År: 2013

Idag är dagen när kommentatorsbåset kommer hem till mig

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2013 11:09

Det finns de som inte läser kommentarerna utan bara ser att det har skrivits 37 stycken och då tänker ”Men gu va jobbigt!” och sedan går vidare till nästa blogg att läsa. Det finns de som läser allt och som inte kan hålla tyst och kommenterar allt – och gärna sådant som inlägget inte alls handlar om.

Men det finns även de som läser kommentarerna även om de inte kommenterar själva – och de är förstås invigda i hemligheten: kommentatorsbåskalaset äger idag rum hemma hos mig i det gulaste, fulaste huset i Eskilstuna.

Planeringen har pågått enbart och blott i just kommentarerna till inläggen, vilket förstås har gjort just läsningen av sagda kommentarer riktigt jädra trist för alla som inte planerar att komma. Samåkning från Karlskoga, samåkning från Stockholm, samåkning från Knivsta, bloggtofsar och bloggbåsorkesterplaner och jag vet inte allt. Jo, maaat. Det planeras mat som består av allt från surdegsbröd till ostron. Några ska sova över i några av husets 314 sängar, andra tar in på Stadshotellet för att få äta baconfrukost i lugn och ro. Själv är jag den obekymrade värdinnan som bara oroar sig för en enda sak: vad ska ni tro om mig som har ett sånt himla fult köksgolv?

Ni som inte kan komma ska ändå få vara med: vi kommenterar här i båset under kvällens gång och något slags rapport kommer säkert vad det lider. Under tiden tycker jag att ni ska roa er med nyhyten som borde ha haft rubriken

Oh, the Irony!

1.
Tag en fakir. Ja, en sådan som sticker knivar i halsen och spett i ljumskarna och som gärna äter champagneglas och sover på glödande kol.

2.
Placera sagde fakir (som heter Martin Lundström) bland ilbattingar till kravlande ~~insekter~~ monster– varför inte fästingar?

3.
Skåda uppträdet och repetera faktum: ”fakiren lider”.

Tyvärr har just denna artikel om fästingfakiren lagts bakom betalväggen på Aftonbladet, men jag hann läsa den i morse innan den gömdes. Fakiren skrek ”som en 14-åring” för att ”det var så himla äckligt”. Men han hade vett nog att ta en bild och lägga ut på Facebook innan han fattade att det var just fästingar:

Fästingfakiren är värd för en fästingfest. — Fästingfakiren är här värd för en fästingfest.

Nu ska jag tvätta köksgolvet. Eller måla det svart? Kanske bara bryta upp alla plank och säga hoppsan? Eller lägga mig i gräset, titta på molnen och ätas upp av chockmördarfästingsinvasionen?

87 kommentarer

En liten påminnelse

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2013 12:56

Igår glömde jag bort namnet på den som är gift med henne, hon den där som är dotter till han som jag blandar ihop med John Savage (vars namn jag helt utan problem kom ihåg). Jag var tvungen att börja rabbla namnen på skådespelarna i Friends för att via Jennifer Aniston komma fram till namnet som jag glömde bort: Brad Pitt. (Gift med Angelina, som är dotter till Voight.) Puh.

Däremot kan jag helt utan problem rabbla andra saker som är nästan lika onödiga, men jag ska inte lista dem för de äro så många, så många. Men vi kan väl ta en bild på Brad Pitt här kanske?

Däremot tänkte jag påminna er alla lite om det ack så trevliga initiativet Minnesvärt (eftersom det är jag och min djefla man som är initiativtagare). De texter som ni hittills har glömt att läsa är:

Ola Hansson av Olle Bergman

Harry Martinson av Ida Bergman

Povel Ramel av Tomas Blom

Hans Arnold av Anna Toss

Torsten Ehrenmark av Ulla Åkerström

Daniel Fallström av Fredrik Tersmeden

Lasse O’Månsson av Ulf Bering

Elise Ottesen Jensen (”Ottar”) av Petra Jankov Picha

Zarah Leander av Kalle Lind (En man med ett skägg)

