Hoppa till innehåll

Etikett: Berlin

Rubriker från förr – t.ex. om Berlinblockaden

Nämen det är inte så svårt. Faktiskt. Man tar en viktig händelse från förr som vi vet var viktig eftersom vi ju känner till den fortfarande. (Jag är smart.)

Sedan gör man om den enligt nutidens mått. Man kan göra till exempel så här som xqcd:

headlines

Kan ni identifiera allt?

Det här är allmänbildningshumor när den är som bäst. Min favorit just här ovan är 1948 – ”fem vansinniga planer för hur man ska få in mat i Berlin”.

– STÄNG DÖRREN!
– Såja. Välkomna ska ni vara alla till detta akutmöte i juni, detta nådens år 1948.
– Tack. *mummel mummel mummel*
– Jag förstår att ni här på kanten hellre hade velat vara på puben och ni där borta hellre hade stannat i trädgården med barbequegänget. Men nu måste vi planera. Sovjet har alltså stängt av alla landsvägar och järnvägar och sett till att vi inte kan komma in till vår del av Berlin längre. Det handlar om 2,5 miljoner invånare som varken har mat eller kol.
– Merde! Salop!
– Nämen ojdå, är du här? Då har du gått fel, ni har möte längre ner i korridoren.
– Ça pue.
– Så. Kom igen nu. Vi har räknat ut att det behövs flygplan. Stora flygplan. Hur många tror ni?
– Hrrrm. Jag har räknat på det här och kommit fram till att om vi gör 500–600 landningar per dag och utgår från diverse tyska städer med flygplats och dessutom sjöflygplan från Elbe som kan landa i Tegel… nej Havelsjön tar vi istället … Ja, då bör det bli bra.
– Ska vi åka med tomma plan tillbaka?
– Nej, det verkar ju dumt.
– Jag vet! Vi tar med oss sjuka barn! Ja!
– Utmärkt.
– Jag beställer genast en miljard jutesäckar som vi kan packa i.
– Ja, för de är ju så praktiska också.
– Hur mycket mat behövs?
– Ursäkta, det har jag räknat på. Om alla personer i Berlin får i genomsnitt ungefär 1 700 kalorier per dag, kommer vi att klara av det här i ungefär tio månader. Om Sovjets satans idiotblockad fortsätter längre, får vi nog komma på något annat än att flyga in allt.
– Har dom kossor i Berlin?
– Bara ett fåtal.
– Okej, jag beställer två miljarder extra glasflaskor till att börja med.

mjölk2

Titta gärna på den här tio minuter långa filmen så får ni veta vad flygplanen vägde och hur mycket de kunde lastas med samt se hur man bäst lastar in en Volkswagen-bubbla i ett flygplan:

Läs mer här.

Share
165 kommentarer

En liten tur till Berlin igen, kanske?

Nej, tyvärr är det inte på riktigt utan bara i fantasin. Men det är vi ju så bra på här: att fantisera.  Så nu återvänder vi i fantasin till Berlin, där jag (information till nytillkomna läsare) ju var för blott någon vecka sedan. (1 2 3 4 5)

Mot Berlin! (Nu låter jag käck och trallande höstglad. Men i själva verket håller jag på att dö en längtansdöd efter utlandet. Nej, inte Oslo eller Helsingfors utan sådana ställen med croissanter och lunchvin samt öl i glas som ser ut som stövlar.)

Te och croissant-fika. (Jag kan äta croissant till annat än frukost, kan ni tänka er.)
Te och croissant-fika. (Jag kan äta kroasang till annat än frukost, kan ni tänka er.)

No-no i Berlin!

Gå inte sommarklädd när det är kallt och spöregnar, för då kommer berlinborna fram och talar om att man måste klä sig för årstiden. (Om man då talar om att man är en idiot som inte har packat för dåligt väder, skakar de på huvudet och svär om die dumme Schweden.)
Gå inte sommarklädd när det är kallt och spöregnar, för då kommer berlinborna fram och talar om att man måste klä sig för årstiden. (Om man då talar om att man är en idiot som inte har packat för dåligt väder, skakar de på huvudet och svär om die dumme Schweden.)
Ät inte här. Drick inte här. Gå inte in här. Blärk.
Ät inte här. Drick inte här. Gå inte in här. Blärk.
Lita inte på stavningen av …
Lita inte på stavningen av …
… annars bekanta ord.
… annars bekanta ord.
Fokusera inte på att fotografera din och ditt cykelgängs uppdruckna öl på en bro …
Fokusera inte på att fotografera din och ditt cykelgängs uppdruckna öl på en bro …
… när utsikten bakom ryggen ser ut så här, för då kommer alla att skratta åt dig och fråga om alla svenskar fotograferar fel saker.
… när utsikten bakom ryggen ser ut så här, för då kommer alla att skratta åt dig och fråga om alla svenskar fotograferar fel saker.
Köp inte munkar, hur färgglada de än är: de kostar tio spänn styck!
Köp inte munkar, hur färgglada de än är: de kostar tio spänn styck!
Gå inte hemifrån utan matsäck!
Gå inte hemifrån utan matsäck!
Åk inte hungrig till flygplatsen för snåljåpar: Schönefeldt ligger på Kallax nivå 1973.
Åk inte hungrig till flygplatsen för snåljåpar: Schönenfeldt Schönefeldt ligger på Kallax nivå 1973.
Jag säger det igen: Schönefeldt suuuger!
Jag säger det igen: Schönefeldt suuuger!

Det är alltså så att Berlin har två flygplatser som ska bli en och Schönefeldt är en av de gamla – som har sett ut som ovan sedan 1976. (Det finns inget där. Jo förresten, chipsrör för 50 kronor styck och relativt kall öl för 40. Men bara till klockan åtta.) Den nya flygplatsen ska bli sådär obegripligt stor att man säkert kan bosätta sig på den utan att någon märker nåt.

