Hoppa till innehåll

Etikett: Skåne

– Åk bara tåg om du måste!

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

  1. Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
  2. Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
  3. Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
  4. Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Munskyddsselfie à la 2020.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.
Share
11 kommentarer

Hotellpanik i Skåne

Jag tog in på ett hotell i södra Sverige för att föreläsa för 97 spralliga skåningar. Hotellet var utvalt enligt dessa kriterier:

  1. Charmigt.
  2. Nära hotellet där föreläsningen skulle ske.
  3. Billigt.

Min djefla man skötte bokningen som den sekreterare jag inte har, så sent på kvällen klev jag klev in i hotellfoajén – som var mörkröd och hade dämpad belysning. Resan dit var sju timmar lång, så jag var less på att inte ligga i en nymanglad säng. Ungefär.

– Lotten Bergman. Booking.
– Näääää. Vi har ingen bokning till dig. Och tyvärr är alla rum upptagna.
– Vavavavavaaa?
– Men titta här, om prick en vecka finns ett rum i ditt namn.
– Bomber och granater, luspudeldjeflamannen!
– Men tjoho, vår svit är ledig: 1 790 kr.
– Nej. Nej, det går in…

Då kom en man av utländsk härkomst mot oss. Han log och jag kände att han skulle kunna passa i en fez. Han erbjöd mig sviten till ett rabatterat pris, emedan han tydligen innehade en sådan position att han kunde just det.

– Det är för mig en stor ära att till dig ge övernattning för det facila priset av 1 300 kr.
– Nej, jag kan verkligen inte, jag måste försöka hitta …
– Enligt min ringa mening är sviten värd 950 kr.
– Va? Oj! Ja! Tack!
– Gott så. Jag tar mig friheten att påpeka att en liten flaska champagne denna kväll är på sin plats.

Mannen, som helt tydligt var hotelltjifen, viftade lite lätt med vänsterhanden mot osynliga champagneflaskor. Jag fick min nyckel (NYCKEL!) och gick genom snirklande korridorer till sviten (rum 14).

Väldigt snirkligt.

Jag gick in. Satte ner väskan på golvet. Sedan funderade jag ett tag på definitionen av ”svit”.

För det här var ju sviten. Ergo rummet. Förvisso fanns en himmelsäng, men det gör ju inte att det finns några ytterligare rum som ligger i svit bakom stolparna, liksom.

Visst är ”svit” mer än ett rum? Eller kan badrummet räknas som rum? Om det är ett stort badrum? MED BUBBELPOOL!!!

Men vad ända ini glödheta är det där orangespräckliga som syns bakom den dör glasbetongväggen?
Nämen – naturligtvis är det marmorerat köttkamouflage till toasits.
Karl-Johanstil kallas det när hotell inreder ett rum så här.
Konsekvent genomfört med inredningsdetaljer som kallas “snett och vint”.
Närstudie av fönsterstängningen.

Oj, vad jag inte brydde mig om skavankerna. Inte ens toasitsen störde mig. Jag badade i bubbelbadkaret som lät som ett helt menageri, drack en flaska Ramlösa (det enda bubbel som fanns på rummet) och somnade sedan sött till det ljuva pladdret av berusade danskar, som för länge sedan borde ha åkt hem men istället stod på gatan utanför mitt fönster och diskuterade medlemskap i en golfklubb.

Klockan 06:30 väcktes jag av detta:

Brandlarmet.

När jag hade filmat tutet ovan (prio ett är att dokumentera), resonerade jag på detta vis:

– Den här lilla pyjamasen är lite väl avslöjande, så det är bäst att jag klär på mig. Var är strumporna? Ska jag ta på mig klänningen som jag ska föreläsa i eller bara jeans? Ska jag ta med mig datorn? Äh, jag packar ner allt. Titta, där på gatan står ju de andra hotellgästerna. Hm. Oooh, vad roligt, brandkåren! Bäst jag skyndar mig så att jag inte missar brandmännen!

Fullt påklädd och med hela packningen med mig, stod även jag en stund senare på gatan.

Tut tut tuuut tut! “Nu kommer brandmännen” tjoade jag och klappade händerna.
Det lilla hotellets alla gäster samlade ute på gatan.
– Okay, we’re going in! sa de bekymrade brandmännen.