Red Top av Ronny Lingstam

Tycho och Sophie Brahe av Rosman Jahja

Kalle Sändare av Patrik Hadenius

Tage Danielsson av Ingela Söderström

Bang av Karin Westin Tikkanen

Nu är det på det här viset att en ännu inte officiell nyhet kommer att offentliggöras inom kort. Det ska nämligen på Minnesvärt-sajten den 1 september lottas ut coola, vinröda t-shirtar till 20 personer som har kommenterat. Känner ni vinsthetsen i nacken nu? En kommentar är en kommentar är en kommentar, om än i spruckna tankar och i dåtid … Så här ser tishan ut:

129 kommentarer

The Return of the Termosmugg

Publicerat av Lotten Bergman den 7 augusti 2013 00:28

Förra året gick termosmuggen som är bättre än alla andra termosmuggar vilse hemma hos Karin i Horndal, som inte är vad man skulle kunna kalla en obygd utan ett lagom stort samhälle i sina bästa år. Kanhända är det så att det har funnits andra år som har varit bättre på något vis, men då var ju inte jag här och rapporterade.

Termosmuggen har nu försmäktat utan min omsorg i ett helt år, även om den har fått följa med Karin på några utflykter och därmed kan sägas ha levt ett vidlyftigare liv än jag.

Karins hus är alldeles fantastiskt, för det är egentligen två timrade hus som flyttades hit på 1840-talet och som sedan hyste fem familjer i stöten. De födde barn och lagade mat, halvsulade skor, höll en tratt till örat och skrek VA? och bakade bröd i enorma, vedeldade (vad annars?) ugnar och sov i byrålådor hela bunten. Japp, för det har jag sett på tv.

Igår var vi förresten och kollade på Nya Lapphyttan, vilket kan rekommenderas. Där kan man drälla omkring i en halv evighet helt utan kostnad och klämma och känna på medeltiden. Allt är rustikt, rejält och robust och ingenstans har man dragit skyddskläder över alla möblerna (hej Gripsholm) eller stängt av ömtåliga trappor med röda rep. Barnen hittade ett schackliknande spel (hnefatafl) som trollband dem i 45 minuter och som gjorde att vi måste åka dit igen eftersom museet plötsligt stängde för dagen. Då ska jag ta med mig tändstickor och tända stearinljusen i den här stugan:

Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.

Stugan på bilden ovan är alltså en rekonstruktion av hur man i Bergslagen bodde på 1100–1300-talet – liksom resten av området med smedja, stall, bostadshus och upplagsplatser. Hela platsen grävdes ut av arkeologer på 1980-talet och den används idag för att man ska kunna utforska medeltida arbetsprocesser. Ibland blir det fel – en blåsbälg funkar inte, ett vattenhjuls axel går tvärt av och masugnen spricker. Ja, då börjar de om, reparerar och bygger nytt. Precis som på medeltiden, som i detta område alls inte var en dyster, kall, hård och hemsk tid med råttor, paltbröd, konstiga frisyrer, halmsängar och dåliga tänder utan snarare en tid med framtidstro och massa, massa beställningar på än det ena, än det andra – bergmalmen och masugnen var den tidens lokalt belägna Spotify och Skype! (Och okej, med rätt dåliga tänder. För det har jag sett på tv.)

Fast tillbaka till termosen (som är så himla bra för att man kan dricka direkt ur den), för att nu ska den få åka på äventyr!

Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen var dock en badkruka.) — Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen visade sig dock vara en badkruka.)

107 kommentarer

Bara liten bildsafari från senaste veckan

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2013 12:52

Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning och barnfotapromenader. (Ja, så stavas det.)

Därför behövs en liten rapportering som jag i november och februari kan sitta och gråta till när livsgnistorna flyr det nyss nämnda fältet. Here we go!

Vi har inspekterat Spårvägsmuseet i Stockholm och lärt barnen att lyssna på tågrälsen så att de vet när Bröderna Dalton ska slå till och råna tåget.

Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.

När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.

I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe uppsatt pärlplatta. — I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe högt uppsatt pärlplatta.

Jag erhöll ett gratispaket med smink och slipper nu gå omkring med bleka läppar, fläckig näsa och mörka ringar under allt annat.

