Man vaknar och famlar – fortfarande med stängda ögon – efter närmaste elektroniska apparat. ”Ska ba kolla en sak” tänker jag och

swooooooooooooooooooooooosch

försvinner två timmar utan att jag ens känner hunger eller andra pockande behov.

Nu är det alls inte två bortslösade timmar, det är inte det jag försöker säga. Men jag måste verkligen börja lära mig att en datorminut är en helt vanlig 60-sekundare, men att den känns som i runda slängar tre sekunder. Jag har inte ens tålamod att se på nyhetsprogram eller  dokumentärer längre eftersom tempot är så rysligt lågt.

Igår kväll skulle jag kolla på en BBC-dokumentär om Shakespeare och hans eventuella spökskrivare och satte mig i lugn och ro för att njuta. Efter fem minuter hade jag fått se brittiska små hus från 1500-talet, vida vidder (Shakespeare var nog där en gång, förstår ni) och fått höra att det som komma skulle är av stort intresse. För alla. Sedan länge. Och så vidare. I all evighet. Se, en sådan vacker ros. Den var inte här på Shakespeares tid. Men rosor hade de. På Shakespeares tid. Här i England. Ja. Minsann.

Eject! Ut med skivan, in i fodralet, upp i bokhyllan med den. Långt bak. Gah. Dumma dvd. Dumma britter.

Istället satte jag på tv:n för att försöka titta på Skavlan, som alla andra ju tittar på. Två hela brödrafolk kan inte ha fel, tänkte jag och var ganska nöjd med min tanke eftersom gästerna i Skavlan ruschas in som på löpande band och knappt hinner tänka till punkt innan det är dags att hälsa nästa gäst välkommen med kramar, handskakningar och ett sedan tidigare bestämt schema byte av sittplats. Och häva ur sig ytterst fånigt smicker.

Det söliga tempot i dokumentären var på ett kick puts väck och jag fick höra några meningar med Morten Harket, Arja Sajonmaa, Lykke Li, David Garrett med sin Stradivarius och – lo and behold – den ytterst timida artisten formerly known as Cat Stevens, numera Yusuf Islam.

Men det går för snabbt! Allt blir bara ytligt! Nehej, Arja dementerar fortfarande att hon skulle ha varit kär i Theodorakis, jamen så synd att Morten är fult klädd och har glömt strumpor i skorna och säger att han har valt att få fem barn med tre olika kvinnor av hänsyn till kvinnorna (han måste ha skojat, det måste han), ojdå, fiol-David spelar en liten snutt av A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens kapuschong framför ögonen i brist på skämskudde. Pfuh.

Men så i en dryg minut händer något:


Sådärja. Cat-Yusuf med gitarr. En visserligen kort 60-sekundare var det, men den var i alla fall fylld med nostalgi av hög kvalitet.

Men hörni, hur borde ett riktigt fantastiskt intervjuprogram se ut? Och vilka skulle vara gäster? Som det är nu, blir det ju bara bra när Robbie Williams tar över intervjuerna. (Sorry. Kan inte hitta klippet som jag tänker på.)

24 kommentarer