Hej!
Igår åkte jag till Stockholm, klippte mig, gick till en restaurang och åt med två kompisar och tog sista tåget hem.
Hejdå!
Det är ungefär så jag borde skriva. För det är verkligen allt – mer hände inte. Jag ser nästan ut som förut, fisken på restaurangen var himmelskt god (norsk torsk) och champagnen flödade så att tusenlapparna for all världens väg och … min frisör var bland det ljuvligaste jag har stött på. Jag vet inte hur mycket släkten hostade upp för att ge mig detta – men det var värt det.
Jag såg ut så här innan jag klev in:
Så kom Janne-Pelle – min frisör. Han sa att jag var snyggt klädd, varpå jag protesterade eftersom jag bara två minuter tidigare hade lagt märke till att kjolen var lite spräckt (som om den strävade efter slits) och att koftan hade ett gigantiskt hål under ena ärmen samt att de knallrandiga strumpbyxorna var lite för skrikiga för den spräckliga kappan.
– Pfffft, precis sådär ska det ser ut! sa min frisör. Det är jättehäftigt!
Jag fick sätta mig ner i stolen och från den minuten och i de 90 minuter som följde hade Janne-Pelle bara fokus på mig. Han slog sig ner bredvid mig, tittade in i mina ögon och sa:
– Berätta!
Två minuter senare visste han allt om mig. Sedan ställde han sig bakom mig och drog fingrarna genom nudelsoppefrisyren gång på gång. Och några gånger till. Han berömde mig och håret och min hy och sa allt såpass rätt att jag tänkte att jag nog inte kan leva resten av livet utan honom. Plötsligt skulle håret tvättas och skalpen masseras och som vanligt fick jag order om att slappna av. (Spänd som en fiolsträng is my middle name. Alla vill att jag ska slappna av.)
Jag klipptes, fick mer beröm, klipptes mer, blev tillfluffad, fick beröm för en perfekt placerad virvel, klipptes mer under det att vi diskuterade OS, HBT-Putin, invigningen, konståkning, axelvaddar och 50-årskalas. Veronica Lake tittade glatt på mig från spegeln, när Janne-Pelle sa:
– Ögonbrynen. Det ingår när man är hos mig. Om vi gör så här och så här och så. Hm.
– MEN SATAN VAD VACKER JAG ÄR!
– Hm. Vänta. Häääär. Så. Liiite grå ögonskugga. Mmm. Nu!
– Men! Titta på mig! Vilka blåa ögon!
– Mmm. Grått tar fram det blåa.
– Inte fan kan jag trycka ner en hatt på den här frisyren!
– Tssst. Klart att du ska ha hatt. Kom här.
Och så hjälpte Janne-Pelle mig på med kappa och hatt och tryckte till plommonstopet lite extra medan han log och glittrade med ögonen. Helt bakvänt krävde jag att få veta om han var nöjd med sitt arbete, vilket han sa att han var. Han öppnade dörren för mig, önskade mig välkommen tillbaka och jag klev ut på gatan i ett mörkt Stockholm, förvissad om att jag var absolut vackrast i världen.
Fyra timmar och en massa champagne senare var jag rent odrägligt hybristokig – Miss Universumtiteln låg liksom runt hörnet, Hollywood-regissörerna trampade i farstun och nästa vecka måste jag nog anställa en fem–sex personer som skriver min autograf.
Jean-Pierre Barda: tack!
Aha på så vis?
Det blev fint!
Sötnos! Får man säga så? Jag säger det!
Snyggt! Dej själv med lite piff.
Professionell frisör!
Förresten så var det intressant att se att du verkar vara
ett riktigt modeorakel med tanke på frisörens kommentar.
Där sa du ett sant ord, LL99! Jag är ett modeorakel!
Åh, är det inte det som är sann skönhet — att bli extra mycket sig själv?
Det låter som en härlig stund, och jag tänker att sånt där extra omhändertagande och totalt fokus på kunden är en del av det som gör att ett högt pris kanske inte är så högt ändå. Liksom.
OT: English map of bands.
Källa.
Det blev ju bra!
Annan fråga som väntar på sitt svar: Hur gick det med Elvaåringen, läraren och månlandningen?
Bra fråga, Brid. På grund av anledningar och orsaker har vi inte kunnat gå vidare med frågan. (Kan inte säga mer än så.) Om jag får ett svar och kan utreda’t, kommer ett helt inlägg i frågan!
Nu släppte min ångest!
