En av mina NE-kolleger har liksom jag författardrömmar. Han vill bli en etablerad och respekterad författare – jag vill bara bli ekonomiskt oberoende och alls inte skapa odödlig poesi som analyseras och förändrar livet för människor. Nu trippar han omkring på lätta fjät i ett bästsäljarrus som inte riktigt vill gå över. Han är alltså publicerad. Efter nästan 25 års romanskrivande (och ett hederligt jobb vid sidan av, han är gubevars civilingenjör) har proppen gått ur. Det är inte forna tiders kioskvältarstuk på det hela utan moderna och tidse… Äsch, vi frågar honom!
– Vad hände, Jonas Hansson?
– Jag kom på att eftersom jag så starkt tror på Den Perfekta Backupen och Värdet av en Optimal Datamigrering, satt jag med ganska god koll på drygt tjugo års skrivande.
– Tjugo? Du är ju bara liksom tjutre år! Kolla på den här bilden!
– Jag är numera nästan lika gammal som du, Lotten.
– Skit. Gah. Okej, du skrev och skrev och plötsligt kom du på att du hade sparat allt? (Som normalt funtade människor ju gör, tänker jag men säger det inte utan sänder en tacksamhetens tanke till min egen källare.)
– Ja. Vänta, Lotten, vänta – här är en nyare bild på mig.
– Åhå, vad du ser jättejättegammal ut. Verkligen mogen. Eh. Fast akta dig för de suddiga, gestikulerande männen som talar bakom din rygg! Men nu tillbaka till dina sparade bokstäver.
– Okej. Allt var kvar – både romaninledningar och författarfantasier, oavsett ursprung, märkliga ordbehandlingsprogram och udda operativsystem från 80-talet. Alla idéer och korta klipp finns där, allt skrivet enligt teorin att om jag bara hittade den perfekta inledningen på romanen skulle resten skriva sig själv.
– Gjorde den det?
– Mäh. Jag menar, även ett storverk på 900 sidor ska inledas på något sätt. Jag satt helt enkelt på en soppa som jag kallade ”76 inledda romaner”.
– Aha. En titel som börjar på en siffra. Själv hade jag nog in… (Svårt att alfabetisera ju. Som gammal redakt… )
– Tssssst. Just därför kontaktade jag inte ett bokförlag med en redaktör som ska ha massa åsikter om allt och dessutom refusera mig gång på gång. Jag skaffade amerikanskt skattenummer (tar tio minuter), bad om ISBN-nummer (tog fem minuter) och registrerade sedan ett konto på Itunes. Jag kan väl bli förläggare själv! tänkte jag, och laddade upp mot episka epos i Apples version av internetrymden.
– Hur … hur … alltså ”ladda upp” är ju så luddigt. Layoutade du, korrläste, ritade omslaget och paginerade alldeles på egen hand?
– Ja. Och det gick bra! Första tiden gav jag bort boken till vem som helst som ville ladda ner den – 200 exemplar gick till gratisläslystna Ipad-användare som bara vill testa plattan. En gratisgrej med text. Gott så.
– Wow, 200 läsare. Men. Tänk om boken hade kostat tusen spänn stycket. Du hade varit rik!
– Mhm. Sedan kände jag att det nog var dags att kapitalisera på denna flod av läsvilliga svenskar. Och 76 inledda romaner är värda mindre än en cheeseburgare, kom jag fram till – och bestämde mig för genren ”lågprislitteratur för en global marknad i en ny tid”. För 9 kr per bok!
– Men Jonas. För billigt!
– Sedan blev det sommar och jag glömde alltihop. Tills jag en dag slösurfade på Itunes.
– Glömma sin bok? Slösurfa på Itunes? Kan man ens det?
– Ja … Var slösurfar du?
– På basket.se.
– Say no more. I alla fall. Mitt i listan med bästsäljare såg jag plötsligt min bok! Där! I topp!
– Men hur många?
– Va?
– Huuuur mååånga? Du ligger i topp på en bästsäljarlista och tar 9 kronor per bok och jag känner dig och du måste ju börja dela ut givmilda gåvor till alla som har känt dig längst. Hur många ex hade du sålt?
– Mummel.
– Jonas …?
– Den bistra sanningen är 23. Tjugotre sålda ex krävs för att hamna i topp. Men förra veckan var jag uppe i 100 sålda böcker efter sammanlagt åtta månader i topp!
– Oj. Och Apple ska ha en bit av kakan?
– Japp, 30 %. Låt oss konstatera att de traditionella förlagen inte behöver oroa sig. Men det är fantastiskt roligt ändå! Ska inte du? Hallå? Lotten? Lotten? Hallå? Vaff…
Fotnot
Jag är lite upptagen. Har inte tid att prata. Måste skriva 76 romanavslut. NU.