Hoppa till innehåll

Etikett: knas

Ny dator på omvägar

Genom åren har jag berättat om datorhärken som går sönder och inte är bra, men som är ljuvliga och som jag använder som snuttefilt. Jag sliter ut mina laptoppar som väl ingångna skor tills de varken har sulor eller bekvämlighet kvar. Hälsporrar och knäknaster är förvisso besvärliga att hantera, men datorernas minnesproblem stör mig mer än min pappas alzhemierdiagnos.

Den understa är från 2002, så den översta borde vara den som pajade 2007.

Jag rotade i arkiven och fann att

  • 2006 hade min nya dator så hårda kanter att jag vände mig till Steve Jobs
  • 2007 dog den datorn
  • 2012 dog den då fem år gamla datorn
  • 2014 köpte jag obegripligt nog en ny dator
  • 2019 dog ännu en dator (ser ni ett mönster?)
  • 2020 blev jag tvungen att rota fram en gammeldator för att nydatorn inte funkade.

Förra hösten trillade jag på lottenskt vis omkull med datorn som jag köpte 2020: pang, klatjofs på plant golv mitt på blanka förmiddagen. Datorn blev sned och vind och kunde inte stängas helt. Den centimeterbreda springan har under det senaste halvåret bekymrat mina åhörare, kompisar, släkten och helt främmande män på tåg:

– Din dator har ett svullet batteri!
– Ursäkta, men får jag titta på din dator?
– Vad har hänt, får jag se, jag kan fixa!

Men inte förrän andra mystiska åkommor dök upp och den svullna datorn behövde konstgjord andning, bestämde jag mig för en månad sedan april för att klicka hem en ny dator. Efter att ha rådfrågat kompisar, Pricerunner och AI, bestämde jag mig för en underskön tingest via en officiellt auktoriserad återförsäljare av Apple-produkter på Amazon. (Ja, Amazon!)

När paketet kom, blev jag en smula misstänksam eftersom det var lite buckligt. Apple-lådor äro icke buckliga. De är glänsande vita och säger swooooooooosh när man öppnar dem.

– Skkkrrrrrnnnnfff, sa den här lådan, som visade sig innehålla tre gamla mobiltelefoner och ett skjutmått fasttejpade med den fulaste tejp jag har sett på länge.

– HHHHHHHhhhhhhhhhhh! väste jag.
Jag pillade loss lite tejp och kände pulsen dunka i tinningarna.

Någon hade alltså stulit datorn. Tydligen vägs och röntgas lådorna när de skeppas ut – därför var min låda full av distraherande elektronik och metall. Besvikelsen var så intensiv att jag inte kunde förstå vad nästa steg var, så jag skrev naturligtvis ett mejl till Amazon.

Hmmmm. Amazon tar ju inte emot mejl. Amazon vill heller inte att man ringer. Amazon vill faktiskt inte ha med kunder att göra över huvud taget. Amazon kan dra åt pepparn. Alla kan dra åt pepparn! Och idag fick jag vatten på min kvarn, för detta står i DN:

Sannerligen! Precis! Just det!

Efter en evighets klickande, skrollande, svärande och morrande, hittade jag en sida där jag kunde reklamera min vara, men inte anmäla den stulen. Klicketiklick och klacketiklack, fick jag plötsligt skriva i mitt mobilnummer i en ruta.

– Ringring! sa ett okänt nummer tio sekunder senare..
– Hallå?
– Hellooooo, I am Bazra, sa en man på indiskklingande engelska.
– He…llo …? What? Why?

På något magiskt sätt kunde jag via Bazra reklamera den försvunna datorn, och om jag skickade tillbaka paketet med mobilerna och skjutmåttet, skulle alla pengar återbetalas ”inom en månad”. Eh, okej, sa jag och tänkte på allt som under det senaste året har pajat: bilen, kakelugnen, kylskåpet, frysen, bilen, dammsugaren, avloppsrören, bilen, duschblandaren och en toalettstol. Samt bilen.

När fulpaketet hade skickats tillbaka, tog jag mina besparingar och gick in i en fysisk butik och valde ut en ny dator. När jag hade betalat, satte jag mig på golvet i affären och öppnade lådan för att försäkra mig om att allt var rätt.