Jag hade en traumatisk upplevelse i tre-fyraårsåldern då min moder, som jag kanske inte bekymrade mig så mycket om egentligen, meddelade att jag måste vistas hos grannfrun medan hon gick till frisören.
Jag greps av stor fasa. Att gå till frisören innebär för mig att man skulle komma hem med konstiga saker i håret och att det dessutom skulle vara täckt av ett nät som bara såg fånigt ut.
Jag tänkte på hur svårt det skulle bli att visa mig i hennes sällskap. Hur jobbigt det skulle bli att förklara för alla vi mötte varför hon såg så läskig ut. Jag var panikslagen och skrek och grät på 3-4-åringars vis. Jag hulkade mig igenom en timme och sedan kom mamma hem igen. Hon såg alldeles vanlig ut och jag kände mig lite fånig.
Ungefär så har jag haft det det här dygnet. Jag noterar med tillfredsställelse att Lotten ser alldeles vanligt snygg ut och att jag inte kommer att få något som helst besvär om vi skulle ses i sällskap.
Jo, ett besvär skulle jag förstås få; att förklara hur i helvete jag kunnat ragga upp en sån fräsching. Men det besväret vore i så fall kärt besvär.
Just! Bra där, Brid. Själv hade jag hart när glömt saken. TACK.
Och Lotten, hälsa läraren i fråga från mig och undra om inte det här då också borde ingå i grundskoleundervisningen.
SG: Din frisörberättelse och orden ”Jag greps av stor fasa”, fick mig att tänka på Frans G Bengtsson och hans lätt surrealistiska novell ”Min debut hos fotografen”
Ja, det finns viss likhet.
Ja, det där med slappna av ligger som ett ok över mej med, men jag har faktiskt tagit tag i det (och tränat) och ibland händer det att jag blir alldeles avkopplad. Men aldrig på kommando!
Förresten, finns det några färska nattågstips? Jag har inte åkt liggvagn sedan den jag jag minns (kanske när jag tågluffade 1988) och på tisdag bär det av igen. Köpenhamn-Offenbach. Men hur reser och packar man? Jag ska ju jobba både dagen före och efter. På min såg man ju ut som en luffare efter en natt på tåg …
Mitt nattågstips är att inte ta nattåg.
(Vilket jag sörjer djupt.)
Jag åkte ju till Luleå häromåret och det fanns ingen mat att köpa, allt var skitigt och gammalt, det var för kallt och för varmt och allt luktade Östtyskland. Och internet funkade inte.
(Se ut som en luffare gör jag ju tydligen inte alls numera …)
Man skulle ha varit två år yngre…
Asch då. Jag har just inget alternativ. Från Halmstad ena kvällen tar jag mig snabbare med tåg till södra Tyskland än med flyg. Bullar upp med sovsäck, stormkök och snabbmakaroner.
Varför två år yngre? Eller vad hände för två år sedan? För egen del tror jag formen är bättre nu än för två år sedan, å andra sidan var den mycket bättre för 15 år sedan. Men då var jag å andra sidan inte riktigt klok!
Å tredje sidan blir det kanske. Andra gången där. Tönk att jag har sp bråttom jämt.
Pysseliten & BoAnders. Kan det hänga ihop med ålderssegregering vad avser ”tågluffarkort”
Förresten ”Tågluffarkort”- finns sådant kvar?
Örjan, jag tror inte att tågluffarkortet finns kvar på samma sätt som för 25 år sedan, när man reste kors och tvärs i Europa (utom i Rumänien, vilket vi missade) för en ganska liten peng. Någon slags europabiljett har jag sett, men det har fler begränsningar och kostar mer. Kanske pga avreglering av statliga järnvägar, men jag är absolut inte säker!
(Vi missade alltså att tåget skulle åka genom Rumänien, vi hade inte för avsikt att åka dit!)
Om man ska åka nattåg ska man se till att någon annan betalar, så man kan åka sovvagn istället för liggvagn. Och så ska man lägga värdesakerna under kudden så ingen stjäl dem. Eller helst i magväska som man har på sig, så verkligen ingen stjäl dem. Fast då kan man ju inte sova. Om man lägger dem under kudden ska man lägga in dem i morgondagens strumpor, så kommer man ihåg dem senast när man ska ta på sig strumporna, om man inte har sovit så illa att man glömmer allt vad strumpor heter. Och om man passerar en gräns sker det alltid när man sover som bäst, och så tittar konduktören in och meddelar detta med stentorsstämma och ficklampa. Det är oklart varför, eftersom de ändå tog passen när man steg på och inte lämnar tillbaka dem förrän man har blivit riktigt orolig.
