MEN ALLVARLIGT!
- Vad gjorde jag innan jag fick barn och blev egenföretagare?
- Är dygnet verkligen så här avlångt?
- Varför slår inte alla utan barn världen med häpnad i kreativitet?
Sedan ungefär mars 1992 har jag tagit hand om min avkomma med den allra största engagemang och glädje. Det har förvisso varit mobbingproblem, läxgräl och städdiskussioner, men vaffan, det är ju som det är. Man biter ihop, äter tacos på fredag och längtar till sommaren. Och så går ett år.
Av de fem barnen bor blott tre hemma numera. (Barn som ska bli civilingenjörer har fått dispens och flyttat till Lund.) Av de tre hemma har de två yngsta åkt med slarvern som heter min djefla man till Skåne och Danmark för att stöka till där eftersom det är sportlov men vi inte sportar med annat än basket och orientering och dessa sporter inte är sportlovsrelaterade.
Av de fem barnen är alltså bara den synnerligen skötsamme Sextonåringen kvar. Och jag. När klockan idag söndag var tio på förmiddagen hade jag hängt, tvättat igen, redigerat en artikel, motionscyklat och laddat för herrstafetten i OS.
Öh. Humdidum. Köket är städat. Gräsmattan behöver inte klippas på ett par månader och ingen har bajsat omkull toan. Trarajdiraaa.
- Jag gjorde sit ups.
- Jag följde herrstafetten (GULD!) noggrant.
- Jag städade ett skrivbord som inte var mitt.
- Jag slängde vissna blommor (tack för alla 50-årsblommor, hörni!)
- Jag dammsög hela huset.
- Jag körde till återvinningen med flaskor och fan och hans moster.
- Jag redigerade en bok.
- Jag försökte logga in till en bank som jag har valt ut som min nye kompis – och misslyckades.
- Jag svarade på 37 mejl, varav blott två nog förväntade sig svar.
- Jag åkte iväg och coachade mitt fina basketlag till vinst.
Och då var klockan bara 15:30!
Seriöst nu: vad i hela friden fyller man dagarna med när det är så här? Skynda er nu, jag har bara två sådana här dagar till!