Före och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.) — Före – och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)

I tältet som det var meningen att barnen skulle få sova och mysa i, bosatte sig en, två eller tre katter. Jag hällde ut pepparkorn och slängde in brännässlor, men kattskrällena bara jamade och sa att det var ju alldeles förfärligt vänligt av mig att fixa skugga åt dem på detta trevliga sätt.

Tomma hot: GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! — Tomma hot: – GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! SCHAAAAAS KATTA!

Efter fem dagars kamp (där jag inte använde vattenslangen på därför avsett vis), dödade katterna några möss i tältet och lekte så vilt med döingarna att blodet skvätte värre än i Die Hard. Så kojan åkte på tippen.

Sedan har vi myst och vilat, druckit vin i solnedgången, bjudit inramlande gäster på spontanmat och pratat om våra krämpor.

Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit), skitigt vinglas med isbitar i. — Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit) och så ett skitigt vinglas med isbitar i.

Och slutligen – inatt målade jag och Trettonåringen i största hemlighet om i köket. Vi låtsades gå och lägga oss, gick upp kl 00:30 och målade till 03-tiden. När de andra familjemedlemmarna kom upp i morse, slog vi dem med häpnad.

Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.

För er som inte läste Doctor Who-inlägget häromdagen: det där blåa är numera en cool tidmaskin som är mindre på insidan än utsidan.

74 kommentarer

Vad är minnesvärt?

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2013 00:45

Som min djefla man tjuv- och attackskrev (se bild) här på bloggen igår (okej, han frågade om lov utan att jag lyssnade och jag svarade ja som om han hade bett mig om lov att ta ut soporna eller annat självklart) så kommer ni att under hela augusti bli tvungna att splittra er uppmärksamhet mellan denna pyttipannablogg och den mycket mer nischade minnesvart.com.

Dessutom är det ju kryss i almanackan den 16 augusti, så när 1 september äntligen infaller kommer vi alla bara att sucka av trött lycka och inse att herrejävlar det är ju bara tre månader kvar till julkalenderns första lucka öppnas.

Men nu ska vi se om vi med gemensamma krafter (inspirerad av en fråga i gårdagens bås) kan lista några personer som är födda efter 1980 och som med Sverige som utgångspunkt har skapat något som vi kan ana är minnesvärt även om, säg, en 20 år. Eller 40 år? Kanske 100 år?

(Definitionen av just ordet ”minnesvärt” kan ni själva få fundera över utan mina pekpinnar.)

Jag kan rabbla föttifjuttron idrottsstjärnor (Christian Olsson, bröderna Sedin, systrarna Kallur, Anja Pärson, Carolina Klüft, Marcus Hellner, Charlotte Kalla och Zlatan) men har svårt att komma på en enda författare, bildkonstnär, politiker, upptäcktsresande eller en tiljornas och estradernas aktör. Grabbarna i EMD? Gustaf Fridolin? Robin med talkshowen? Shima Niavarani?

Tomas Tranströmer debuterade (och kallades geni) vid 23 års ålder. När Ingmar Bergman var 30 år hade han skrivit och/eller regisserat åtta filmer. Fast å andra sidan – Selma Lagerlöf debuterade inte förrän hon var 33 och Astrid Lindgren fick ju vänta tills hon var en gammal gumma på 37 innan Pippi Långstrump slutade refuseras. Om vi ska kliva lite längre fram i tiden finner jag att Henning Mankell debuterade som 25-åring och att ABBA-medlemmarna var i 20-årsåldern när de fick sina första skivkontrakt – Agnetha blott 17.

Så borde jag inte redan nu kunna ana framtidens riktigt minnesvärda insatser på andra områden än idrott? Joooo. (Hjälp mig!)

En titt i kristallkulan nu: Måns Zelmerlöv blir som en Björn Skifs eller Jan Malmsjö medan Darin blir en Lasse Lönndahl. Amanda Jensen och Marie Picasso blir som Brita Borg respektive Ann-Louise Hanson medan hockeylirarna Oliver Ekman-Larsson och Magnus Pääjärvi-Svensson båda två kommer att kapa ett av sina efternamn. Proffsbloggarna kommer att få Nobelpris i tiotalet helt nyskapade kategorier, Ludmila blir president för Internationella olympiska kommittén och själv kommer jag att förvandlas till Doctor Who nu på söndag.