Öronproppar är alltid bra. Och en lagom tråkig bok ifall det inte går att sova. Förhoppningsvis finns det en sänglampa som man inte väcker någon annan med.
Om man rullar alla kläder går det att få ner förvånansvärt mycket i en ordinär ryggsäck, och det blir inte så skrynkligt heller. Rekommenderas dock inte för kostymer.
Kompaktpackning underlättas om man stoppar in textilier i en plastpåse, typ konsumkasse eller sopsäck (vid de verkligt stora behoven) och sedan suger ur luften med en dammsugare.
Man får vara med och styra formen så att den passar väskan/ryggsäcken. En bra dammsugare suger ihop grejerna så att man får rum med två till tre gånger mer än man kan tro.
OBS! Plaggen blir oerhört skrynkliga och metoden rekommenderas nog egentligen bara vid hemfärden då allt man samlat på sig ska ner i minimalt resgods.
Experimentera med lite tröjor och andra bylsiga plagg så du vet hur tekniken fungerar. Någon minuts komprimering skrynklar inte.
Bra tips, Brid & Skogsgurra!
Pssst: Tre kronor spelar i tv3. Vi leder mot Tjeckien med 3–0. Pssst.
Då äre lege å kolla tevetre dårå? Blire 4-0 om man kollar tevefyra?
Man behöver inte växla när det blir 4-0. TV3 funkar då också!
Fast nu har det varit 4–0 på tv3 ett bra tag. Helt ologiskt ju.
Här sitter jag och är snygg i håret och lite sen i kommentarerna. Oj hoppsan, nu kommer raset: 4–1.
Skulle inte ha tittat. Nu blev det tjeckiskt mål. Satan! Jag stänger av igen.
Kommentatorn (som inte heter Johan) pratar som om han rapar ut orden.
STÄNG GENAST AV TV:N SKOGSGURRA! INGET FUSK! (Jagr gjorde 4–2 nu.)
Hyttis ville fortsätta titta. Det är hennes fel att det blev 4-2!
SG: Kompaktpackning?
FB-förslag : https://www.youtube.com/watch?v=YJ3Z9kpaxYE
Matchen verkar spännande. Ser fram mot vidare rapporter.
(Har ej TV3-anknytning)
Det är hit och dit och fram och tillbaka och rörigt. Och snart ska jag iväg till basketträningen. Mhfnnfff.
Fast att behöva släpa runt på en dammsugare hela resan är ju inte så kompakt.
Hyttis ledsen. Ville inte sabba matchen. Tröstar henne med att det är båsvärdinnan som har hela ansvaret. Hade hon inte gjort reklam för matchen så skulle vi aldrig ha dratt igång teven.
PK, en hustru med kraftiga lungor kan också funka. Annars brukar det finnas dammsugare lite varstans i världen. Tacka Wenner-Gren och hans energiska försäljare för det.
4-0
Trots att Hyttis var envis och tittade till slutet.
4-2, förstås.
Men LOTTEN, vi har samma frisör, fast jag hittade henom för 100 år sedan och har följt med, trots prisutvecklingen. För det är det värt att ha någon som förstår sig på ens hår.
Att åka tåg i forna Östeuropa tror jag att jag skildrat tidigare. Men en höjdare var i alla fall att nästan bli avslängd av fel vagn i tåget i forna (varför heter det inte f.d.?) Jugoslavien, med repliken: ”Detta är ett socialistiskt land. Vi är noga med klasserna här!”
Lite OT (varken hår eller sport, inte ens några tågkupéer) som jag funderar över för att jag nyss var inne på Språktidningen och läste det här (om att föräldrar blandar ihop namn) — enligt min erfarenhet behöver namnen inte alls vara lika för att föräldrarna ska ropa fel. (Min storasyster Maggan och jag har inte bara under uppväxten utan genom alla år därefter ofta blivit felkallade, men framför allt varit Maggannika och Anmaggan — vi lystrar alltså till slutet på ropet.) Och det behöver inte bara gälla barnen (min syster ropar lätt på mig när hon menar sin dotter och tvärt om, alltid enligt principen ”den där lilla”). Jag kan dock inte minnas att någon av oss har blivit inropade med hundnamn fast hundar ständigt fanns. Alltid något, antar jag.
Tja, jag tyckte det var intressant men jag undrar om det är så stor skillnad mellan syskon med likartade namn och syskon med helt olikartade — jag är inte så övertygad.
