Om de inte är som Henke Larsson, så kommer de verkligen att pensionera sig i höst – grabbarna i The Ark. Och eftersom jag är på jakt efter minnen för livet och ”jag var där när det hände-ögonblick”, blev jag väldigt nöjd när biljetterna i eftermiddags levererades vid vår dörr av vår ambulerande biljettpatrull.
Det här med att det var VIP-biljetter tyckte jag var lite coolt. Men jag tänkte inte mer på det, utan ställde mig i den jättelånga, ringlande kön och frös som alla andra. Väl framme vid vakten pekade jag på VIP-gästerna som inte behövde stå i kö och som liksom blev välkomnade på ett lite extra smörigt sätt. Och så sa jag något om att jag minsann ska bli VIP-gäst när jag blir stor och världsberömd.
– Jamen ni har ju VIP-biljett! Vad står ni här för? Välkomna! sa vakten och skrattade så skägget hoppade i takt med pöbeln i fryskön.
Ola Salo berättade från scenen att The Ark hjälptes på karriärtraven av vår stads stolthet – Kent – för elva år sedan, när de fick vara förband. Och för tio år sedan såg jag dem på en klubbspelning där Ola Salo i mina ögon klädde sig så underligt i tajts … eller om det var cykelbyxor? Jag måste verkligen ha vant mig, för inga av ålskinnen som han for omkring i idag såg särskilt underliga ut.
The Ark spelade både de gamla hitsen och de mer okända B-sidorna samt några nyare låtar. Ola Salo for fram och tillbaka och upp och ner på scenen och blev förmodligen lite inspirerad av Krakel Spektakel eller Kusin Vitamin, när han plötsligt hängde och slängde uti en gardin.
Mobiltelefonerna gick varma hela kvällen – The Arks avskedskonsert i Eskilstuna lär ligga ute på Youtube i flera hundra versioner. Och alla sms:ade vi till varandra och mms:ade filmer till dem som inte hade fått biljetter och lade ut bilder och twittrade. Eftersom vi satt längst fram på VIP-läktaren fick jag mobilen full av ”Jag ser dig!” och ”Vinka nu!” samt ”Men hur hamnade du där?”. Då är frågan förstås:
– Men Lotten. Upplevde du verkligen konserten om du var sådär splittrad med teknikens under och dessutom tog bilder hela tiden?
Pfah och prrbbffft. Envar får bli salig på sin fason, bara det inte sker på andras bekostnad.
Strax innan allt tog slut fick vi höra ”One of Us is Gonna Die Young” med Alphavilles ”Forever Young” inflätat och under några förvirrade ögonblick skulle Ola Salo spela bas medan Leary gick på toa och Olas gitarr var svårstämd och basen fick inte kontakt med högtalarna och alla sjöng på begäran av publiken plötsligt ”No Woman No Cry”.
Glamrock är en kul genre. Hit med mera fjädrar, glitter och halvnakna karlar som sjunger som Ola Salo, tack! Särskilt om de som han hjular och äter banan på scen. (Med orden ”dags för mellis!” som förklaring.)
Piiiiiiiiiiiiiip säger det i mina öron nu. De musikanpassade öronpropparna verkar inte fungera om man inte använder dem på korrekt sätt. Nästa gång ska jag stoppa in dem i öronen.
Uppdatering:
Förresten tycker jag att vi ska sprida ut att The Ark är pigga på att interagera med publiken, svara på tilltal och hejaramsor samt plakat. Hitt’ på nåt om ni ska dit!
Uppdatering igen:
Efter att överraskande engagerade läsare har mejlat mig, lägger jag ut tre bilder till.
18 kommentarer
