lika bra att kissa i badet? På samma sätt kan man få bort solkig smuts på krage och manschetter om man häller lite rödsprit på dem före blötläggningen. Och rött vin på vit duk tas ju förstås bäst bort med kokning i mjölk! Vi borde kanske bada i mjölk? Som vi kissar i för säkerhets skull efter att vi först druckit rödsprit?

Nä, förr var det ordning och reda: lärare var lärare och inte flyttgubbar eller sjuksköterskor eller kuratorer. Sommaren var lång och solig. Godis var inte syndigt och skoskav gick över. Apropå skor, så ska man visst klistra fast en bit sammet i bakkanten på dem om de glappar. Jättebra, men när såg ni senast en kvinna i för stora skor?

Numera har vi så konstiga problem. Vi kan inte hålla ordning på våra cd-skivor, vi kan inte låta bli att äta socker, vi kan inte hitta fjärrkontrollerna och vi begriper oss inte på motionscykelns alla finesser. De gamla problemen som att grytan blivit för salt (sätt i ett par extra potatisar), att baskern torkat och fått fel form (trä den över en tallrik) och att cigaretten trillar ur askfatet i bilen (sätt fast den med en klädnypa), ter sig enligt min åsikt som rejäla problem som faktiskt kräver sin lösning. Jag citerar nu ur ”Pysslingen i hemmet” (1954):

”Spara aldrig på gammal medicin. De flesta moderna mediciner har begränsad lagringstid, och man kan riskera att de har förändrat sig så att de får motsatt verkan.”

Aha! Man får ont i huvudet av det gamla huvudvärkspillret, man får förstås hosta av den dammiga flaskan med hostmedicin och de antika p-pillren gör alla plötsligt jättegravida!

Men nu till verkligheten igen. Om vi – i alla fall vi som inte var med förr – tänker på familjerna i dåtiden, ser vi framför oss söta småbarn med rosett eller ordentlig bena i håret, artiga skolpojkar i rutiga strumpor och rökande tonårstjejer med v-formade strutbröst, mammor i förkläde och pappor med pipa. Pang, krasch, bom, svängde allt till att familjerna ett par decennier senare hade småbarn med hövolmsfrisyr, skolpojkar i träskor, tonårstjejer utan bh, mammor i kortkort och pappor med skägg. Hushållstipsen handlade om hur man enklast byggde en stereobänk av spånskivor, att vin blir godare med en sockerbit i glaset samt att ostfondue mår bra av en skvätt sherry. Och naturligtvis att Riff, Shake och Jenka förr eller senare med hjälp av aceton måste tas bort ur håret.

Här ska jag nu be att få citera ur ”Pysslingen i hemmet” (år 2024, redaktör L. Bergman förstås).

”Om håret på benen inte växer som det skall, kan en skvätt Old Spice i knähöjd hjälpa.”

”Barn som inte tycker om pizza, kan lockas att äta densamma med en matsked kruskakli på toppen.”

”En stor byst kan fås mer diskret om en avklippt nylonstrumpa träs över torson.”

”Spara aldrig på överblivet godis. De flesta godissorter har begränsad lagringstid, och man kan riskera att de har förändrat sig så att de gör dig onödigt mager.”

Slut citat.

©Lotten Bergman 2004

13 kommentarer

Trasor (publ. i Hemmets Veckotidning 2004-06-01)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 april 2014 20:51

Jag köper alltid blåa disktrasor för att de ska gå bra ihop med mitt blåa kakel och förundras i affären över att det finns gula disktrasor. Hur många har idag gult kakel? tänker jag … och är hur dum som helst.

För det första: många har faktiskt gult kakel.
För det andra: trasorna ska inte matcha kaklet!
För det tredje: man ska ha tre olikfärgade trasor för tre olika syften. Förstås!

– Gul trasa är för torkning av matbordet, grön trasa är för torkning av diskbänk, blå trasa är för torkning av eventuellt spill på golvet – även om det ju inte är så ofta man spiller på golvet!