Meeeeen.

Trots att själva bygget har stått färdigt i flera år, kan man inte använda det eftersom fuskeribyggare hade glömt bort att kolla så att brandskyddsanläggningen funkade. Så invigningen 2011 blev 2012 som blev 2013 som nu heter 2014. (Och då talar vi ändå om TYSKLAND!)

Så till järnvägsstationerna. Berlin har flera som är jättetrevliga, men den största är inte en av dem.

Gå inte ut ur Hauptbahnhof. Allt du behöver finns på insidan. På utsidan: ingenting.
Gå inte ut ur Hauptbahnhof. Allt du behöver finns på insidan. På utsidan: ingenting.
Längta inte till dåtiden.
Längta inte till dåtiden.

Jag gick ett bra tag som en fullständig idiot omkring runt Alexanderplatz och tänkte “men vad synd, det finns ju inget, inget, inget kvar av det dåtida Östtyskland”. Och tillade för mig själv att ”man borde ha sparat en del av dåtiden så att vi hade fått resa till den och känna ahaaaaaa, liksom”. Well. Inte så mycket att längta till, visade det sig när jag gick in i “Galleria Kaufhof” på bilden ovan.

Åh. Luleå 1973.
Åh. Luleå 1973.
Åh. Luleå 1974.
Åh. Luleå 1974.
Åh. Luleå 1975.
Åh. Luleå 1975.
Längta verkligen inte till dåtiden. Jag upprepar: nutiden är trevligare.
Längta verkligen inte till dåtiden. Jag upprepar: nutiden är trevligare.

Yes und jawohl i Berlin!

Ta vara på Heinrich Heines synska förmåga, eftersom han 1820 skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". (Minnesmärket ovan finns på Opernplatz, där man redan 1933 brände av judar skrivna böcker.)
Ta vara på Heinrich Heines synska förmåga, eftersom han 1820 skrev att “där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. (Minnesmärket ovan finns på Opernplatz, där man redan 1933 brände av judar skrivna böcker.)
Värm ägg som en berlinbo: i vatten med hjälp av värmeljus. (Och ser ni den slående likheten mellan dessa ägg och dem som jag hade som matsäck så är det förstås bara en tillfällighet.)
Värm ägg som en berlinbo: i vatten med hjälp av värmeljus. (Och ser ni den slående likheten mellan dessa ägg och dem som jag hade som matsäck så är det förstås bara en tillfällighet.)

Jag var på så många museer att de alla nu flyter ihop i ett sörjigt museiminne, men ett står ut eftersom jag verkligen kände mig som hemma. Allt var precis exakt som under min uppväxt på 1970-talet, nämligen. DDR-museet beskrev precis allt som jag upplevde i Luleå 1973–81.

Uppsök DDR-museet och känn er som hemma.
Uppsök DDR-museet och känn er som hemma!
Fast okej, vi hade bara nästan så fula kläder som i DDR. (Men minns ni att man inte kunde köpa Levi's? Man kunde köpa Gul&Blå. Och Konsum.)
Fast okej, vi hade bara nästan så fula kläder som i DDR. (Men minns ni att man inte kunde köpa Levi’s? Man kunde köpa Gul&Blå. Och Konsumjeans.)
Share
114 kommentarer

Loppmarknaden på Bernauer Straße & Det Femte Hörnet

Att ”shoppa” som normalt folk är en omöjlighet när man måste vända på slantarna – och faktiskt jättetrist. Tycker jag. Därför var jag igår på loppisen på Bernauer Straße, som sägs vara något i hästväg. (OBS! OBS! OBS! OBS! Bara öppet på söndagar!)

Det visste inte min mamma, som i morse mejlade att jag ju borde åka dit:

”Bernauer Strasse blev en del av muren. Folk hoppade ut genom fönstren. Du kanske redan har varit där? När jag var där 1987 fick man klättra upp på ställningar på västsidan och titta på no mans land mellan öst och väst och och se hur folk i Östberlin promenerade på gatorna, kanske en och annan Trabant. Inga färger, ingen reklam.”

Igår såg det ut så här.
Och igår såg det ut så här.

Att ta sig dit är lika enkelt som att ta sig vartsomhelst i Berlin. Man bara går ner till tågen och eftersom det inte finns några biljettspärrar, känns det så vansinnigt enkelt och ljuvligt. Inga köer, inget krångel med plånboken upp och ner igen och bara underbart.

Fast 1961 var det inte lika enkelt. Över en natt dök ju muren upp och ställde till det.
Fast 1961 var det inte lika enkelt. Över en natt dök ju muren upp och ställde till det.
Berlinmursbyggarna hade strikta order att följa den uppgjorda sträckan utan att bry sig det minsta om eventuell logik eller hinder.
Berlinmursbyggarna hade strikta order att följa den uppgjorda sträckan utan att bry sig det minsta om eventuell logik eller hinder.
Just här på Bernauer Straße låg huset i öst och trottaren i väst. På skylten står det "Olga Segler", som var en ung flicka som hoppade från ett fönster i byggnaden och dog på trottoaren.
Just här på Bernauer Straße låg huset i öst och trottoaren i väst. På skylten står det “Olga Segler” – en ung flicka som hoppade från ett fönster i byggnaden och dog på trottoaren. (Källa.)

Men tillbaka till nutiden.

Biljettkontrollanterna (som enligt mig inte är många) är civilklädda och dyker upp var som helst. De går inte från en tågände till den andra utan kan bara plötsligt (eller går de på misstänksamhet?) sätta igång att kolla med fantastisk effektivitet och stora leenden. Om någon ser lite stressad ut och hoppar av tåget, följer de efter och tar betalt ute på perrongen. Böterna är på 30 euro, vilket i sammanhanget inte låter så mycket.

