… kanske uppåt 80 i alla fall?
Mina gener säger mig att jag runt min 75-årsdag kommer att titta med nya ögon på livet. Jag kommer att se min djefla man strutta emot mig och så kommer jag att tänka ”nämen det där ser ju ut att vara en trevlig gubbe – men så gammal han är”. Jag kommer att titta på mina barn och förmodade barnbarn och tänka ”åh så trevliga människor, alldeles förtjusande allihop, men hu så de pratar i munnen på varandra”. Dessutom kommer jag att titta på mig själv i spegeln och tänka att det var värst vad jag ser sliten ut.
För i min släkt på pappas sida blir man vad vi förr kallade ”åderförkalkad” – på ett alldeles förtjusande sätt eftersom vi inte blir ilskna eller förvirrade utan bara glada, galna och glömska. Därför tycker jag att det är lagom att bli 80 år så att alla släktingar inte hinner tröttna på mig och mitt ständiga ”åh så förtjusande” så fort de tilltalar mig.
En av TED-föreläsningarna med Dan Buettner handlar om hur man ska leva för att bli gammal eftersom han har letat upp diverse ställen i världen där man blir jättegammal och dessutom respekteras för det. Eller vaddå gammal, det kan man väl bli utan råd. Men hur man ska bli över 100 år:
Sammanfattning:
- Man ska äta mer grönt än kött och bara tills man är nästanmätt. Gärna lite stenåldersrelaterad mat med nötter och rötter.
- Man ska se till att röra på sig – men inte nödvändigtvis idrotta utan mer vispa för hand, knåda bröd, cykla till affärn och bygga trädkojor i oländig terräng.
- Man ska se till att umgås med människor på riktigt. Man ska alltså befinna sig i ett sammanhang där man har roligt med folk som dessutom tycker om kroppskontakt.
- Man ska med jämna mellanrum pausa lite då och då och göra nästan ingenting.
- Man ska dricka lite vin då och då.
Min plan funkar bra. Eftersom jag
- alltid äter mig mer än proppmätt – gärna med mycket akrylamid, aspartam och E 211
- brutalidrottar med basketfrenesi och knävärk, hälseneinflammationer samt spruckna ögonbryn
- pausar i stora sjok ibland och inte alls ibland
- umgås med folk nästan på riktigt ibland, men mest via datorn (för att jag tycker att alla vill kramas för ofta).
Med hjälp av vinet som jag dricker då och då kommer jag alltså att ta mig upp till 80, men inte nödvändigtvis längre. Perfekt!
_______________
Fotnot:
Se hur fiffigt jag smyger in de två olika punktlistorna så att ni lär er att se skillnad på dem. En med kolon och fullständiga meningar och en utan kolon och bara en slutpunkt allra sist. Hm. Punktlistor kommer jag inte ens att kunna stava till i 80-årsåldern.
Är du riktigt, riiiiiktigt säker på det?
Kommer du inte sitta med barnbarnen i knä’t och förklara tjusningen med olika sorters punktlistor i olika sammanhang?
”- Ååh, då förstår du kan du … deeeet imponerar på din lärare!
– Vafalls, har han sagt det?? Bah, dagens lärare kan ju iiiiingentiiing, annat var det på min tid.”
Släktings släkting fyllde 101 år häromsistens. De hade sjungit ”Ja må hon leva uti hundrade år…” och tanten fnissade och konstaterade att ”det var ju redan kört då”. De får byta födelsedagsvisa till 102-årsdagen tycker jag!
Dieva bad mig stoppa in ett frågetecken på rad tre i sin egen kommentar här ovan. Men jag läste med huvudet under armen och fattade det som om jag skulle ändra till ett frågetecken i min egen text på rad tre och sedan satt jag med myror i nyss nämnda huvud och frågetecken i varenda hörn.
Tills jag förstod. Men då hade jag hittat sju andra korrfel i min egen text … Nu ska jag som mumintrollen sätta på mig huvudet igen. Eller sätta mig på det; det kanske funkar bättre då.
Åderförkalkning som yttrar sej så att man blir glad, galen och glömsk; härligt! Låter som om de druckit MYCKET champagne (från Champagne, France, oh là là).
Vill man slippa se en GAMMAL man ska man göra som jag: gifta sej med nån som är yngre. Lille Maken är inte mindre än jag, han är yngre. Mitt lilla lammkött .
Hear, hear: min djefla man är tio dagar yngre än jag. Mums. Nu ska jag nypa honom i hans lilla rumpa.
@Pikoföretagaren, de behöver inte alls byta text till 102-åringen. Se bara vad NE har att säga om saken:
hundrade, gammal svensk antalsenhet som utöver 100 kunde betyda sex tjog eller tio tolfter, dvs. 120. Det förekom att man skilde mellan stora hundraden (120) och små hundraden (100). Det kunde dessutom förekomma att hundrade angavs för andra antal.
Så det behövs inte bytas förrän damen i fråga fyller 120.
Åh, där lärde jag mig något nytt! Så bra, då har de några år på sig att skriva något nytt. Vad jag har förstått är tanten av den pigga sorten så 120 verkar inte någon omöjlighet.
