När min farfar var i 25-årsåldern fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han med en farlig massa pengar i innerfickan skulle skida genom halva Norrbotten för att köpa kaffe. Någonstans på vägen råkade han på en ung kvinna som stod som biträde i en butik. Tycke uppstod, men farfar skulle ju som en 007 ta sig till kaffedepån.
Och då drabbades han av spanska sjukan. Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländig terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.
(Att vi vet vad han tänkte och det faktum att jag kallar honom ”farfar” är förstås en tydligt vink om att det hela gick väl.)
Under över alla under! Farfar överlevde! Han kom tillbaka till verkligheten, spände på sig skidorna, hämtade kaffet, sökte upp det vackra butiksbiträdet och uppvaktade henne så bra att de gifte sig ett par år senare.
Så långt farfar. Denna karlakarl till man fick sedan tre barn, varav ett är min pappa.
Min pappa fick i sin tur tre barn, varav ett är jag … som till make och husbonde valde ut …
Nä. Nu ska jag iväg och föreläsa för en pensionärsförening släktforskarförening om dessa karlakarlar och deras äventyr! (Det blir stort fokus på farfar, kan jag säga.)