Skyltarna finns överallt och är fantastiskt tydliga. Jag kan tyvärr inte rekommendera att man frågar ortsbefolkningen om råd, för de svarar glatt och vänligt helt uppåt väggarna. En resa som sades ta sisådär sju minuter tog närmare trekvart och en rar själ pekade mig i riktning mot Danmark när jag skulle tre stationer söderut.

Därför har jag lärt mig allt om tågkartan! Den är så enkel! Men det kändes inte riktigt så från början, när den var så här läsbar.

Klicka gärna så blir kartan större, men inte tydligare.
Klicka gärna så blir kartan större, men inte tydligare.
Men så förstod jag att man kunde fokusera på den här delen. Och att U-bahn inte är "underground" utan "den urbana linjen". S-bahn är inte nödvändigtvis ett pendeltåg utan tåg som går ända till de suburbana delarna.
Men så förstod jag att man kunde fokusera på den här lilla delen. Och att U-bahn inte är “underground” utan “den urbana linjen”. S-bahn är inte nödvändigtvis ett pendeltåg utan tåg som går ända till de suburbana delarna.
U-bahn har galonsäten, S-bahn sammetsliknande säten. (Men man får ha cykel med sig på alla tåg!)
U-bahn har galonsäten, S-bahn sammetsliknande säten. (Men man får ha cykel med sig på alla tåg!)

Jag och tunnelbanekartan är numera såååå tajta. Men fastän jag nu är proffs i detta ämne, gör jag liksom vetenskapliga forskare tankefel. Resan till loppmarknaden på Bernauer Straße kunde ha gjorts på detta sätt:

Ungefär 20 minuters resa. Perfekt.
Ungefär 20 minuters resa. Perfekt.
Men istället irrade jag först upp och ner mellan tågen på Zoologisches Garten och sedan likadant på Alexanderplatz. Vips, försvann en dryg timme.
Men istället irrade jag först upp och ner mellan tågen på Zoologisches Garten och sedan likadant på Alexanderplatz. Vips, försvann en dryg timme.

På väg till loppisen på Bernauer Straße ska man tydligen besöka Ost-West-Café (alldeles när man kommer upp ur tunnelbanan) – men jag var så irriterad på mitt felåkande att jag inte ansåg mig vara värd nån fika.

Men visst gick jag fram och klappade lite på Trabin.
Fast visst gick jag fram och klappade lite på Trabin.

Direkt när man kommer in på loppisen (efter tio minuters promenad längsmed Bernauer Straße), drabbas man av en kompakt mättnadskänsla. “Detta kommer jag aldrig att orka” och ”varför tog jag inte ut mer pengar?”

1.
Du orkar. Det finns mat  och öl inne på området. (Och toaletter.)

2.
Du kan ta ut pengar på andra sidan Bernauer Straße, snett mittemot loppisen – bort från tunnelbanestationen och mot muren.

Denna till synes gamla hjälm (inte riktig, tror jag) kan du sedan köpa för 700 kr.
Denna till synes gamla hjälm (inte riktig, tror jag) kan du sedan köpa för 700 kr.
Eller varför inte ett par nätta stövletter?
Eller varför inte ett par nästan inte nötta, nätta stövletter?
När jag tog denna bild blev jag grundligen utskälld av den som sålde dem. Han skrek och skrek och svor och svor och jag gjorde som guiderna har sagt att man ska: tacka så mycket. "De vet inte hur man hanterar vänlighet", sa guiderna. Men denna försäljare visste minsann: han svor vidare.
När jag tog denna bild blev jag grundligen utskälld av den som sålde de gamla ”passen”. Han skrek och skrek och svor och svor och jag gjorde som guiderna har sagt att man ska: tacka så mycket. “De vet inte hur man hanterar vänlighet”, sa guiderna. Men denna försäljare visste minsann: han svor vidare och ville ha en förklaring till hur jag kunde tro att det var gratis att fotografera hans varor. (Man får fotografera: det står inga förbudsskyltar någonstans.)

Vid ett av stånden var det lite upprört. De båda försäljarna var jättemegasuperbakfulla och hade bestämt sig för att sitta under sitt loppisbord med solglasögon på näsan. (Sina näsor, inte bordets.) Eventuella kunder fick lyfta på duken eller krypa in om de ville pruta. Detta krångel gillade inte kunderna, så försäljarna bad dem dra åt helvete.

Ni ser fyra stycken fötter under bordet, va?
Ni ser fyra stycken fötter under bordet, va? (Blåa gympaskor respektive bruna stövlar.)
Här tillreds min kebab.
Här tillreds min kebab på ett synnerligen tillfredsställande sätt.
Man ska inte inte inte vara finklädd eller ha dumma skor eftersom man går omkring på grus … och detta i flera, flera timmar.
Man ska inte inte inte vara finklädd eller ha dumma skor eftersom man går omkring på grus … och detta i flera, flera timmar. Det där bordet i mitten hade de inte gillat på planet, så …
… jag köpte nya stövlar istället. Bara 150 kronor!
… jag köpte nya, gamla stövlar istället. Bara 150 kronor!
Om man blir lite trött (vilket man blir) kan man dra sig ut ur loppisområdet (som inte är inhägnat) och sätta sig att vila bland allt möjligt som händer på en gång. 1. Berlinmuren med grafitti. 2. Basketspel! 3. Vaudeville-artist. 4. George Harrison-band.
Om man blir lite trött (vilket man blir) kan man dra sig ut ur loppisområdet (som inte är inhägnat) och sätta sig att vila bland allt möjligt som händer på en gång. 1. Berlinmuren med grafitti. 2. Basketspel! 3. Vaudeville-artist. 4. George Harrison-band.

Utanför loppisen kan man sedan ta spårvagn till U-bahn, vilket man vill eftersom det då är väldigt långt att gå ens två meter. Väl hemma tar man fram en gammal varm öl och går till receptionen och ber om lite is. (Förlåt Broder Jakob, jag vet att man inte får göra så mot den stackars ölen.)