Den som undervisar mig på detta sätt är en vän till familjen, en vän som jag trodde var mig jämlik vad gäller både ålder och livssyn. Hon håller pedagogiskt upp de olika trasorna framför mig. De är – precis som ägarinnan – hygieniska, luftigt fräscha och diskret parfymerade.

– På samma sätt är det med diskhanddukarna! Glashandduk, porslinshandduk, grythandduk och handhandduk när man torkar disk eller torkar händerna efter handtvätt, säger min vän och håller upp olika handdukar. Med pressveck.

Då tänker jag på min generations förfall. Eller om det kanske bara är mitt förfall. Jag har en disktrasa. Den matchar visserligen kaklet, men är ack så äcklig redan på tredje dagen. Hemma hos mig torkas nämligen ALLT med denna enda, och inte sköljer jag den i kallt vatten som jag borde, nej. Istället dränker jag den i varmvatten som får alla bakterier att fyllas av vårkänslor och hålla orgier i trasans trådtrassel.

Jag har fyrahundrafjorton diskhanddukar med broderat monogram som jag köpt på auktion. Men jag skurar lika gärna golvet med dem som använder dem som grytlappar (som ju har brunnit upp). Jag torkar smutsiga barnmunnar med precis vad som helst och jag spiller på golvet hela tiden. Jag spiller VERKLIGEN på golvet. En gång hade vi en trevlig trasmatta längs med diskbänken. Den fungerade som en silduk, fast särskilt trevlig var den inte efter en vecka. Då drabbades den av klåda och tarmvred och gick ut av sig själv. Eller om det var mattans datummärkning som gick ut. Den var i alla fall bäst före ankomsten till oss, och har inte setts till sedan den försvann.

– Men … vad menar du, spiller du inte på golvet? säger jag försiktigt till min vän.
– Man spiller inte om man är koncentrerad, svarar den prudentliga vännen.

Och så leeeer hon mot mig med huvudet på sned. Så kan man väl inte göra; man kan väl inte påstå att jag är okoncentrerad! Man kan inte kritisera min koncentrationsförmåga! Jag är ju Quinnan Med Tusen Järn i Elden!

– Ja, det har du rätt i – jag är ju rätt okoncentrerad, säger min mun plötsligt.
– Men så har du ju fem barn också, säger min vän, som återigen uttrycker sig så förlåtande som en vän ska.
– Och så har jag ju så ont om pengar, så jag har inte riktigt råd att köpa så många disktrasor, försöker jag resonera – och är helt ute och cyklar igen.
– Men om du alltid har lock på kastrullen och inte häller bort det varma diskvattnet och badvattnet förrän det kallnat så sparar du massa energi och då är en eller annan slant sparad. Många bäckar små! säger min så kallade vän och lägger huvudet så där förskräckligt irriterande på sned igen.

Jag biter mig nu hårt i tungan. Tyvärr är jag inte beredd på det eftersom det helt och fullt är ett misstag som effektivt hindrar mig från att på plats och ställe skälla ut min förnumstiga vän.

– Ajjj! Pungan! La heeet bej i pungan!
– Oj, ta en isbit! säger min vän och öppnar snabbt min oavfrostade frys.
– Kack, säger jag och suger på isbiten.
– Men du ska i alla fall ha beröm för att du har fyllt frysen med rester och köpt köttfärs i storpack! säger vännen trösterikt till mig och nickar åt frysen.
– Mhm. Mhm. Maa, svarar jag.

Inte talar jag om att det är tomma lådor som ligger i frysen för att de inte får plats i skåpen! Inte heller att det stora röda inte är köttfärs utan en kofta som har fått tuggummi på hela sig. Någon stolthet har man väl.

10 kommentarer

Snickarsnack (Publ. i Hemmets Veckotidning januari 2007)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2007 14:57

I ett och ett halvt år har vi levt med halvfärdiga fönsterfoder på insidan av huset. Efter den stora panelrenoveringen skulle nämligen Den Väldigt Snälle Snickaren fixa till alla fönster som hade bänglats loss, krafsats iordning och mecklats in igen. Fönsterfodersprojektet ingick i de miljarders miljoners kronor som panelen hade kostat.