163 kommentarer

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2013 16:18

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på

meningen med livet
varför just jag finns
att det ju regnar hela tiden
att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.

Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på

meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
varför just jag blev svensk
att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.

Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)

– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.

Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.

Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.

Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.

En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)

Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.

– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!

Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:

– … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!

Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.

Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.

65 kommentarer

”Nämen asså man kanske bara har 25 somrar kvar”

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2013 20:56

Jag är omgiven av människor med ålderskriser. Några fyller 23 och tror att det roliga är slut, andra fyller 40 och är övertygade om att de bara har ungefär fem år kvar med hjärnan intakt. Jag hade som bekant min stora kris vid 18, när jag trodde att jag hade upplevt allt som upplevas skulle.

Eftersom jag kanske bara har 25 somrar kvar (fast i min släkt blir vi uppåt 95 även om vi efter 72 inte kan skilja på barn och elvispar) måste jag ju se till att blogga åtminstone varannan dag, eller hur? Men om man inte hinner för att man måste laga 23 cyklar, åka på utflykt, sova middag och laga konstig mat? Jo, då samlar man bara ihop lite inspiration!

Kommentatorsbåset associerade nämligen till ”Boktitlar som förändras helt om man bara tar bort en bokstav” efter den här engelska varianten:

”The Da Vinci Cod. Thrills, spills and gills as a Harvard swimbologist tries to catch a murderous albino monkfish. A load of pollocks but better than Brown’s original.”

Ni som har Twitter kan se det svenska svaret — filtitlar som saknar en bokstav och oktitlar som saknar en bokstav. Några exempel:

”Sperman returns” – ja, ni förstår.
”Oy Story” – om finska aktiebolag och deras historia.
”Älskling jag krympte baren” — Rick Moranis uppfinner minibaren.
James Camerons ”Avtar” — en film med svikande publik.
”Snömanen” – den vita hingsten, kusin med den svarta.
”Riddarna kring runda ordet” – en ekivok berättelse i medeltidsmiljö.
”Dimmornas bo” – om livet i en knarkarkvart.

Ninja-Malin bidrog i båset med sin samling:

Ack, Ulf Lundell
Kapten Nemos bar, P.O Enqvist
Övarna i Skuleskogen, Kerstin Ekman
Ånger från andra våningen
Bo, Tage Danielsson
Ordisk Familjebok
Ar, Jan Guillou
Sista revet hem, Moberg

Jag tycker det här jättekul, jag!

Men nu måste jag tyvärr lämna er ensamma (igen) eftersom en glass ropar på mig. Jag har ju kanske bara 25 stycken 21 juli kvar att uppleva!

126 kommentarer

Blåmärket som kommer att gå till historien

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2013 13:26

I godan ro satt vi på verandan och åt – 14 personer med korv i mun och solsken i blick. Nej, alla åt inte – några klättrade i träd, gungade på gunga eller hoppade på studsmatta. Plötsligt hördes ett litet skrik, och ett barn föll med sin pappa ihop på studsmattan. Barnet hade ont och pappans blick sa ”nej, nej, nej”.

– Är det foten? ropade jag från verandan.
– … foten … ynkade barnet.

Jag och Nittonåringen har ju gått på idrottsskadekurser, så vi vet att det gäller att agera med blixtens hastighet.

– Linda? tjoade Nittonåringen.
– Uppe vid gröna toan!

Hon rusade uppför trapporna medan jag tog ett vackert gasellhopp från verandan för att med händerna knipa åt om foten. Jag flög som Stålmannen med ett uppdrag att rädda världen från undergång och jag kände att min insats skulle göra stor skillnad.

Men något blev fel. Titta på bilden så ser ni stålställningen under den blåa, vadderade kanten. Stål är hårt, brutalt och inte särskilt behagligt att konfrontera ens en ljummen sommarkväll. Kanske tog jag avstamp med det onda knäet, kanske är jag inte så smidig som jag tror, kanske fokuserade jag mer på barnet än på avståndet mellan verandan och studsmattan. Någon Christian Olsson är jag ju inte. (Eller så är det just det jag är med tanke på alla hans skador.) Något blev fel.

