Igår stod jag här och funderade:
Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?
Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.
Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:
– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.
Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)
Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!
Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.
– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.
Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.
Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.
Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.
Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)
Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.
Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.
Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:
Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:
Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms
börshasbörshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.
Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.
Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.
Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.
– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.
Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.
– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.
Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:
Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:
Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:
– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.
Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.
43 kommentarer