Efter kanske 15 minuter kom brandmännen ut med besvikna miner. Det brann verkligen inte någonstans. Och ingen förklaring till larmet fanns heller – så vi gäster välkomnades in för att äta frukost. Äggen var halvkokta, det fanns varken äggröra eller bacon och den stackars receptionisten for som ett torrt skinn för att hinna ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor.

Efter frukosten gick jag upp till sviten igen för att sätta på lite mascara och dricka upp den andra gratisflaskan Ramlösa. Man såg verkligen att jag hade lämnat rummet i full panik och med andan i halsen eftersom jag hade lämnat en fasansfull röra efter mig.

Det är det här som kallas att trasha ett hotellrum, va?
Share
34 kommentarer

Att fara omkring med ett lik i bilen

I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben.

Igår morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten ärtsångare som hade siktat fel och flugit ihjäl sig med ett förmodat pfffff. (Not with a bang, but a whimper.)

Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen "Goldfinger".
Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen “Goldfinger”.

Snabbt uppstod diskussionen med temat “VAD GÖRA?” med förslagen

  • stoppa in i frysen
  • släng i soptunnan
  • gräv ner i komposten
  • ta med i bilen och begrava om ett par timmar.

Vi tog med den. Den var relativt nydöd (tror vi) och med en tilltagande rigor mortis (tror vi). Vi bestämde oss för att begrava Jane vid Vreta klosterruin, som ligger strax utanför Linköping.

I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av den senare.
I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av Jane Doe senare.
Strax före begravningen placerades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.
Strax före begravningen lades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.

Sedan sjöng vi en stump medan Trettonåringen och Tioåringen grävde en grop åt fågeln. I brist på psalmkunskaper sjöng vi en vaggvisa i moll:

Tula hem och tula vall,
tula långt åt måsen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå,
osten såg jag lite å,
smöret smakte jag aldrig.

Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.
Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.

Vi är lite känsliga när det gäller fågeldöd, serni. Fågelinkompatibla. Husdjursinkompetenta. Min lillasyster Orangeluvan har under åren förärat oss inte mindre än två (2) undulater som vi lyckades ha ihjäl på bara några veckor. Det är en gåta, för vi gjorde precis som man skulle. Tror vi.

Däremot är vi ena hejare på fågelbegravningar!

Share
30 kommentarer

Sveriges största beredskapsmuseum!

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.

(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)

Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.

Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.

– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.

(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)

"Hallå, vad är det där?" sa ett barn nyfiket. "Jamen det är ju hylle", svarade jag.
“Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. “Jamen det är ju hylle”, svarade jag.
Forna tiders GPS.
Forna tiders GPS.
Forna tiders handsfree.
Forna tiders handsfree.
– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!
– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!

Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur  klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!

Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)
Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)
Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.
Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.
Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är "val"?
Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är “val”?

Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.

Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.
Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.

– Men? Rapport från England? undrar ni nu.

Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.

Share
75 kommentarer

Och nu … resan uppåt?

Efter fullständigt hysteriska dagar med lägenhetsflytt, släktkalas med trasig diskmaskin, gardenparty, vilsekörningar, finklänningar, havsbad, hatt-nattpromenader, nattsömn i genomgångsrum, vilsekörningar, middagsslummer under köksbord, vilsekörningar, glömda luncher och allsköns annat, åkte vi tillbaka till Olseröd.

Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.
Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.

I kommentatorsbåset ekar det nästan tomt; endast tomten är vaken och råttorna dansar på bordet medan katten letar efter husrum och internetvågor samt nattvila.

Jag – som har tre månaders basketförbud – provade att springa 300 meter i vattenbrynet och blev så här lycklig när det funkade:

Lyckliga Lotten.
Lyckliga Lotten.

Vi hjälpte Tjugoåringen att flytta in i en lägenhet på Kämnärsvägen i Lund och invigde med att spika fast gardintyg direkt i fönsterkarmen och – förstås – äta den traditionsenliga pizzan på golvet:

Inflyttningspizza.
Inflyttningspizza.
Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)
Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)

Nioåringen fick en stöt av ett elstängsel och undersökte därefter …

… en koblaja …
… en koblaja …
Jag hittade en gigantisk trådrulle.
Jag hittade en gigantisk trådrulle.