Alla på verandan drog efter andan som på OS 2012 när Gabrielle Douglas föll från bommen.

– ALLT ÄR OKEJ! ropade jag och klättrade upp på studsmattan och grep om barnets skadade fot.

Nittonåringen kom snabbt med lindan och vi förklarade (som vi hade lärt oss på kurserna) att det är viktigt att agera inom 20 sekunder och att lindan ska lindas så hårt att foten nästan blir blå och att man efter 20 minuter ska ta loss allt och linda om foten igen, men då inte så hårt. Skadan visade sig tack och lov vara en oskada, och barnet skuttade en halvtimme senare omkring som om ingen skada vore skedd.

Själv satt jag tolv timmar senare på akuten med detta ben.

Inte nog med att jag har ett svullet ben – jag har även ett tjockt smalben. — Inte nog med att jag har ett svullet, opererat dumknä – jag har även ett tjockt smalben.

Jag måste ha suttit och väntat i ett förrådsrum på akuten, för det var ett himla spring i skåpen runt omkring mig. I rummet intill satt någon som hade blivit biten av något jätteroligt. Mina öron fladdrade som parabolantenner ju borde kunna fladdra, men allt jag hörde var:

– Nej, jag anade ingenting. Jag som den komma emot mig med blottade tänder och sedan högg den tag i mig häääär och bara vägrade släppa!

När personal från en i trakten närbelägen djurpark dök upp hos den patienten, bestämde jag mig för att det var ett panterbett.

Vårdpersonalen fortsatte att springa fram och tillbaka och hämtade än det ena, än det andra inne hos mig. Varje gång någon kom in, lyfte jag förväntansfullt på blicken, men det var inte mig de ville åt. Jag installerade mig – och kände mig faktiskt som hemma.

Flera år gamla lappar med information som ingen längre ser.

Plötsligt kom en Harlekin-snygg läkare och sa att mitt ben ju såg förfärligt ut, men att det nog inte var någon fara så länge inte det pyttelilla såret började spruta var. Röntgen visade en stund senare inte ens en liten spricka, så jag fick tillåtelse att fortsätta leva loppan resten av sommaren.

Nu har bulan lagt sig något och jag skimrar lite vackert i svenska flaggans färger (vilket ju måste vara bättre än t.ex. den tyska) och jag fokuserar på att inte halta. Av någon outgrundlig anledning gör det jätteont att ligga ner med hela kroppen i horisontellt läge, så jag låg och sov så här i natt:

Här ser jag visserligen nästan ut som ett nyupptäckt lik i Midsomer, men ni förstår sovställningen? (Bilden ÄR arrangerad. Det är inte ens min säng.)

Och var har ni ont?

99 kommentarer

Klurigheter

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2013 10:17

Ni som inte läser kommentarerna i kommentatorsbåset ska veta att det är lika stökigt där som i min källare. Ingen håller sig till ämnet, ingen verkar vara ute i solen för att bränna näsan och alla har hela tiden något nytt att berätta.

Jag är fascinerad och imponerad, men tänkte ändå se om det så trevligt spretiga båset skulle kunna hjälpas åt med att hitta några klurigheter som man kan roa sig med. Jag har nämligen en plan. När jag blir 90 år ska jag sitta och vara jätteintressant med massa spännande gåtor som jag drar till med när mina barnbarnsbarn kommer och vill att jag ska läsa en bok och jag ju inte längre hör vad de säger eftersom jag är döv eller bara såpass dement att jag faktiskt inte förstår vad de säger.

Ser ni nu framför mig hur jag år 2054 sitter i en gungstol? Håret ser ut som svinto, händerna som halloween-handskar och mina jeans har verkligen sett bättre dagar. Men jag har köpt nya tänder och kan tala riktigt bra. Jag säger till mitt lilla barnbarnsbarn (som kanske bara bad om hjälp med att knyta skorna):

– Lyssna nu noga. Johans mamma har tre barn. Det äldsta heter Helsing. Mellanbarnet heter Göte. Men vad heter det tredje? Sätt dig nu i mitt knä och fundera! Å hopp!