Självklart kunde mitt sekrutthotell ge mig is!
Självklart kunde mitt sekrutthotell ge mig is! Jättefräsch is!

Och där låg jag och sippade på en öl, sedan spillde jag ut ett halvt glas rödvin i sängen. (Det var nog inte meningen att jag skulle dricka det.) Tittade på basketmatch gjorde jag också, där den streamade bilden bara funkade i timeouterna, under en tyst minut (coach som dog i en bussolycka) och vid straffkasten.

Och så till det femte hörnet i mitt hotellrum! (Hörn 1. Hörn 2. Hörn 3. Hörn 4.)

Najs! Men … vad ligger fastkilat där? Hm … ett visitkort?
Najs! Men … vad ligger fastkilat där? Hm … ett visitkort?
Oooooh, stackars Katarzyna …
Oooooh, stackars Katarzyna, bodde du också här?

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
46 kommentarer

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewältigungen

Ojojojojojoj vad de i Tyskland ser till att skapa monument till minne av allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. En av de mer långsinta guiderna fräste att det minsann var rätt att jaga 92-åriga f.d. SS-män för vad de gjorde då, spelar ingen roll om de var 17–18 år då: straffas ska de. Länge och hårt.

– Ångrar de sig? Pfah, sånt folk kan inte ångra sig! sa guiden.

Jag och en annan turist försökte konsekvensanalysera och använde ord som “forgive and forget”, men gav snabbt upp. Vi skulle ju vidare till nästa monument, gubevars.

(Nej, jag ska naturligtvis inte tala om hur tyskar ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. Men ni ska veta att tyskar till och med har ett ord för hur man ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period: Vergangenheitsbewältigung. Människor förändras och om de faktiskt säger att de ångrar sig och inte alls står för allt som de stod för när de var tonåringar … kan man väl i alla fall lyssna på dem? Det är väl en del av själva Vergangenheitsbewältigungen?)

… förlåt dem; ty de veta icke vad de göra … (En av de mer obehagliga bilderna med osäkert ursprung.)
… förlåt dem; ty de veta icke vad de göra … (En av de mer obehagliga bilderna med osäkert ursprung.)

I Lund finns en ”staty” som heter Intighet, och som är rolig i sin litenhet: en liten utbytt gatsten. Ungefär så här ser den ut:

De här små minnesstenarna är verkligen inte roliga: de berättar om människorna som bodde i huset på just denna gata och när de mördades.
Men. De här små minnesstenarna är verkligen inte roliga: de berättar om människorna som bodde i huset på just denna gata och när de mördades.

Man kan faktiskt sponsra en sådan där gatsten – men inte bestämma vad det ska stå på den. Sedan blir man inbjuden till ”avtäckningen” och får träffa eventuella släktingar till den, vars namn står på stenen.

Härom året, under en sådan avtäckning utanför en port där en hel familj försvann en morgon 1943, dök plötsligt en väldigt gammal kvinna upp från ett grannhus och visste precis vilka de var, personerna som hörde till namnen som stod på stenarna. Och så gick hon hem och hämtade bilder på de döda och försvunna och berättade historier om dem – fantastiska bilder som de närvarande släktingarna aldrig hade sett och otroliga historier som de aldrig hade hört. Mitt i allt stod den som hade sponsrat stenarna – han som inte kände någon i församlingen – och grät floder.

Det minnesmärke som man hittills har tjafsat mest om, är det som är tillägnat alla mördade judar – Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Liksom annan modern konst säger folk att det är abstrakt och ofullständigt – men jag kan verkligen rekommendera ett besök. Det är 2 711 fyrkantiga stenblock i skiftande storlek som är placerade i militäriskt snörräta rader på ojämn mark.

Detta är 19 000 kvadratmeter. Som en Coop-parkering liksom.
Detta är 19 000 kvadratmeter. Som en Coop-parkering liksom.

Man går in bland stenarna och är alldeles ensam i några sekunder – men plötsligt dyker en främmande människa upp i en halv sekund, bara för att försvinna igen. Djupinglotten analyserade och kom fram till att det är så livet var under förintelsen: man mötte folk snabbt, och så försvann de igen. Eller som livet självt: man föds, lever en pyttestund och så dör man. Dessutom kan man se det som en illustrerad kronologi över krigstiden: till en början fanns träd och stenar (judar) av olika storlekar … sedan fanns nästan inget kvar, allt plattades ut … (Konstnären Peter Eisenman vägrar presentera en tolkning. Smart av honom.)

Vi blev strikt tillsagda att uppföra oss väl och respektera alla som faktiskt inte är där för att leka kurragömma eller ta en snabbfika utan som är där för att minnas flydda tider och krigets fasor. Man får sitta på stenarna, men inte bete sig på annat sätt mot dem.

"Men mina skor är faktiskt jätterena."
“Men mina skor är faktiskt jätterena.”
"Nämen alltså, så här sitter jag när jag sitter."
“Nämen alltså, så här sitter jag alltid när jag sitter.”

Andra minnesmärken är helt vanliga statyer eller skyltar som sätts upp i portuppgångar. Men det kan också vara ”absence of presence” – något som inte finns och som därför är en stark signal.

Här har man valt att lämna ett mellanrum i en lång radda hus: den del som klarade sig sämst, byggdes inte upp igen. På väggarna sitter skyltar med information om alla som bodde i huset och som dog när bomberna föll.
Här har man valt att lämna ett mellanrum i en lång radda hus: den del som klarade sig sämst, byggdes inte upp igen. På väggarna sitter skyltar med information om alla som bodde i huset och som dog när bomberna föll.
Vissa hus har inte reparerats vad gäller kulhålen – men de flesta har det.
Vissa hus har inte reparerats vad gäller kulhålen – men de flesta har det.