Men jösses Annika – och alla som ev känner sig träffade av ta-fel-på-namn-artikeln. Det hör till (HÖR TILL) att man blandar ihop barnens namn, att man inte har en susning vilka som är klasskamrater och vilka som är hästar i favoritstallet och…
Så har det varit de senaste hundra åren, enligt min mor Greta (med storasystrarna Karin och Frida) som var yngsta dottern i den grupp som åkallades som Kar- Fri- Greeeeta.
När vi skaffade hund lades hennes namn till ramsan med make-son-son-namn.
Märkligare är att ingen lystrar till något namn.
Maken lystrar inte till sitt tilltalsnamn alls här hemma, utan ett helt annat, vilket Lotten kunde konstatera i lördags.
Frisör? Prisutveckling? Vad talar ni om?
Jag drar några extra tag med rakhyveln och lite längre upp/bak när folk börjar titta underligt. Gick till en sån där en gång. Hon klippte mig så håret stod upp i tofsar (minnens I Gyllenbom i Allers?) vid tinningarna. Sedan skulle hon ha betalt också! Trots att hon sprutat mig full med kletar som jag protesterat mot.
Frisör? Pah. Och Bah.
Ah! Barn, katt, kanin, man – alla skulle dom kunna ha samma namn! Vad praktiskt det skulle vara!
Bra tips fö. den där magväskan gillar jag ju faktiskt, men kommer aldrig på vad jag ska ha den till! Såklart det blir sovvagn, med delux-kupé. (Vet förstås inte riktigt vad det betyder, men jag betalar ju inte själv, så varför inte?)
Hemma igen — nöjd med att Hyttis (förmodligen) blundade så att det verkligen inte blev värre än 4–2.
Nu måste jag planera en tågluff. Begriper inte hur jag ska klämma in en sådan resa eller varifrån pengarna ska komma, men åååååh. Tågluff.
Jag var enda barnet, men vi hade en hund. Min mamma kallade ofta hunden för Anna, och mig för Trixie. Jag blandade aldrig ihop deras namn.
På samma sätt har jag kallat alla mina barn för MaxMorganIsabelJulia, men de kommer alltid ihåg att jag heter Anna.
Varför är det bara föräldrar som blandar ihop?
Glöm inte vår Grand Tour! Den ska ta minst tre veckor och ta oss ner genom Polen, över Alperna, Norditalien, Azurkusten, Camargue, Pyrenéerna, upp genom Frankrike, kanske en sväng genom tunneln och sedan lagom till tulpanerna genom Belgien/Holland och sparrisen i Tyskland innan vi snabbrycker genom DK och S till våra respektive hemorter. Det fanns viss entusiasm för en sådan tur (med Ninja vid spakarna) för en tid sedan. Har efterkranken bleknat?
Lotten: Köp ett 48-timmars på SL i stället. Du kommer att bli glatt överraskad av priset och än mer överraskad av möjligheterna. Lägg på en ödmjuk slant, så är dessutom skärgården din.
Något att betänka för en Halvsekelskiftare som kanske behöver hålla i pluskan.
The Tragical History Tour är väl fortfarande på? Som det heter bland ungdomarna nuförti’n. Även om tidpunkten nog inte infaller i år. Börjar vi spara småmynten NU så kan vi nog åka om ett år eller så.
Till nästa båsträff medföres lämpligen kartbok för närmare planering.
Supersnygg semisekeltjej! Visst är det lite magiskt vad en bra frisör kan åstadkomma? Tro mig, jag lever med en, och tom de rester av hår jag besitter går att få fason på, med rätt handlag. Inte för att jag kommer upp i demisiecle båsvärdinnaklassen, men ändå 😉
Och här sitter jag i sängen och är snygg i håret till ingen nytta eftersom alla i huset har somnat.
Bilder, eller det räknas inte 😉
Båset sover aldrig!
Jo, snaaaart … (Radioprat om prygel imorrn kl 07!)
Prygel?
Dafuq, eller say again?
Alltså, va?
”Lotten Bergman februari 13, 2014 kl. 00:09
Och här sitter jag i sängen och är snygg i håret till ingen nytta eftersom alla i huset har somnat.”
Du får skaffa en webcamera så att du kan streama live så
att vi kan se din fina frisyr.
LL99 … webcam i sängen för att kolla frisyren? Jag vilar min väska.
..tänkte nog inte på det..
Är inte Ironside tillbaka igen? På tal om att vila väskan.
