Jag hade en gång en kompis som bara ljög och ljög. Det konstiga var att hon ljög för andra så att jag hörde hur hon ljög – och hur hon inte kommenterade lögnen och … hur jag inte ifrågasatte den.
Eftersom vi sågs ganska mycket under ett par år, lärde jag mig att höra när det var lögn å färde. Och dessutom känna när hon ljög för mig.
– Jag blir sen! Bara en timme – mamma kom plötsligt på besök!
Sa hon plötsligt i telefon till någon annan när hon och jag hade fastnat över en fika.
– Kan inte komma till helgen, brorsan ringde och det är panik med XXX och YYY samt ZZZ.
Sa hon till någon som hon hade stämt träff med fastän jag som lyssnade ju visste att hon hade helt andra planer just den helgen och att hennes brorsa mådde finfint.
– Skulle du kunna vara jättesnäll och hjälpa mig med att skriva det här och det här och det här och dessutom fixa den där för att jag har målat in mig i ett hörn och pappa är sjuk och jag kan bara inte komma loss för då … bla bla bla.
Mejlade hon till mig. Tänk va, att ljuga för mig! Jag som ljuger så väl och anar en lögn på flera kilometers håll!
Hon var en hyvens quinna så jag ryckte på axlarna och tänkte ”tsst, spela roll, jag kan väl ljuga jag också”. Men när hon ljög för andra så att jag hörde det, blev det allt svårare eftersom det faktiskt vid många tillfällen var rent förfärligt. Och obegripligt klantigt.
I förrgår åkte jag tåg och var för andra gången på nio år åhörare till en telefonlögnerska. Första gången var 2004 (vilket många av er redan har räknat ut) och jag tjänade 3 000 kronor på det hela eftersom jag sedermera skrev ett kåseri om händelsen.
Bredvid mig satt hela vägen Eskilstuna–Stockholm en okänd kvinna i 30-årsåldern. Vi närmade oss Flemingsberg (stationen före Centralen) i full fart och det är ungefär då man börjar känna ”nämen om man skulle ta och ta på sig skorna” eller ”jag måste vakna, jag måste vakna, jag får inte somna om igen”. Kvinnans telefon ringde och hon svarade snabbt eftersom hon satt och spelade Angry Birds på den.
– Hej, jag skulle precis ri … Nääe. Tyvärr. Vi har stått stilla i Läggesta i en trekvart. Men jag har det bra, jobbar med månads… Mhm. Jättekul hörru.
Att jag är väldigt exakt i replikerna nu, beror på att jag satt med papper och penna och kunde anteckna allt omedelbart. Till skillnad från vissa andra (och stundom mig själv) har jag varken lagt till eller tagit bort något av vad hon sa.
– Ja. Ja. Näe. Men jag kan ta en tax… Okej. Bra. Rödbetor kanske? Mmm. Okej, hejrå.
Hon lade på och började spela de arga fåglarna igen. Tåget stannade i Flemingsberg och alla började skruva på sig inför det som ju väntar väl framme på Centralen: ombyggnationer, köer, människor och åter människor samt en relativt otrevlig promenad mot tunnelbanan. Vi satte av mot huvudstaden och då ringde kvinnans telefon igen och hon svarade prompt.
– Heeej igen. Nä, fortfarande i Läggesta. Näe. I nedersta lådan till vänster bredvid diskmaski…
Och innan hon hann avsluta den meningen, sa den opersonliga, inspelade rösten i högtalarna på synnerligen hög volym:
– VI ANLÄNDER STRAX TILL STOCKHOLMS CENTRAL, VILKET ÄR TÅGETS SLUTSTATION.
Kvinnan tog omedelbart telefonen från örat, tryckte snabbt bort den som hon pratade med och satte sig att stirra med tom blick bortåt Stadshuset.
Tyvärr har jag sedan ingen aning om orsak, följder eller ens vem hon pratade med eftersom jag helt förträngde att jag kunde ha
- frågat henne
- följt efter henne
- stulit hennes telefon och kollat.
Och nu får vi aldrig veta.
