Jag är som vanligt sist med det senaste och begrep först idag att det finns en artist som sjunger som en karl men ser ut som en 15-årig, docksöt tjej och enligt folkbokföringen är en 17-årig kille från Sundsvall. Han kallar sig Yohio med versaler, men jag skriver till och med Ikea med gemener så call me a rebel. Nu tar vi ett rejält hopp, men ett relaterat sådant.
För 57 år sedan lät ”Heartbreak Hotel” med Elvis Presley så här:
Den 2 februari 2013 låter ”Heartbreak Hotel” så här – med nyss nämnda Yohio (dock utan lolitaklänning):
(Passa på att se – de här Melodifestivallåtarna har underliga rättighetsregler med mankemang och spoilers samt extralysen så man vet aldrig hur länge de är tittbara.)
Artisten Yohio har ett dopnamn också: Kevin Rehn Eires. Det där ”Rehn” kanske låter bekant – och nu ska ni få höra: släkten Rehn är nästan som Ingrossoarna, Bergmännen eller Skarsgårdspöjkarna!
Hans pappa Tommy Rehn är hårdrocksgitarrist Corroded.
Hans farbror Chris Rehn spelar synt och cello i Takida.
Det här med att vara gränsöverskridande, begåvad, talför och musikalisk samt 17 år är däremot inte något nytt, vilket vissa medier låter påskina. Pah, kolla här på David Jones som kallade sig Bowie ibland (utan krångliga versaler) 1964:
Att Bowie i klippet ovan inte spelar snabbt på gitarr eller sjunger är ju synd, men jag hade också hittat på The Society for the Prevention of Cruelty to Long-haired Men om jag hade velat ha publicitet för 49 år sedan.
Så. Inte är vi väl särskilt chockade över unge Yohio? Måtte han bara ha medhörning när han framträder i första Melodifestivalomgången och måtte alla kvällstidningsjournalister ta det lugnt med pågen.
Själv ska jag fylla år, kolla på basketmatcher, laga paella till spanjorer och leta fram en försvunnen sko – se så gränsöverskridande jag är!
Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.
Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads ”Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.
Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.
Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.
Mäh.
Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:
Enkelt? Pah.
Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):
1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?
2 Är Muhammed en gud?
3. Är plast ett grundämne?
4. Är house en musikstil?
5. Finns det sju världsdelar?
6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?
7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?
8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?
9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?
10. Rider man barbacka utan sadel?
11. Är katten ett rovdjur?
12. Kom bronsåldern före stenåldern?
13. Är en lungsäck en väska?
14. Var Picasso en uppfinnare?
15. Är 50 procent av 500 lika med 250?
Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.
Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.
Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:
Fel!
Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:
– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?
Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.
När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.
Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.
—– Ångerpaus ——
Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.
Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.
The action såg ut så här:
Radiopersonal i upplösningstillstånd.
—– Whiskypaus ——
Ack, den här bilden togs innan vi visste.
Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.
Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.