Anhalter Bahnhof var en enorm järnvägsstation, varifrån de flesta transporterades ut till koncentrationslägren. Det finns noggranna anteckningar över hur många som fördes iväg varje dag – tills det plötsligt blir ett glapp på någon månad när de allierade lyckades bomba stationen. Tysk effektivitet gjorde att den bristfälligt lagades så att bortforslandet kunde fortsätta – även om stationen inte längre hade tak.

Just den här bilden är dock tagen efter kriget – i augusti 1945. (Foto: Margaret Bourke-White)
Just den här bilden är dock tagen efter kriget – i augusti 1945. (Foto: Margaret Bourke-White)
Idag har man inte som med så många andra byggnader återuppbyggt stationen, utan bara bevarat själva fronten av entrén – mest för att stationen låg såpass nära den östtyska gränsen och muren att man bara hade kunnat ta sig kanske en station framåt.
Idag har man inte som med så många andra byggnader återuppbyggt stationen, utan bara som en kuliss bevarat själva fronten av entrén – mest för att stationen låg såpass nära den östtyska gränsen och muren att man bara hade kunnat ta sig kanske en station framåt.

Själva muren uppmärksammas mycket, mycket, mycket.

Stora delar finns kvar, och när vi igår cyklade längs med den, kände vi nästan ”men vad händer bakom muren” … till några meter senare när muren öppnade sig och vi fick se vatten, människor, ölhak och konst.
Stora delar finns kvar, och när vi igår cyklade längs med den, kände vi nästan ”men vad händer bakom muren” … till några meter senare när muren öppnade sig och vi fick se vatten, människor, ölhak och konst. Fyra sekunders östberlinsk ångest, liksom.
Där muren stod, har man på olika sätt märkt ut sträckan.
Där muren stod, har man på olika sätt märkt ut sträckan.
Man kliver genom muren än här …
Man kliver genom muren än här …
… än där …
… än där …
Här är ett av husen på den forna östtyska sidan. Men hu, så det ser ut! I detta fall är det alls inte vanskötsel eller ett minnesmärke utan bara ett sätt att tjäna pengar: västtyskar älskar att bo i dessa bohemiska hus … som på insidan är fullt renoverade med stålborstade kylskåp och golvvärme.
Här är ett av husen på den forna östtyska sidan. Men hu, så det ser ut! I detta fall är det alls inte vanskötsel eller ett minnesmärke utan bara ett sätt att tjäna pengar: västtyskar älskar att bo i dessa bohemiska hus … som på insidan är fullt renoverade med stålborstade kylskåp och golvvärme.

Och som avslutning återvänder vi väl till min egen lilla värld?

Dagens hörn i mitt hotellrum är ett duschhörn. Det är osäkert vad det där svarta är, men det är mjukt och luktar lik.
Dagens hörn i mitt hotellrum är ett duschhörn. Det är osäkert vad det där svarta är, men det är mjukt och luktar lik. (Förlåt, den beskrivningen kanske inte passar med dagens bloggämne?)

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewältigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
60 kommentarer

Tips till alla som nu har drabbats av resesug: Berlin

1.
Åk till Berlin
. Strunta i drömmar om Thailand och New York. Ta inte ansvar för nära och kära utan åk solo! Hoppa över storhandlingen i blott en vecka (ät upp den mat som finns hemma och fyll på med havregrynsgröt och löksoppa) och lägg den tusenlappen på en flygresa. Sälj platt-tv:n. Be dina föräldrar eller barn om ett lån. Väl i Berlin måste du kanske råna en bank eller sjunga på gatorna för att ha råd till ditt uppehälle – men nu är du ju i alla fall utomlands!

2.
Bo på ett skithotell, men se till att skithotellet ligger nära en tunnelbanestation. (Inte så svårt: allt ligger nära tunnelbanan.) Om jag hade vetat bättre hade jag valt ett skithotell närmare Alexanderplatz (istället för Kurfürstendamm) eftersom jag hela tiden hamnar där.

4.
Köp ett flerdagarskort till bussar och tåg. (Det kostar nästan ingenting jämfört med Stockholmskortet.) Det heter Berlin Welcome Card och eftersom man inte behöver visa upp det varje gång man ska åka, ligger det liksom bara i tryggt försvar så länge man inte blir rånad eller bestulen på plånkan.

4.
Tag ingen som helst hänsyn till omständigheterna och utlandsvistelsen utan leta verkligen upp en pub med tv eller (i värsta fall) en streamingsändning av Sveriges landskamp om Sverige spelar landskamp. (Igår handlade det visserligen om fotboll, men det gäller nog alla landskamper.)

Inte förrän Irland hade gjort 1-0 på Sverige (och Tyskland på 31 olika tv-kanaler hade gjort 2-0 mot Österrike) hittade jag en streamingtjänst som visade alla de fina landslagsspelarna – som små pixelerade legogubbar.

Irland–Sverige på datorn och Tyskland-Österrike (gäsp) där uppe.
Irland–Sverige på datorn och Tyskland-Österrike (gäsp) där uppe.

Det gick med svenska ögon som vanligt åt skogen med allting och Zlatan sprang för lite och Israelsson sparkade ut bollen fel och Lustig och Larsson gjorde allt fel och när Elmander och Anders Svensson hade satt varsin strut och de svenska rapporterna mest löd ”nä, det kommer att gå åt helvete” och ”det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”, sa de irländska kommentatorerna så poetiskt:

”Sweden has raised a sunshine over their yellow tops, but put a dark cloud over the Irish team.”

Vi vann med 1–2 och krigsstilsrubrikerna idag handlar om att Zlatan inte ville kommentera en viss komikers uppträdande.

5. 
Inled hela vistelsen med att turista via cykel. Jag kan så innerligt rekommendera Fat Tire Bike Tours, som utgår från Alexanderplatz (under Fernsehturm). (De finns även i Paris, London och Barcelona.) Tänk er att det är tydligt angivet:

”Vi åker klockan 11!”