När jag städade på långvården och någon av gamlingarna fyllde år brukade vi använda ”Vi gratulerar … på din födelsedag! Med blommor och med blader vi görer henom glader …”
(Nä, henom sjöngs inte men passar bättre in i rytmen här än att skriva ”henne/honom”. Hör för övrigt på Jonas Hallbergs senaste bidrag i Spanarna.)
Länk, Cecilia N., läääääänk! (Jag har i säkert tio år haft dåligt samvete för alla spanar-program som jag har missat. Och med Jonas som jag ju tycker så mycket om!)
Här är länken.
(Kooonstigt … jag råkade hoppa över = i ” a href=” ” och då blev det en länk synlig här nedanför skrivrutan. Men när jag stoppade in = så försvann länken. *?*
Ibland har folks länkar inte varit klickbara alls. Istället för att få pekfingerhanden så är det bara lodräta strecket som kommer fram. Så är det här nedanför nu.
Så för säkerhets skull skickar jag med ful-länken också:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=516
Shit!
)
Puh …
Du är bra länkduktig du, Cecilia N.! Den där vilsna parentesen bryr vi oss inte ett dugg om. (Vi = alla utom parentesgalningen Niklas förstås.)
Min mormor blev 103 och farmor blev 99. Hon hann tyvärr inte fylla 100, det fattades två och en halv månad och hon hade gärna velat ha det kalaset. Men jag tror att de levde i en epok när det var de bästa förutsättningarna för god hälsa. De som överlevde barnaåren var av gott virke från början. Ungdomen innehöll hårt kroppsarbete och inga onyttigheter i form av sena nätter, godis, snacks, tobak eller alkohol. I vuxen ålder började välfärdssamhället växa fram så de slet inte ut sig fysiskt som generationen innan. De hann dock aldrig in i informationsstressens tidevarv. Vanlig telefon med kabel, radio och TV med ettan och tvåan räckte. Jag är så glad att jag fick ha dem kvar tills jag själv var mitt i livet och att mina barn fick ha mormora och farmora.
Jag vet inte hur gammal jag skulle önska att bli själv – om man nu finge välja. Får man behålla kroppen och förståndet kan man väl bli hur gammal som helst. Men vi får ju inte välja eller ens önska, bara leva så som vi tror är bäst.
”Vanlig telefon med kabel, radio och TV med ettan och tvåan räckte.”
Och det är ju DET som är så intressant. Vad ”räcker” idag bafatt vi inte känner till vad vi inte har? Ska vi testa? Jag om 30 år:
”Vanlig mobil med gps, internet och 427 appar räckte.”
Nja, jag menar att det i deras livstid (farmor dog i fjol och mormor 2006) så fanns det tillgång till oerhört mycket mer än det som de ansåg räckte till för deras behov. Kanske är min generation den mest stressade eftersom vi verkligen har gps, internet och appar men ännu inte har lyckats göra oss fria från förra generationens vanor med trädgårdsskötsel, bärplockning, saftning och syltning, slakt och korvkokning, strumpstickning och att själva sköta våra hem. Kanske vill jag inte det för egen del heller eftersom det är sysslor som ger en stark känsla av mening med livet.
Hittade din blogg av en ren slump när jag googlade ”Tandställning” och fick fram ditt gamla blogginlägg ifrån 2008 där din dotter sätter in sin tandställning. Kikade sedan runt och jag kan inget annat än småflabba lite för mig själv. Speciellt din diskussion med Yvonne var extremt rolig. Underbara blogginlägg! Sluta aldriga blogga!
Har föresten länkat till ditt blogginlägg ifrån 2008, ifrån min blogg, om det var ok?
Självklart, Frida, länka på!
(Sluta blogga? Jag har då aldrig hört på maken!)
Har du aldrig hört på maken? Och ändå brukar du ju säga att han är som en levande P1 vid matbordet. Eller menar du att du aldrig lyssnat på maken? (nu behagar jag skoja lite med er)
Min mormor blev 96 år, men kunde nog aldrig riktigt acceptera eller förstå att hon var gammal. När vi såg en TV-intervju med prins Bertil, som just fyllt 80, berömde mormor, 92, honom med de i familjen numera klassiska orden: ”Tänk – 80 år! Och helt klar!”
Några veckor efter sin flytt till ålderdomshem konstaterade hon att det var ett trevligt ställe med bra mat och vänlig personal, ”men det är så mycket GAMLA människor här.” (Obs! Hon blev aldrig dement eller virrig.)
Apropå de härliga sommarbilderna: på mormors begravning läste jag ”Döden tänkte jag mig så”. Visst är det lockande att där läsa ”så” som verb?
bli sisådär 85 och blogga då barnbarna kommer hem ifrån skolan, det ger nog ett ramaskri.
Varför det Frida?
Det är väl inte konstigare än att farmor sitter i telefon? (Sen blir det så iaf.)
Jag skulle iaf ge ett ramaskri om min farmor på 85 skulle sitta och blogga om jag kom förbi på en kaffe. 🙂 dem är så gammelmodiga i min släkt så du anar inte.
Fast, Frida, jag är 85 år 2049. Om man fortfarande ”bloggar” då, ska jag äta upp min gungstol.
Två D-pearls varje morgon ingår i mitt ”må bra”-liv.
80 bast tycker jag ej är någon särskilt imponerande LivsErfarenhets-ålder – enär jag strax fyller 70.
vad skulle man göra då, om man inte bloggar?