Hemma hos Ami och Pontus (som för övrigt inte är släkt med Niklas) finns ingen vattenkokare, ingen tekanna och ingen tehuva.

Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.
Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.

Vi har haft femkamp med hinderbana, ståpåettbenjättelänge, reaktionshastighetsmätning och högsta vedstapling – där det visade sig att man vinner på att stapla ett ostadigt torn med fyra klabbar som jag, och inte alls på att göra en stadig konstruktion som till exempel Nioåringen.

Nioåringens till vänster, min till höger.
Nioåringens till vänster, min till höger.
Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.
Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.

Men idag – onsdag – bär det uppåt igen.

Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.
Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.

Men istället vill vi köra vilse och sova på vandrarhem och inte komma hem förrän på torsdag kväll. Några tips?

Share
39 kommentarer

Sommarresa igen

Varje år tar min djefla man några barn och åker tåg raka spåret till Skåne. Under tiden stoppar jag in några andra barn i bilen och kör vilse söderut.

Precis som alltid, uppsöker vi sevärdheter som är stängda, låsta, bakom skynken och under ombyggnad:

– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.
– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.

Fast det gör inget – för det är det som är poängen. Utan mål eller mening sätter vi oss i bilen och spanar efter bruna skyltar som signalerar intressanta ting.

Så här körde vi först.
Så här körde vi först.

Det där garnnystanet inbegrep GPS utan täckning, en kartbok från 1979 och tre personer komplett utan lokalsinne. Samt diverse hinder …

– Mamma … är vi behöriga?
– Mamma … är vi behöriga?
– Nämen vaff… ska vi chansa?
– Nämen vaff… ska vi chansa?

När vi letade efter Tomelilla, körde vi på grusvägar som anlades på 1600-talet, eftersom GPS-novisen i baksätet hade råkat sikta in sig på fastigheten Tomelilla och inte staden. Vi hittade istället för en stad 700 kor, 14 hästar, 90 får och ett vilset lamm som verkade ha hamnat i fel hage på andra sidan om stängslet. Eller så var stackarn bara det svarta fåret.

Men väl framme i Tomelilla uppsökte vi världens minsta filmmuseum som ett led i min kamp för  barnens allmänbildning.

Billetten!
Billetten!

Så nu vet de till och med vem Spuling var och att både Monica Zetterlind Zetterlund och Per Oscarsson brann upp.

Spuling.
Spuling.

Men det hittills allra konstigaste på resan är väl ändå att jag har träffat en hund som jag inte är allergisk mot. Den har “hår” och inte “päls”, vilket gör den till en … kentaur, liksom?

Hårhunden och jag ute på en åker.
Hårhunden och jag ute på en åker.
Share
73 kommentarer

Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!

Vi rör oss i extremt farliga kretsar.

1.
Synnerligen illvilliga mördare lurar i buskarna i Viken, där min djefla man har sitt barndomshem. Visserligen umgås vi varken i finans- eller grönsakskretsar när vi är där, men vem vet: vi kan ju bli mördade av misstag?

Föreställ er nu detta.

Bäst som vi sitter där i trädgården och dricker vårt vin och äter av osten (som är på väg ner i gräset av brådmognad), faller någon av oss till marken. Döööööd. Det är helt klart ett förgiftningsfall, men ingen begriper hur den döde fick i sig giftet. Är det grannarna som skjuter giftpilar eller brevbäraren som häller giftpulver i postlådan?

Nej, det är en radiostyrd fluga med giftampuller på bakbenen!
Nej, det är en radiostyrd fluga med giftampuller på bakbenen!

2.
Det föll i söndags lika mycket regn i Köpenhamn som det vanligtvis gör på två månader där. Tydligen var det extremt även med Londonmått mätt och de annars så tillbakalutade danskarna fick stänga Tivoli och skicka alla tåg tillbaka till Sverige. Avskräcker detta en Köpenhamnsresenär – som annars måste riskera livet i det farliga Viken? Inte då!