Då åker ju inte alla grupper klockan 11, förstås. De turister som kommer tidigt för att de är på de viset, åker kanske redan klockan 10:45. De som kommer i lagom god tid kommer iväg strax efter 11 och de som kommer för sent för att de är på det viset, kommer iväg för sent och det gör ingenting alls. Ingen betalar i förväg, ingen har hjälm (om man inte är på det viset, för då får man förstås en hjälm) och ingen måste ens lova att de vet hur man cyklar.

Det finns olika turer och olika guider och olika cyklar och olika turister och allt är så genomtrevligt att jag nästan dör av myschock.

Alla cyklar heter något så att man inte ska tappa bort den.
Alla cyklar heter något så att man inte ska tappa bort den när man går runt och tittar på sådant som inte tillåter sig cyklas på.
Här cyklar vi om kring vid Potsdamer Platz, som under kalla krigets dagar bara var ett stort no mans land mellan murar och taggtråd.
Här cyklar vi om kring vid Potsdamer Platz, som under kalla krigets dagar bara var ett stort no mans land mellan murar och taggtråd.

Här kommer lite av all information som guiderna fullkomligen öser ur sig:

Fernsehturm byggdes i Östberlin bara för att man i Västberlin hade byggt ett jättehögt radiotorn. Det är absurt högt och pråligt — allt för att vinna den ständigt pågående tävlingen. Det var bara det att eftersom Östtyskland funkade som det gjorde, fanns det inte tillräckligt duktiga ingenjörer som kunde färdigställa tornet, så man köpte den tjänsten av … Sverige.

Åh, jag är en fotokonstnär.
Åh, jag är en fotokonstnär.

Berlin är en stad med enorma skulder. Guiderna säger än miljoner hit, än biljoner dit och byter valuta hela tiden – men helt klart är att det inte har varit gratis att göra Berlin till den stad det är idag. (Men det var det kanske värt?)

Eftersom hela Berlin bombades som vore det i en tecknad film, är det snudd på obegripligt att det som såg ut så här …
Eftersom hela Berlin (och andra städer i Tyskland förstås) bombades som vore det i en tecknad film, är det snudd på obegripligt att det som såg ut så här …
… idag ser ut till exempel så här.
… idag ser ut till exempel så här.

När det gäller just byggnaden ovan (hjälp mig gärna med namnet) – Französischer Dom –  så finns det en exakt likadan byggnad mittemot, vid samma torg – Deutscher Dom. Och båda är nyproduktioner. Allt på dem är återställt utom …

… statyerna, som är i original.
… statyerna, som är original.

Så varför höll statyerna när resten bombades sönder och samman? Sanningen är att Hitler redan 1936 började förbereda för kriget och helt sonika tog ner statyerna och lindade in dem i bubbelplast (förlåt, jag kanske inte ska skoja om så allvarliga ting?) och sänkte dem i floden Spree. Efter kriget plockades de upp – helt oskadda.

Man har alltså återställt gamla byggnader som om det inte fanns en gårdag. Jag har pekat på tusen och en byggnader och som den blåögda blondin jag är, sagt:

– Men det där huset – hur kommer de sig att det klarade sig undan bomberna?

Det gjorde det inte. Det är återuppbyggt som det såg ut före kriget.

Typiskt nytt hus.
Typiskt nytt hus.

Egentligen finns bara ett hus (sanning med modfikation) som inte en enda gång blev träffat, och det var Hitlers nazisthögkvarter – hans Luftfahrtsministerium. (Antingen för att britterna tänkte att om vi bombar deras jätteviktiga hus kanske de bombar vårt, eller för att det var ett fantastiskt landmärke från luften eftersom det är så stort och man då visste var bomberna skulle släppas eller bara för att det faktiskt under andra världskriget var vansinnigt svårt att pricka rätt och de bara missade.)

Luftfahrtsministerium-huset från ovan. (Dit upp cyklade vi inte.)
Luftfahrtsministerium-huset från ovan. (Dit upp cyklade vi inte.)

Men eftersom det var brandbomber som släpptes, klarade sig ofta husväggarna även om allt annat försvann. I den obeskrivliga röra och misär som då var den forna huvudstaden, satte de kvarvarande – kvinnorna – igång att röja. Männen var antingen döda, för gamla, för unga eller i fångläger. (Ber om ursäkt om jag här och nu påtalar det uppenbara för alla som känner till krigshistorien, men jag försöker vara pedagogisk.)

Det fanns naturligtvis inte heller några bulldozers, inga traktorer, ingen järnväg och knappt ens en rullebör. Dessa kvinnor som knackade loss murbruk från tegelstenar och flyttade hela ruiner kallades ”Trümmerfrauen” och började sommaren 1945 med sitt storverk — att röja så att man i alla fall kunde komma fram på gatorna igen.

Trömmerfrauen hösten 1945.
Trömmerfrauen hösten 1945.

Och in kommer de allierade och säger:

– Nämen hörni vad bra ni jobbar, det här ska ni få betalt för. Se nu till att ni inte jobbar mer än åtta timmar per dag så att ni sliter ut er och här, förresten, här får alla som jobbar som Trümmerfrau extra matransioner. Let’s boost the German economy!

Som en pendang till bilden ovan, kommer en nutida från dagens tokigaste Berlin-projekt: att bygga upp det forna slottet

– Galet jobbigt, va grabbar. Alltså.
– Galet jobbigt, va grabbar. Alltså.
Angela Märkel och grabbarna samt storsponsorn som är en brun läsk från USA har nämligen beslutat att detta slott (bild från en vinterdag 1900) …
Angela Märkel och grabbarna samt storsponsorn som är en brun läsk från USA har nämligen beslutat att detta slott (bild från en vinterdag 1900) …
… som pga. alltför stora krigsskador sprängdes på 1950-talet …
… som pga. alltför stora krigsskador sprängdes på 1950-talet …

… ska återskapas. Tyskland har visserligen inte längre någon kungafamilj (jo, de finns, men de är inte längre kungliga), men minst ett par slott ska varje huvudstad ha. (Byggnadsarbetarna där uppe står och tittar på en fasadprototyp.)