Men Den Väldigt Snälle Snickaren har nog varit lite för snäll … mot andra än oss. För han har inte tid. Han säger att han snart har tid, han lovar en tisdag, han lovar en lördag, han lovar en måndag, men dyker inte upp.

– På, på, på, eh, på onsdag! Då kommer jag. Jag kommer på ooonsdag, säger han övertygande och snällt leende när vi springer ihop nere på stan.
– På onsdag! upprepar jag. På onsdag! Vad bra! Då ses vi på onsdag! Vad trevligt! ler jag från örsnibb till örsnibb. Onsdag!

Onsdagen kommer, onsdagen går och onsdagen som Den Väldigt Snälle Snickaren skulle ha kommit, kommer aldrig mer igen. Vi petar på isoleringen och snubblar lite på de lösa brädorna som lagts i ordning till Den Väldigt Snälle Snickaren. Eller rättare sagt Den Väldigt Snälle Snickaren Som Aldrig Kom. Då inser vi att vi får leta fram en annan snickare. Men hur? Vi ringer runt först, men det låter likadant överallt:

– Nej, så här under lågsäsong kör nästan hela vår styrka lastbil.
– Kör lastbil? Men de är ju snickare!
– Ja, men eftersom vi inte har några jobb under vintern, kör de lastbil då istället.
– Man jaaaaaag, jag vill ha en snickare! Jag har jobb till dem!
– Sorry. Du får nog snickra själv …

Men jag måste ju spara mina fingrar till tangentbordet så här under högsäsong – kåserier går åt som smör i solsken under senvintern. Under lågsäsongen (sommaren) snickrar jag istället. Men ok, jag är inte den som är den! Jag är inte bara mamma, kåsör, städerska, kocka, skräddare och basketspelare – jag är numera även snickare. Fast en väldigt dålig snickare.

Efter två dagar hade jag misslyckats med att såga sneda hörn under säkert 20 arbetstimmar. Trälisterna blev kortare och kortare och alltfler triangelformade brädstumpar föll till golvet där jag stod och mumlade mitt mantra:

– Det är inte svårt att geringssåga. Det är det inte. En geringslåda är allt jag behöver. Det är inte svårt att geringssåga.

Men inte hjälpte det att sjunga geringslådans lov, inte. Snickarsnack! Det är vansinnigt svårt att geringssåga! Dessutom är det ju helt ologiskt att två vinklar i 90 grader var blir en rät vinkel, medan en i 92 grader inte rätar ut sig perfekt med en i 88 grader utan blir både för lång och för kort på en gång. Dessutom var alla lister och foder profilerade, vilket för många betyder att de är vackert vågiga eller krusiga för en snygg fallskugga, men för mig bara betydde att jag vände dem uppochner och bakochfram och gjorde vinklarna i fel grader och åt fel håll. Plötsligt var 90 grader inte 90 utan 270 grader trots att brädstumparna låg skavfötters.

Mitt i detta funderande avbröts jag av min ickesnickrande man, som hade en fråga. Han kunde ju inte veta att det var en olämplig fråga eftersom frågan i alla andra sammanhang är både lämplig, passande och välkommen. Han skrek nämligen från tvättstugan:

– Är det okej att jag kör vitt i 60 grader nu?

1 kommentar

BANG!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 december 2006 08:05

Barbro ”Bang” Alving (1909–87) kom ur två skrivande föräldrar och visste redan som liten att hon skulle bli journalist. (Ptja, jaha, jag visste redan som liten att jag skulle bli skådespelerska, men inte blev jag det, inte.) Hon växte upp i ett s.k. ”roligt” hem, men var inte nöjd med vem hon var, och sökte själv orsaken på detta vis: ”Av någon anledning vägde jag 80 kilo när jag var 18 år.”

