Som liten valp var jag scout i lärdomsstaden Lund. År 1973 flyttade hela familjen till den synnerligen politiska staden Luleå, där min scoutkarriär tog slut när jag upptäckte att scouterna och Unga örnar var samma sak och jag inte alls fick knopa med knopar och äta pinnbröd utan bara sjunga Internationalen och skriva slagord på demonstrationsplakat.
På samma sätt slogs olika aktiviteter ihop när Fritidsgården åkte på fjällvandring till Vassijaure och det visade sig att ledarna på den coola Fritidsgården med det intressanta namnet Fritidsgården inte alls bara var coola ledare utan även bulvaner för nåt rellischöst som satte oss elvaåringar att sjunga om pärleportar och be morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Jag blev åthutad och uppläxad eftersom jag uttalade den heliga boken på skånska – Bibelen – eftersom det ansågs ohyfsat och vanvördigt.
Efter detta trauma har jag sällan något religiöst i blicken trots mina spännande besök i konstiga kyrkor, farligt klättrande på domkyrkors vindar och skelettupptäckter. Men nu har salig Frans G. Bengtsson fått mig att läsa på lite om Jehu. (Blanda nu inte ihop ”Jehu” med ”Jesus” som ett av barnen här hemma.)
– Min djefla man rör sig oftast som en sengångare, men far fram som ett jehu fem minuter innan gästerna ska komma!
Så kan man ju säga – jehu är en eponym precis som alzheimers, bantning, röntgen och saxofon: sådant som har fått namn av en person. (Man far alltså egentligen fram ”som Jehu”, inte ”som ett jehu”.) Men, frågar man sig då om man som jag inte är särskilt bra på den där Bibelen, vem var Jehu? Aha, en kung av Israel. For han fram i en väldigt fart då? Jahapp. Och då är vi framme vid Frans G. Bengtsson, som 1951 blev jättejättearg på hur 1917 års bibelöversättning hade förvanskat Jehus framfart. (2 Kung 9:20)
I Bibeln som trycktes 1877 står det:
”Det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han körer likasom han vore rasande.”
I den engelska bibeln står det:
”And the driving is like the driving of Jehu, the son of Nimshi; for he driveth furiously.”
Och 1917 års svenska översättning, som tydligen är dålig:
”På deras sätt att fara fram ser det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en vanvetting.”
Jag är inte särskilt upprörd. Men det är Frans G. Bengtsson verkligen – och det är pga. hans furiösa ilska som jag skriver detta. Hör så härligt han far ut mot denna lilla översatta rad:
Ett ömkligt fiskande efter följetongselegans har fått träda i stället, resulterande i en munfull fadda floskler. Den koketta näpenheten i uttryck och konstruktion är här direkt skakande; förändringen i ton gentemot den äldre tolkningen är ungefär densamma, som om man istället för kung Beles ord: ”Inför mitt öga mörkna de människoöden” satte följande sats: ”Med beklagande får jag konstatera att jag på gamla dagar har blivit en smula tungsint”.
Men även bortsett från sin ohyggliga stil är satsen också på ett annat sätt fullkomligt misslyckad. När väktaren säger: ”Han kör likasom han vore rasande”, talar han episkt, objektivt, naivt; han fäller inte något värdeomdöme, han endast meddelar ett faktum. Hans mening är: ”Detta liknar Jehu, ty Jehu brukar åka fort; därpå känns han alltid igen när han åker.” Men när väktaren säger ”Han far fram som en vanvetting”, är hans yttrande subjektivt och sentimentalt och hör till en helt annan värld än epikens. Han talar då med modernt patos och hans mening är: ”Jehu flänger iväg alldeles för fort: det är helt enkelt otillständigt, det där: han kan ju köra ihjäl både sig själv och andra.” Det är en trafikkonstapel som yttrar sig, inte längre väktaren på Jisreels torn. (Ur ”Silversköldarna”, 1951.)
Det är tur att han är död, Frans. För så här står det i den senaste Bibeln:
”Det måste vara Jehu, Nimshis son – han kör som en vettvilling.”
Och vad vill jag säga med alla dessa rader som ni ju inte har tid att plöja egentligen? Äh, skåda bara hur väl en duktig skribent kan uttrycka sig och hur härligt det är att läsa en frustrerad, rolig och ilsken text – oavsett Bibelintresse eller annat. Kanske apropå detta.
26 kommentarer