Jag önskar så att man i Sverige i alla fall ibland byggde några lite vackrare hus än de hypermoderna. Mina arkitektvänner tycker att jag är en bakåtsträvande dummer som inte kan se skönheten i de rena linjerna, men … en krusidull här och där hade kanske inte med dagens byggmetoder varit så svår att få till?

Men nu till viktigare ting!

Det tredje av mitt hotellrums fem hörn.
Det tredje av mitt hotellrums fem hörn.

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
63 kommentarer

Tejakt med champagnegalopp

Champanj borde det faktiskt stavas. Med tanke på champinjon om inte annat. Te stavas ju te och inte the eller té. Om man inte är tysk, för då heter det Tee. Som i golf och curling.

Men nu var det alls inte stavning jag skulle fundera över, utan om hur det är att vara i Berlin. Det är nämligen

  • fantastiskt
  • underbart
  • varmt
  • soligt
  • bildande
  • tröttande
  • jävligt ont om te.

Jag har idag cykelturistat (mer om det imorrn) och till och med blivit lite röd på näsan (och det var inte lunchölens fel) och fått skrapsår på ena knogen efter närkontakt med en regeringsbyggnad. Jag har även fnissat åt att tre av 13 deltagare på cykelturen såg ut så här utan att vara släkt:

– Three ginger beards! sa jag förtjust när de kom och satte sig mittemot mig. (De trodde att jag sa "ginger breads".)
– Three ginger beards! sa jag förtjust när de kom och satte sig mittemot mig. (Fast de trodde att jag sa “ginger breads”.)

Sedan har jag vandrat längs Kurfürstendamm och tänkt att hejsan hoppsan vad många H&M-butiker man kan ha – tre butiker i inom 100 meters radie är tydligen helt okej. Och plötsligt stod jag framför ett av mina mål utan att ens ha satt upp målet: Gedächtniskirche.

Den såg ut så här innan den bombades sönder och samman under andra världskriget.
Den såg ut så här innan den bombades sönder och samman under andra världskriget.
Sedan den inte renoverades utan bara stagades upp för att vara ett minne över hemskheterna, har den sett ut så här – där det enda som egentligen är kvar är entrén.
Sedan den inte renoverades utan bara stagades upp för att vara ett minne över hemskheterna, har den sett ut så här – där det enda som egentligen är kvar är entrén.
Och naturligtvis ser den ut så här nu när jag kommer dit eftersom den ju måste renoveras precis nu.
Och naturligtvis ser den ut så här nu när jag kommer dit eftersom den ju måste renoveras precis just nu.
På insidan av den delen som är kvar såg det ut så här strax efter kriget – innan man kom på att det nog inte var säkert med alla fallande tegelstenar och så.
På insidan av den delen som är kvar såg det ut så här strax efter kriget – innan man kom på att det nog inte var säkert med alla fallande tegelstenar och så.
Nu är det nyrenoverat och helt ofattbart ståtligt. Kan det bli bättre än så här? tänker man …
Nu är den lilla delen som klarade sig 1945 nyrenoverad och helt ofattbart ståtlig. Kan det bli bättre än så här? tänker man …
… tills man kommer in i den nya delen, som ser ut så här.
… tills man kommer in i den nya delen, som ser ut så här. (Jodå, jag har sett detta på bild förut. Men väl där på riktigt blir man nästa relischös på kuppen.)

Eftersom jag hade blivit beordrad att sätta mig ner och filosofera lite just där, i  Gedächtniskirche, gjorde jag det. Och kom omedelbart på att jag var hungrig.

När jag hade gått vilse en liten stund, kom jag till närmaste tunnelbanenedgång, som …

… för det första bevakades av Ögonkakao och …
… för det första bevakades av Ögonkakao och …
… för det andra var stängd för reparation – vilket man omedelbart måste associera till ”De överlevande” eller bara jordens undergång i största allmänhet. (Pun intended.)
… för det andra var stängd för reparation – varför man omedelbart måste associera till ”De överlevande” eller bara jordens undergång i största allmänhet. (Pun intended.)

Jag åt kvällsmat på en ypperlig, indisk restaurang alldeles vid mitt ganska bedrövliga hotell. Kyparen tog hand om mig som vore jag hans sedan länge försvunna dotter och gav mig specialsås som var extra stark (bara för mig), en extra portion grönsaker (eftersom jag såg ut att behöva mer vitaminer än alla andra gäster) och dessutom när jag hade betalat trollade fram ett glas xxxx – som var en snaps.

Hjälp mig nu: vad heter den där drycken? Jag kan ju inte sitta här och sitta med ett blogginlägg med xxxx-snaps!
Hjälp mig nu: vad heter den där drycken? Jag kan ju inte sitta här och sitta med ett blogginlägg med xxxx-snaps!

Så kom jag då äntligen hem till hotell Spree, och insåg – efter en läsning av bloggbåsets i korus utropade diskvalificering av tyska teer – att jag var tvungen att ge mig ut på tejakt. Ut igen!

Via en resa åt fel håll (trots all ypperlig skyltning), tog jag mig tillbaka till Kurfürstendamm där jag tidigare hade spanat in en sån där amerikansk kaffeshop. Men utanför en stor klädbutik stannade jag till eftersom den obegripligt nog vaktades av brittiska gardets björnskinnsmössor och en saxonfonlady medan en stor folksamling stod och tittade på en utrullad, röd matta. Jag började filma den absurda situationen, när en man kom ut och sa åt oss att vi var välkomna in.