Precis som andra skrivande storheter från denna tid, var det tidningsjobb i Klarakvarteren som gällde. Bang skrev även utförliga dagböcker, och hade säkerligen varit en flitig bloggare idag. Månne är bloggen vår tids litterära plantskola i sin linda?

Det Bang är mest känd för idag är de många kåserierna, utlandsrapporterna, skildringen av Belin-OS 1936 (jag är grön av avund), radioreportagen, att hon som ogift fick ett barn som hon inte gömde och att hon strax därefter bildade familj med med en kvinna, att hon var feminist, pacifist och katolik och sa upp sig från DN när DN inte höll med henne om kärnvapnens vara och inte vara. (Tänka sig, Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen.) Eftersom hon vägrade att delta i civilförsvaret fick hon sitta i en månad på Långholmen. (Sedan 1986 heter förresten civilförsvaret något annat. Håll i er. ”Civilt försvar” Wow, liksom.) Bang for världen runt, var rolig och bestämd samt vansinnigt kompetent. Här har vi alltså en viljestark och självsäker pennfäktare?

Nej.

Hon avslutade inte sina studier och hade dåligt samvete för det. Hon var inte hemma med sin dotter Ruffa och hade dåligt samvete för att Ruffa kände barnflickan bättre än Bang själv. Hon skrev i 18 år på en bok om Elin Wägner och hade dåligt samvete för att det tog så lång tid och precis som alla andra med krav på en veckokrönika led hon av deadlineångest med tillhörande dåligt samvete. Hon fick barn med DN:s tecknare – Birger Lundquist – som råkade vara gift på annat håll och det kan man ju ha lite dåligt samvete för också. Dessutom hade hon i perioder väldigt dålig ekonomi. Jag fortsätter listan: skrivångest, livsångest, käkkramp, ansiktssmärta, magkatarr, prestationsvånda, skrivkramp, depressiva perioder och dessutom ett synnerligen besvärande alkoholberoende. När hon hade fått hinkvis med beröm för OS-rapporterna 1936 skrev hon:

”Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären.”

År 1939 skrev hon i sin dagbok:

”Man ska bara orka och orka och orka hela livet. Just nu orkar jag inte orka någonting.”

(Läs mer.)

Bang umgick med Cilla Frankenhaeuser, Eyvind Johnson, Karin Boye , Elin Wägner och de andra. Om jag riktigt koncentrerar mig, kan jag komma på att jag en gång drack öl med Johan Wester (Hipp, hipp) och att Den djefla mannen har en lumparkompis som är regissör i Hollywood. Fast vad ska jag med sånt kändisskräp till?

Det var 1936 som hon bDet var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu "Uuunder en fiiilt i Madriiii ...")örjade ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu Uuunder en fiiilt ...) — Det var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu ”Uuunder en fiiilt i Madriiii …”)

När vi frilansskribenter stånkar över konstiga uppdragsgivare som hittar på dumheter kan vi tänka på dessa Bang-rader:

”Dessutom drunknar jag snart i svenska Kyrkans psalmbok. Jag har haft ett hundra arga prelater i telefon för att jag satte journalistiska rubriker på enquèten, inte deras eviga å ena sidan – å andra sidan. För att vara Kristi brudar grälar de förvånansvärt bra.”

Ni ser … Bang var rolig. Oj, vänta, jag anar en basker, en baskerbild!

Våren 1983 drabbades Bang (liksom Tomas Tranströmer 1990) av bland det mest helvetiska en språkmänniska kan drabbas av – afasi. Dottern Ruffa har sorterat bland allt det som Bang sympatiskt nog hade sparat (såsom min välfyllda källare kanske kommer till nytta en vacker dag) – skoluppsatser, taxikvitton, andras brev, egna brev, kassaböcker, tidningsklipp, reportageblock och en farlig massa små lappar med anteckningar från sömnlösa nätter. (Än en gång: Blogg-Bang!) Allt detta finns sparat på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.

Avslutningsvis en liten snutt som visserligen handlar om Bang, men där jag ryckte till vid åsynen av ett litet barn som vid OS 1936 … ja, titta själva:

2 kommentarer