Niklas, hon väl inte nödvändigtvis befinna sig i sovrummet utan
jag tror säkert att det fungerar med något av de andra rummen i
huset också. 😉
LL99, sådant där har jag ingen egen erfarenhet av men i princip fungerar väl det mesta i de flesta rum bara viljan finns. Och en webcam naturligtvis.
Jag visste väl att det skulle bli bra! Och jag visste att han skulle uppskatta plommonstop och randiga strumpbyxor! Bra att du blev nöjd.
Appropå att inte kunna namn så är jag nummer fyra i en syskonskara. Min pappa som var lite tankspridd av sig hade ramsan : Lena-Anna-Åsa-Pella-Petra när han skulle ropa på mig. Att han var tvungen att bläddra i barnaskaran kunde jag ha viss förståelse för, men att han la till katten före mig var lite mera svårsmält.
Jag blir riktigt sugen på att låta en frisör av den kalibern klippa mig. Det blev så superbra på dig, Lotten.
Jag har en syster, allmänt benämnd som ”syrran”.
Min son har en syster som vi ibland talar om som ”syrran”.
Så när min syster nån gång befinner sig på samma ställe som jag så får hon heta som min dotter.
(Min) syrra och jag blandades också ihop, och fanns min faster med på samma plats fick hon en släng av sleven hon med. Då utökades tvånamnsramsan med ett till.
Sonen har flera gånger tilltalats med hundens namn.
Han verkar proffsig, frisören. Skoj med folk som är proffs.
Sen tillkommer alla de som kallar mig för dotterns namn och henne för mitt namn.
Inte tycker jag att de namnen är så lika, men de sitter tydligen bredvid varandra på pinnen i minnet.
Vi har/hade namnproblem.
Jag har en syster som heter Karin, en hustru som heter Karin, en svärmor som heter Karin och en dotter som heter Anna-Karin.
Det är egentligen inget problem eftersom jag bara behöver komma ihåg ett enda namn. Men det blir ändå konstigt ibland.
Hörde att EB drar sig ur ligan. Trist.
Karin, tror inte han klippte för 100 år sedan eftersom han gick i syrrans klass och hon är yngre än jag som bara är 50. (OBS! ”bara 50” – Nog första gången jag säger så, annars brukar det vara ”redan 50”.)
SG, mycket praktiskt med samma namn! Jag blandar hej vilt barnens namn med mina syskons. Lite mindre roligt kanske när jag kallar maken för exets namn.
Oh, Christer — den där urdragningen är inte trist, den är KLANTIG. (Jag ska inte skriva mer än att min basketklubb drar sig ur högsta serien och att det är så illa skött att man nästan skriker.)
Jag har varit på Stadsarkivet i Stockholm nu ikväll och hört på en (tråkig) föreläsning. Rapport kommer om jag lyckas ta mig hem.
Då är det klantigheten som är trist.
Alla möjliga människor kallar min mamma för mitt namn (mera sällan tvärtom), även sådana som inte känner mig alls och några som började göra det innan jag fanns. Namnen har lika många stavelser, tonvikt på samma vokal och slutar på A, men det finns många sådana namn, så det är lite oklart hur det går till.
Sorry – ”Man skulle ha varit två år yngre…” var menat som en komplimang från en något äldre man… No hard feelings?
Själv var jag hos frisören i dag: Maskinklippning sju millimeter; Same procedure as De Senaste Tio Åren. Kostnad i tid: fyra minuter. 120 spänn senare klagar jag ändå inte. Trim på flintens glesvuxenhet, mina ålderstigna ögonbryn och nackhåret ingick. Då klagar man inte.
Någon mer som såg Tom Alandhs dokumentär:
”Och förlåt oss våra skulder”?
Den visades på SVT 1 tidigare i kväll.
OM man vill åka tåg är imorgon en bra tag! 18:00 inviger Krompessan Vicora Centralen i Skockholmen!
Nope, det var nog igår, Pysse. Men det finns lite tjoho även idag:
http://www.jernhusen.se/Resenar/Stockholms-Centralstation/invigning/
Aha! Två öl och midnatt och jag är veckovill också!
(Här går jag alldeles ensam genom Knivsta och ser mig inte för.)
Jo, LL99. Jag såg den.
En reflektion var att för några år sen var det en film om en kvinnlig präststudent som läste för Växjö stift bara ”nyss” (några år sen). Hon hade dessutom den ”försvårande omständigheten” att hon tycker om kvinnor. (Anses försvårande av somligt folk.)
Och då blir jag ledsen att det ska vara så ihållande tjorvigt på en del ställen.