Och där inne fick jag champagne! Det som händer i slutsekunden är att jag får en goodiebag med allehanda reklam, en muffin och världens finaste, knallvita anteckningsbok.

Som behövs, eftersom jag just nu för ner mina flyktiga minnen på ett komplicerat löskortssystem.
Som behövs, eftersom jag just nu för ner mina flyktiga minnen på ett komplicerat löskortssystem.

Champagnen dämpade inte tesuget det minsta lilla, så jag uppsökte Starbucks, där personalen bestod av två undersköna 22-åringar som gjorde mig lite knäsvag av pur trevlighet.

– Ein Tee, bitte. Ein großer Tee.
– Large tea! Nice, we like tea drinking people! Are you from Sweden?
– Jaaa…
– Tak schå myyyket. Let’s take two bags of tea!
– Oh, danke, in Sweden that would cost me tw…
– Not here, you need two bags for all that water! Here you go, darling!
– Vielen dank, liebling!

Och där skrattade mina unga älskare så att de höll på att tappa fotfästet.

Fem hundradelar efter att denna bild togs, råkade jag tappa muggen och hälla ut allt te på marken och fick då anledning att gå in till Starbucks och pojkarna igen. Till en kostnad av en te lyckades jag förbruka fyra tepåsar …
Fem hundradelar efter att denna bild togs, råkade jag tappa muggen och hälla ut allt te på marken och fick då anledning att gå in till Starbucks och pojkarna igen. Till en kostnad av ”en stor te” lyckades jag förbruka fyra tepåsar …
Väl hemma i hotellrummet igen tog jag ännu en bild på ett av rummets fem hörn. (Spännande följetong va?)
Väl hemma i hotellrummet igen tog jag ännu en bild på ett av rummets fem hörn. (Spännande följetong va?)

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
85 kommentarer

Idag vaknade jag i Berlin!

Obama ödelade Stockholm igår – och ingenting såg jag! Jag spanade och spanade på min mellanlandning och hade verkligen förväntat mig allt från avspärrningar och bistra poliser till amerikanska flaggor och protestaktioner.

Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)
Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)
Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.
Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.

norwegianmedd

Eftersom Norwegian ansåg att man skulle vara i extra god tid och jag inte litar på tågen, åkte jag i såpass extremt god tid att till och med tidsneurotiker hade skrattat åt mig. Dessutom tog jag Arlanda Express (de gula fin-dyr-tågen som är ytterst pålitliga) så att jag kunde kliva in på Arlanda och checka in fyra timmar innan planet skulle lyfta.

Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att kontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.
Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att klumpkontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.

Sverige inledde igår basket-EM med att spela mot de hopplösa, håriga grekerna som vi inte har en chans mot, hur duktiga Jerebko, Taylor eller unge Håkansson är. Men det är ändå en njutning att med de moderna tekniska uppfinningarna kunna klicka sig fram till en webbsändning – mitt på Arlanda.

Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.
Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och “SKIT” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.

På Arlanda kostar minsta lilla macka uppåt 80 kronor och teet 30. Tur då att jag hade med mig hårdkokta ägg och kunde dricka vatten från handfaten inne på toa. (Nej, jag är inte knäpp eller snål. Jag bara föredrar att lägga pengar på vettigare saker, sa jag till mig själv och … köpte en liten stund senare uppe i luften en muffins och en pappmugg te för 55 kr.)

Men den var en delikat muffin och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.
Men den var en delikat muffins och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.

Väl framme i Berlin gick allt så smort att det verkligen inte kunde ha gått smordare. Tydliga skyltar visade mig vägen till S-bahn (som pendeltåg) och biljettmaskinen var hur tydlig som helst fastän allt var på tyska. Man har inte spärrar som klämmer folk som de plägar göra i Stockholm, utan istället kontrollanter och skyhöga böter. Jag bytte lätt som en plätt till ett annat S-tåg och bytte sedan en gång till tull U-bahn (tunnelbana): det var bara att följa den übertydliga skyltningen.

Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.
Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.

Hotellet är inte dyrt. (Jag börjar med att tala om det så att ni inte blir chockade.) Personalen hade gått hem när jag kom fram, så jag fick börja med att på bekant vis rycka i en låst dörr (allt är ju låst när jag kommer) och sedan spana in denna låda.

Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.
Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.
Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.
Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.

Så det gjorde jag. Ryskan som tog emot mig sa “ställ inga frågor idag” och “betala innan du åker hem” och gick sedan och lade sig igen eftersom (skulle det visa sig) hon ju även ansvarade för frukosten nästa morgon.

Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.
Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.

Vis sängen finns ett enda eluttag (inringat) som datorn och telefonen måste dela med den där golvlampan som är så svår att datera. Pilen pekar på en inbyggd …

… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.
… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.

”Det var alldeles för länge sedan jag fick skriva om hotellmögel” sa jag häromdagen, intet ont anande. Well, nu är den bristen avhjälpt.

Ett av rummets fem hörn.
Ett av rummets fem hörn.

Toaletten är en sådan där absurd som måste vara designad för faecesfanatiker med inspektörsögon. Varje spolning kommer med tsunamikraft som skulle kunna spola bort en yeti från skålen.

Trasig spolmoj. (Det var inte jag!)
Trasig spolmoj. (Det var inte jag!)

Frukosten intogs i ett mörkt rum med sju kvinnor som verkade lika ensamresande som jag. “Gut’nmorgen” sa vi till varandra och åt våra ägg under tystnad.

Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.
Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.
Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.
Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.

Nu ska jag hasta iväg till tunnelbanan och försöka köpa ett femdagarskort i en maskin som bara kan prata tyska. Fast vänta, jag är ju rätt bra på tyska … bara lite feg och otränad samt fullständigt jädra väck när det gäller vilka prepositioner som styr dativ.


Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
100 kommentarer