Det första som mötte oss var stök och slarv – lite som i Italien faktiskt.
Det första som mötte oss i Köpenhamn var stök och slarv – lite som i Italien faktiskt.
Det andra som mötte oss var stängda butiker.
Det andra som mötte oss var stängda butiker.

Nu är det ju sedan ett par år så att vi är specialister på att hitta stängda ställen. Kyrkor, affärer, caféer och gårdsbutiker slår igen portarna så fort jag närmar mig. Så här såg det t.ex. ut i lördags:

Tonåringarna försöker bryta sig in i Viby kyrka.
Tonåringarna försöker bryta sig in i Viby kyrka.

Om jag blir miljardär ska jag inrätta en fond som ger ungdomar sommarjobb som kyrkvakter med nyckelkompetens och som håller alla portar öppna för mig och mitt sommarfölje längs vägarna. Mina stackars barn vet inte vad det vill säga att sommarklädd gå in i en iskall kyrka och lyssna på historiemalande föräldrar!

Men förlåt, nu tillbaka till Köpenhamns undantagstillstånd. För inte bara klädaffärerna hade stängt: även Condomerian beklagade att de p.g.a. ”mangel på personale i Roskilde-ugen” dessvärre fick hålla stängt.

Besvikna kunder antydde med små meddelanden vad detta kom att ha för konsekvenser.
Besvikna kunder antydde med små meddelanden vad detta kom att ha för konsekvenser.

3.
När vi var inne på Magasin du Nord, upptäckte vi att det även där rådde småtrevlig panik med avstängda områden och droppande tak samt pölar och vattenbunkar. Åh, trevliga, trevliga matavdelningar i affärer utomlands – plötsligt tycker jag att till och med vakuumförpackade leverbitar ser trevliga ut. Jag tog denna bild:

”Pga vandskade er denne del av Mad & Vin desverre lukket. Kiosk, Frugt & Grønt, Vinafdeling og chokolade holder åbent.””
”Pga vandskade er denne del av Mad & Vin desverre lukket. Kiosk, Frugt & Grønt, Vinafdeling og chokolade holder åbent.”

Men det skulle jag inte ha gjort. För det var nämligen strängeligen förbjudet, sa en tjej ur personalen som genast kom fram och hötte med fingrar och skakade på huvudet.

Nu är vi där igen – när är det förbjudet att ta bilder och när är det olämpligt och när är det bara ouppfostrat? Jag har hittat en bra sammanfattning som förklarar (även om den har snart tio år på nacken): Fotosidan säger att man får ta bilder ”på allt och alla utom vissa skyddsobjekt som kan vara både militära och civila anläggningar. När man inte får fotografera är det tydligt skyltat.”

Och skyltat var det inte på Magasin. Ok, kanske råder andra regler i Danmark? (Att jag inte skriver på danska här är bara av omtanke om era nerver och korrläsarnas ork.)

– Jo. Det är en lag i Danmark. Man får inte ta bilder för att man kan råka ta en bild på någon i bakgrunden som inte vill vara med på bild. Du kan få böter. Kanske fängelse.
– Menar du det? En dansk lag? Det var intressant, i Sverige …
– Hörru Niels! Visst är det så? Det är väl en lag som gäller i hela Danmark om fotograferingsförbud? Eller hur? sa tjejen till en kollega som dök upp, iklädd stövlar.
– Nääähäääääedå, svarade han. Det är bara här inne på Magasin som man inte får fotografera. Här är det förbjudet.
– Men var är skyltarna om fotograferingsförbudet? sa jag. Vad riskerar jag?
– Humdudum, trallade den anställde och fortsatte sitt stök bland de fuktiga hyllorna.

Hur går detta ihop med min bild av de coola danskarna, de som

  • röker var som helst
  • dricker när som helst
  • äter vad som helst
  • bryter mot alla regler bara för att de kan brytas mot?
Utsikt från perrongen på Hovedbanegården.
Utsikt från perrongen på Hovedbanegården.

Summering …

Jag kan när som helst bli mördad i Viken, drunkna på Strøget eller bli slängd i ett danskt fotograferingsfängelse. I’m really living on the edge, hörni.

Share
47 kommentarer