– Swooooooooosh, sa lådan.
– Åh, suckade jag lyckligt.

Kolla, den är inte svullen!

Men pengarna som Amazon skulle betala tillbaka då? Ja, de kom ju inte. Jag bara väntade och väntade. Under tiden som jag väntade, gick lådan till air-fryern sönder, en gardinstång lossnade från sitt fäste och föll ner på en tallrik med tomatsoppa och diskmaskinen började låta som Chewbacca. Ja, och så fick bilen förstås körförbud.

DÅ JÄVLAR. Dåååå skrev jag ett ilsket meddelande till Amazon, som ju ville ha feedback på mitt senaste köp. Recensionen publicerades inte pga. ”policy violation”, men så kom alla rara tusenlappar plötsligt tillbaka på kontot. (Fast först fick jag välja om jag heller ville ha ett presentkort. Pffft.) Orsaken till att återbetalningen till slut kom, var: ”account adjustment”.

Far och flyg, alla tjuvar och banditer!

Share
9 kommentarer

Realtidsrapportering under en halvtimme med Citodon

Nuuu klockan 18:01 tar jag två Citodon. Det är smärtstillande brustabletter och jag löser upp dem i alldeles för mycket vatten så att jag måste dricka på tok för mycket äckelpäckelsmakande, vilket påminner mig om när jag 1978 drack maskrosvin som smakade marsvin. Jag håller för näsan när jag dricker och får naturligtvis lock för öronen när jag sväljer.

Jag tänkte simultanrapportera hur det känns att ta sådan här stark medicin som jag inte är van vid. Egentligen skulle jag ha fått andra trallalapiller, men receptet har inte ringts in och läkaren går inte att nå och min knäkliniks telefontider stämmer inte alls överens med mina vakentider.

(För nytillkomna tittare: jag opererade menisk och brosk och flyttade knäskålen lite igår eftermiddag och har ett ännu ofotograferat bandage på knät och väldigt ont när jag känner efter.) 

Hoppsan, nu skulle jag leta efter en kamera och tappade tråden. Klockan är 18:09 och jag är snurrig som efter två klunkar vin på fastande mage. Den kanske behagligaste känslan när det kommer till vinintag? (Min djefla man – nykterist sedan barnsben – håller inte alls med. Han drack två klunkar champagne 1997 och tyckte att det där lilla behaglighetssnurret kändes som att falla utför ett stup mot döden. Han drack inte en droppe till och var bakfull och oanvändbar dagen efter.)

Hjärtat slår lite snabbare plötsligt – klockan är 18:15. Jag ligger på rygg i en säng och borde inte ha så här snabb puls ens när jag går på en lay up på basketträningen. Det känns lite som när någon (ni vet vem) i den där filmen (ni vet vilken) plötsligt tar sig åt hjärtat och man anar att en hjärtattack är på ingående och i normala fall hade jag absolut definitivt kommit på vad den där filmen och den där skådesp…  var det Jack Nicholson? (Procentuellt sett är ju den gissningen inte helt fel eftersom han statistiskt sett borde ha spelat åtminstonde … så stavar man inte … åtminstone en hjärtsjuk man i sitt ögonbrynsliv. Jag kan googla.)

Tänk på detta som en stream of consciousness som är en inre monolog som jag inte behåller inom mig utan lägger ut här. Klockan är nu 18:21 och jag har lite ont i huvudet och ont i knät. Vad gör Citodonskvalpet nu i kroppen om det inte har tagit bort smärtan utan tillsatt en ny och dessutom gjort mig lite dåsigt förvirrad? Det här går långsamt. Klockan är redan 18:22.

Nu kom den febersjuke Tioåringen och lade sig på mina fötter och somnade på två sekunder. Det känns som om jag borde flytta på antingen honom eller mina fötter, men jag vet inte riktigt i vilken ordning. Den ena foten är kall, den andra varm och hans panna är varmast av dem alla. Klockan är plötsligt 18:30!

Nu ska jag leta fram en passande bild. Men den är ju så suddig.

Uppdatering kl 01:20
Jaha, där försvann den kvällen! Oj, vad jag sov. Måtte jag nu hinna bli tillvand innan jag ska sluta med tabletterna, så att jag får vara lite vaken under ruset.

Share
37 kommentarer