Jag var i Stockholm som mingelpingla på boksläpp igår. Det var som vanligt champagne, glada skratt, författare, berömdheter (Bengt Dennis!), autografer, dedikationer, fnitter, vinspill, chipssmulor i dekolletaget och en väldig framtidstro.
För alla som ger ut böcker tänker tydligen (sägs det mig) att ”nu brejkar jag, nu släpper det, nu blir jag upptäckt, framtiden är min”.
Men i denna församling hade man ett mer avslappnat förhållande till pengar. Den unge mannen med bokkassan hade alls inget emot att hålla upp pengarna för ett foto.
– Men blir det inte ännu bättre om jag bara slänger ut dem på böckerna så här alldeles på måfå?
(Jag har korrläst och petat i bokens text – därför var jag bjuden.)
Min nya mingelstrategi är förresten briljant och lysande. Vanligtvis ställer jag mig i ett hörn bredvid någon som jag känner och så har jag en alldeles vanlig pratstund – men lär inte känna nya människor. I fortsättningen ska jag bara ställa mig rakt upp och ner bredvid dryck- och chipsbordet och invänta kontaktsökare. (Ta nu inte min idé, det blir så trångt borta vid champagnen då.)
Efter minglet rusade jag mot tåget, men blev omsprungen av något så underligt som … vaddå? Blue Man Group? Lumparkillar från 1970-talet? Vem springer inne i centrum i vindoverall av poplin och dåligt dämpade sulor?
När hungern slog klorna i mig och jag hade fjuttlite tid på mig, slängde jag mig inpå ett snabbmatsplejs med ”mexikanska” rätter. De två tjejerna som både fixade matportioner och tog betalt och svarade i telefon och sprang med tio kilo riven ost i en säck över axeln var hur glada som helst och fnittrade vad jag än sa. (Tack.) Men så otroligt omysigt det var där!
Ni som inte har varit i Stockholm på ett tag ska förresten veta att det byggs och rivs och fixas och donas nästan som på 1960-talet. Man kan ana hur det kommer att bli inne på Centralen, men vad händer utanför?
Nä, nu måste jag iväg och umgås med ännu fler människor som jag inte känner!
26 kommentarer