Sedan kommer kanske min dotter … vi kan kalla henne Sextioåringen. Hon kanske säger att hon måste ha hjälp med att hitta den fjortonde upplagan av SAOL, den som kom ut 2015, för att alla i köket grälar om stavningen av jos. Då svarar jag med plirande ög… nej. Jag kommer aldrig att kunna plira. Nej, jag svarar då med mina koögon fästa på henne:

– Tänk dig att du springer N.Y. Marathon. Det går bra, och du tar dig framåt i fältet. När du passerar den som ligger tvåa, är du nöjd. Vilken plats ligger du på?

Sextioåringen kommer förmodligen att rycka på axlarna och minnas när hon senast (på riktigt) vann ett maraton och sedan återvända till köket.

Fritt blås i båset!

124 kommentarer

Liten knärapport

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2013 07:02

Ni som nu tror att ni ska få veta allt om när en av Sveriges största skådespelare under början av 1980-talet lät sin son sitta i mitt knä och hur det känns för mig nu när den lille parveln själv är en Hollywoodhunk, kommer att bli besvikna. För jag ska bara rapportera om den ständiga följetongen: mina knän.

Detta har hänt (den korta versionen):

Jag föddes.
Jag fick som 18-åring ont i knäna.
Jag hade ont i knäna tills jag som 27-åring artroskoperades.
Sedan fortsatte jag att ha ont i knäna eftersom det inte var något fel på dem och dessa obefintliga fel inte åtgärdades.
Kortison insprutades utan att särskilt mycket hände.
Jag föll i höstas omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå eftersom golvet var galet.
Jag fick allt ondare – särskilt i vänster knä som vreds illa i scenfallet.
Jag opererades i detta vänsterknä i januari: lite trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Sedan fortsatte jag att ha ont trots att de trasiga bitarna hade tagits bort: basketspel var out of the question.
Min ytterst tålmodiga sjukgymnast sa i början av maj att nänu får du ta och kontakta din operationsläkare för du gör ju inga som helst framsteg trots att du är fantastiskt duktig vad gäller sjukgymnastiken.
Min operationsäkare sa efter påstötning att ja, nu är det nog dags för magnetröntgen.

Detta har inte hänt (sedan i början av maj):

Smärtan har inte försvunnit.
De svullna knäna har inte som genom ett mirakel blivit osvullna.
Det opererade knät funkar inte bättre.
Läkaren har inte skickat en remiss för magnetröntgen.
Jag har inte slutat med sjukgymnastiken.
Jag har inte spelat basket.
Jag har inte tjatat på läkaren.

Det där sista – insåg jag så sent som igår – är alldeles för mesigt. Men det kan bero på att jag inte förrän igår visste att läkaren inte hade fixat remissen. Så här lät det när jag ringde för att försiktigt säga ”harrrkl, ’schäkta, men när händer det något?”, och då fick tag på en tidsbeställningssköterska eftersom läkarna har semester.

– Men … vad konstigt. Hm. Knatter, knatter. Jag förstår inte. Läkaren har … näe. Den sjuttonde … nej. Men här har remissen funnits, men raderats. Och här har röntgenläkaren bett om mer information om operationen av operationsläkaren men inte fått någon och … och här har … nej. Knatter, knatter. Jag förstår inte, verkligen inte. Men kanske … nej.

Faktum är att jag nu har så vansinnigt ont i det opererade vänsterknät att jag bara kan sova fyra timmar i stöten. Och att jag misstänker att det ständiga tablettknaprandet på sikt inte är särskilt nyttigt. För att inte tala om hur onyttigt det är att gå omkring och gnälla, halta, stånka och på det hela taget vara en surkärring som står vid sidan av basketplanen och muttrar.

Den där brovinkeln symboliserar mitt knä och hur väl det funkar.

– Men Lotten, sa en av läkarna som jag under åren har besökt. Vad synd att du är så ung. Om du hade varit över 60, hade vi bytt ut knäna bara! Tjåpp, schwåpp!

Men jag hade nog gjort som Captain Baines då. Vägrat. Och så hade jag lutat mig mot James Onedin. Och sedan finge jag väl gå på som Zeb Macahan resten av livet.

153 kommentarer